Harlem Hellfighters

Jag läste Max Brooks serieroman (graphic novel), The Harlem Hellfighters. Lärorikt! Och snyggt.

Om en oftast bortglömd aspekt av första världskriget, nämligen de kompanier med mörkhyade män som deltog i flera länders arméer. I det här fallet: de afroamerikanska soldaterna som kom att kallas Harlem Hellfighters eftersom de slogs dubbelt så hårt och var dubbelt så tuffa som de andra. Orsaken var förstås att de fått kämpa redan från dag ett mot den amerikanska rasismen och därför blivit lite extra hårdhudade – och mer motiverade att bevisa sitt värde.

Förfärliga scener från mardrömstillvaron i skyttegravarna och den eländiga behandling som de icke-vita soldaterna utsattes för av sin egen (!) militärledning.

Men en intressant historia som behövde berättas (och bättre av Max Brooks än ingen alls).

Annons

Arthur Conan Doyle möter H.P Lovecraft

Neil Gaiman, har jag nämnt honom förut? Han är ett geni.

Jag hittade hans novell A study in emerald ur samlingen Fragile things, tack vare ett tips från C R M Nilssons bokblogg (tack!!!).

Gaiman har tagit klassiska Sherlock Holmes-berättelsen En studie i rött och lagt till en liten call-of-cthulhu-tvist.

Ja.

Det finns enorma havsmonster i berättelsen.

Jag läste den dessutom i den otroligt snygga graphic-novel-versionen.

Det kan vara bland det bästa jag läst i år.

Gaiman for President.

Gothic graphic novel

Neil Gaimans böcker är ju härliga, så jag testade ett av hans graphic-novel-album också.

Season of mist är en slags tecknad serie för unga vuxna. Det är goth-stämning och mycket vackert tecknat av en hel flock blandade konstnärer.
I korta drag: den halvgud som styr drömmarna får dåligt samvete över att en gång för länge sedan ha dumpat en älskarinna i helvetet, utlämnad åt evighetens plågor. Han bestämmer sig för att åka ner och befria henne och be om ursäkt. Men det går inte riktigt som planerat, eftersom Lucifer har gillrat en slug fälla för honom där.
Det här är en serie jag hade älskat som tonåring men som jag inte riktigt relaterar till längre. Den är… så extra allt. Men snygg! Väldigt snygg, faktiskt.

Biografi i serieformat!

Den gula huliganens pappa satte en bok i händerna på mig – det brukar vara tvärtom. Logicomix – an epic search for truth visade sig vara en biografi över matematikern och filosofen Bertrand Russell. Som tecknad serie, en graphic novel.

Jag har inget brinnande intresse för biografier om de inte är synnerligen intressanta. Men det här var ett snyggt och lättläst format som enkelt gick ner. Nu vet jag en massa om både Russell och hans elev Ludvig Wittgenstein, helt utan större ansträngning.

Så var den bra? Nja. Serien har en tydlig målgrupp: män. De få kvinnor som nämns avbildas som icke-intelligenta sidofigurer. Det är kanske tänkt som tidstypiskt, så såg säkert Russell och hans samtida på kvinnfolk. Men otyget går igen även i de (högst irriterande och narcissistiskt onödiga) bitar som beskriver författarna själva och deras arbete med boken. Deras kvinnliga medarbetare ritas med pratbubblor om icke-relevanta saker eller om att de inte förstår matte. Suck.

Om du är jätteintresserad av Bertrand Russell är detta en mycket snygg version av en biografi. Om inte… så finns det många andra böcker att läsa.