Ok, nu blir det allvar igen.
En av mina morbröder skickade ett boktips så på min flygfria resdag häromsistens så läste jag Joshua Goldsteins och Staffan Qvists debattbok A bright future. Jag tycker att du också ska läsa den, det är mycket lättläst och framför allt: viktig information.
Låt oss ta det från början: mänsklighetens utsläpp av växthusgaser håller på att ta kål på jorden. Nej, det är inte en överdrift. Och nej, det är vid det här laget inte ett kontroversiellt påstående utan mycket väl bevisat.
Klimatet påverkas framför allt av utsläpp av växthusgaserna metan och koldioxid, där koldioxiden är central eftersom den stannar så länge i atmosfären. Koldioxid släpps ut framför allt när vi förbränner kol och olja, alltså i transporter och industri, inklusive en stor del av världens elproduktion.
För att bromsa upp utvecklingen räcker det inte med att minska ökningen av växthusgasutsläpp, det räcker inte ens att vi stannar på dagens nivå av utsläpp – vi måste drastiskt minska de totala utsläppen ner mot närapå noll och det måste hända snart.
Vad Qvist och Goldstein bidrar med i sin bok är en genomgång av alla olika energikällor vi har till vårt förfogande. De visar att vi måste jobba på flera fronter – minskad energianvändning, bättre energieffektivitet, förnybar energi inklusive sol och vind – men också att om vi ska vara lite realistiska så finns det bara ett sätt att både behålla vår nuvarande levnadsstandard och ekonomi, och att rädda planeten från att tippa över till katastrofal uppvärmning.
Det är kärnkraften.
Kärnkraft är, till skillnad från vad propagandan säger, det allra säkraste energislaget idag. I Europa dör varje år mer än 400 000 människor i förtid på grund av luftföroreningar – framför allt förbränning av kol och olja. Men ingen enda människa i världen har dött på grund av kärnkraft sedan Tjernobyl.
Kärnkraften fungerar nattetid, vintertid och när det inte blåser.
Kärnkraften är billig och effektiv.
Och tvärtemot vad många tror så är faktiskt kärnavfallsfrågan inte särskilt kritisk längre. Dels för att det numera finns väldigt säkra lagringssystem – dels för att det redan finns väl utvecklad teknik för att använda upp kärnavfallet i mer effektiva nya typer av reaktorer – och alltså i princip radera problemet med avfall som måste lagras i tiotusen år! Men folkopinionen verkar fortfarande bygga på gammal kunskap och gamla rädslor, vi har missat alla tekniska framsteg som har gjorts det sista decenniet. Vår factfulness funkar inte.
En viktig poäng är nämligen att det finns kärnkraft och annan kärnkraft. Tjernobyl var ett kraftverk av generation 1, de mindre säkra. De är idag utfasade eller upprustade. I Sverige har vi väldigt säkra men hyfsat gammalmodiga generation 2-verk. Andra länder som varit mindre nervösa än Sverige har redan gått över till generation 3 (som är ÄNNU säkrare, eftersom de måste aktivt hållas igång istället för att aktivt stängas av – om något går fel slår de alltså av sig) eller generation 4 (som kan använda avfallet från generation 2 och 3 och fortsätta skapa el tills det inte finns särskilt mycket avfall kvar).
Att det var en korrekt bedömning att vara mot kärnkraft på sjuttiotalet betyder alltså inte att det fortfarande är en korrekt bedömning att vara mot kärnkraft som den ser ut idag.
Om politikerna bara vågade skulle vi i Sverige också kunna uppgradera till ännu bättre kärnkraft istället för att prata strunt om att stänga fullt fungerande reaktorer.
För vad händer om vi fasar ut vår kärnkraft? Det är gulligt att tro att sol och vind skulle kunna täcka upp behovet men det är fasansfullt orealistiskt. Hela den svenska vintern skulle vi tvingas importera rysk och tysk elektricitet producerad med kol och fossilgas och våra växthusgasutsläpp skulle gå i taket.
Om vi inte använder kärnkraften kan vi bara nå klimatmålen på ett annat sätt: nämligen att mycket drastiskt sänka vår energikonsumtion. Kan du tänka dig att göra den uppoffringen? Slut på alla resor och transporter längre än cykelavstånd, inga eldrivna hushållsapparater och tvättmaskiner, ingen import av konsumtionsvaror, ett minimum av industri och andra elberoende arbetsplatser, elektricitet hemma bara någon timme per dygn… Det kommer inte att hända, eller hur?
Och om vi inte kan tänka oss att byta bort vår levnadsstandard, då är det faktiskt kärnkraften vi måste satsa på – nu! – om vi ska lyckas hålla klotets temperatur inom de någorlunda säkra gränserna.
Det här är inte nyheter för mig (nå, jag jobbar ju med miljöfrågor) men Goldstein och Qvist lägger fram siffrorna som jag har saknat, på ett pedagogiskt och tydligt vis. De förklarar sakligt och okomplicerat hur sambanden ser ut. Det är bra gjort och det är övertygande.
Vi måste alltså sluta att protestera mot kärnkraften och istället gå man ur huse och protestera mot kolkraft och kolförbränning.
Ursäkta, nu måste jag sluta skriva och istället gå och mejla mina riksdagsledamöter.
Litterärt ofog 