Bland all åttiotalsaction på tyska som vi ärvde med stugan hittar jag också en del läsvärt. Jag läste Noah Gordon, Der Medicus (finns på svenska med titeln Läkaren).
Tioårige Rob blir föräldralös i 1100-talets London och hamnar som lärling/barnarbetskraft hos en kringresande läkarcharlatan. Han visar sig ha begåvning för att verkligen hjälpa människor att bli friska och när han är gammal nog beger han sig till Persien för att gå i lära hos de orientaliska läkarna som har kommit bra mycket längre än de europeiska. Det finns naturligtvis ett problem: kyrkan förbjuder de kristna att lära sig något av muslimer. Därför döljer Rob sin identitet och utger sig för att vara jude, vilket inte heller gör livet enkelt för honom.
Det handlar om religionskritik, om usel läkekonst (mestadels åderlåtning och plåster gjorda av djurbajs), om maktspel och kärlek. Lite som medeltidseposet Svärdet och spiran av Ken Follett fast med nördfokus på medicin istället för arkitektur.
Och en aspekt som tyvärr blivit aktuell igen: det handlar mycket om problemet att tidens religiösa ledare förbjöd all vetenskaplig dissektion och läkarna därför helt enkelt inte visste hur de skulle bota folk – de visste inte hur en människa ser ut inuti. Idag smyger något liknande fram i och med abortmotståndarnas framsteg vad gäller synen på foster. Plötsligt ifrågasätts forskning på foster av \”etiska skäl\”, vilket riskerar att blockera livsviktiga nya rön om hur foster/barn/gravida kvinnor kan hållas vid liv. Vetandets värld, jag tittar på er, programserien om konserverade foster var inte värdeneutral!
Men boken är en bladvändare, spännande i all sin enkelhet.
Litterärt ofog 