När maktbalansen förändras

Allt som Nadine Gordimer skrivit är guld. July’s people är inget undantag.

Maureen och Bam är ett progressivt vitt sydafrikanskt par. Visst, de har svart tjänstefolk i sin stora förortsvilla, men de behandlar dem väl och ser sig själva som mycket moderna och vidsynta. När gäster kallar den svarte uppassaren ”boy” säger de minsann ifrån!

Men när raskravallerna i slutet av åttiotalet blir för allvarliga och förorten förvandlas till en krigszon, då måste de ändå fly, de som alla andra vita. De blir räddade av sin alltiallo July (som naturligtvis har ett afrikanskt namn egentligen men det kunde de inte uttala så de gav honom ett nytt). July smugglar ut familjen och tar dem med till sin hemby långt ute på landet. Här ställs alla maktstrukturer på huvudet. Familjen står i stor skuld till July och hans släkt – de får bo i farmorns hus (farmor är INTE glad över att bli utflyttad), de lever på maten som Julys fru sliter ihop på fälten. Samtidigt: när Maureen försöker få hjälpa till på åkern blir July mycket obekväm, det är ju opassande. De trevar och famlar alla i den nya situationen och försöker hitta nya roller. Vem får nu kräva vad av vem? Vem får be vem om tjänster? Kanske är det allra svårast för Bam, den vite mannen, som nu har all sin manlighet investerad i sitt enda trumfkort, en pistol.

Det är så skickligt skrivet, det är så smart upplagt och det är en så enkel berättelse som ändå går hela vägen till kärnan av mänsklighetens dilemma. Identitet och makt och relationer i en föränderlig tid, det är strålande läsning.

Gordimer har en stabil plats som topp-tre av nobelpristagarna.

Gordimer: The pick-up

Nadine Gordimer är en av mina favoritförfattare och jag plockade upp guldkornet The Pick-up som jag minns som hennes bästa.

Det är en udda kärlekshistoria om en ung vit sydafrikansk kvinna med mycket rika föräldrar. Hon raggar en dag upp en fattig illegal immigrant från ett anonymt arabland. De har en något märklig kärlekshistoria – det berättas så snyggt, frågetecknen bara skymtar förbi, är det verkligen kärlek eller kanske snarare föräldrarevolt? opportunism? ömsesidigt eller ensidigt utnyttjande? himlastormande passion?
Men sagan får förstås ett slut. Mannen utvisas. Och till hans och alla vännernas stora förvåning följer kvinnan med honom till det fattiga och underutvecklade hemlandet.
En fantastisk roman om migration och kärlek (men helt utan slisk!) och om människor som hamnar i situationer av olika bra eller mindre bra anledningar, men som på mänskligt vis försöker göra det bästa av det. Och med ett oväntat slut. 
Jag dyker upp ur sista sidorna med lika stor vördnad inför Gordimers skrivkonst som första gången jag läste boken. Sannerligen, den kvinnan var värd sitt nobelpris.

Tematrio: kärlek

Lyrans tematrio går på alla-hjärtans-dag-tema: böcker om kärlek. Jag har säkert nämnt det förut men de tre mest romantiska böckerna jag läst och ändå älskat är:

– Bram Stokers Dracula. Så sliskigt romantiskt men så oerhört fint. Och så en odöd greve mitt i alltihopa.

– Audrey Niffeneggers Tidsresenärens hustru. Kanske den vackraste kärlekshistoria som någonsin skrivits. Med det lilla problemet att den ena i paret inte alltid är på plats i rätt tid.

– Nadine Gordimers The pick-up. En kärleksberättelse som inte leder den vanliga vägen till ett typiskt slut, tvärtom. Om migration och främlingskap och en mycket oväntad kärleksförklaring.

Tematrio: världsböcker

Lyran frågar efter boktips från världens alla hörn. Var finns tre hörn på en glob? En grannlaga uppgift. Jag bestämmer raskt att världens hörn befinner sig i Kanada, Japan och Sydafrika. För då kan jag nämligen tipsa om:

Alice Munro, till exempel novellsamlingen Dear life. Så skickligt om så stora saker i det lilla.

Haruki Murakami är ett geni och hans största mästerverk, i dubbel bemärkelse, är sci-fi-aktiga 1Q84 om en parallell verklighet där små mystiska monster river i väven som är vår tillvaro. De enda som kan stoppa dem är en kvinnlig yrkesmördare och en dyster författare. Det är inte många böcker på niohundra sidor som en slår ihop i slutet med en suck – för att en önskar att det fanns niohundra sidor till.

Nadine Gordimer, House gun är särdeles intressant nu när vi har Bladerunner-rättegången i färskt minne. Om vad som kan hända när folk har vapen i huset för att skydda sig. Och det går fel.

Mycket nöje!

Författartips: Nadine Gordimer

Dags för ett boktips!

Nadine Gordimer är en sydafrikansk författare med litauiska och brittiska rötter. 1991 fick hon nobelpriset i litteratur. Hon är en politisk författare och aktivist även i verkliga livet – hon var medlem i ANC medan organisationen ännu var förbjuden.

Själv har jag läst både The conservationist och The house gun med stort intresse. Den förra handlar om en ganska hopplös vit farmare och hans relation till de svarta jordbruksarbetarna. Om hur svårt det är att bekämpa förändring och hur svårt det är att välkomna den. The house gun skrevs nästan trettio år senare och handlar om det allt råare och mer våldsdrabbade Sydafrika efter demokratiseringen, där alla har vapen hemma till skydd mot rån. Men även oskyldiga kan skadas av dessa vapen… Ett tema som blev relevant igen med den pågående Pistoriustragedin.

Men allra bäst är The pick-up. En av de tre mest romantiska böckerna jag läst och älskat (romantiskt trams göre sig icke besvär i min bokhylla, men Gordimer skriver aldrig trams). Om ett ungt par med oändligt olika bakgrund, som rycks upp och förflyttas och försöker anpassa livet efter kärleken. Om uppoffringar och migration och utanförskap. Magnifikt berättat som alltid av Gordimer.