Allt som Nadine Gordimer skrivit är guld. July’s people är inget undantag.
Maureen och Bam är ett progressivt vitt sydafrikanskt par. Visst, de har svart tjänstefolk i sin stora förortsvilla, men de behandlar dem väl och ser sig själva som mycket moderna och vidsynta. När gäster kallar den svarte uppassaren ”boy” säger de minsann ifrån!
Men när raskravallerna i slutet av åttiotalet blir för allvarliga och förorten förvandlas till en krigszon, då måste de ändå fly, de som alla andra vita. De blir räddade av sin alltiallo July (som naturligtvis har ett afrikanskt namn egentligen men det kunde de inte uttala så de gav honom ett nytt). July smugglar ut familjen och tar dem med till sin hemby långt ute på landet. Här ställs alla maktstrukturer på huvudet. Familjen står i stor skuld till July och hans släkt – de får bo i farmorns hus (farmor är INTE glad över att bli utflyttad), de lever på maten som Julys fru sliter ihop på fälten. Samtidigt: när Maureen försöker få hjälpa till på åkern blir July mycket obekväm, det är ju opassande. De trevar och famlar alla i den nya situationen och försöker hitta nya roller. Vem får nu kräva vad av vem? Vem får be vem om tjänster? Kanske är det allra svårast för Bam, den vite mannen, som nu har all sin manlighet investerad i sitt enda trumfkort, en pistol.
Det är så skickligt skrivet, det är så smart upplagt och det är en så enkel berättelse som ändå går hela vägen till kärnan av mänsklighetens dilemma. Identitet och makt och relationer i en föränderlig tid, det är strålande läsning.
Gordimer har en stabil plats som topp-tre av nobelpristagarna.
Litterärt ofog 