Kortromanen Katt och råtta är bland de bästa jag har läst av Günther Grass.
Kanske just för att den är så kort och koncis – det lekfulla språket kommer till sin rätt och Grass tar ut svängarna med det abstrakta och det bisarra på ett sätt som kanske inte hade funkat i en tegelstensroman.
Ett gäng unga pojkar har sommarlov och hänger på ett gammalt vrak som sticker upp ur sandrevlarna en bit utanför Gdansks hamn. Men det är inget vanligt sommarlov, det är strax innan krigets utbrott. En av pojkarna är Joachim Mahlke, en grabb med ett ovanligt utstickande struphuvud som han skäms oerhört för. Mahlke är ständigt på jakt efter bättre halsprydnader för att dölja sitt handikapp. Med kriget kommer också en stor mängd ordnar… Hitler var ju väldigt intresserad av blingbling. Mahlke ser sin chans.
Det här är en berättelse om vad som kan få människor att gå i krig – det vill säga, det är en kritik av kriget som oansvarigt, irrationellt och fåfängt. Mahlke skjuter ner ryska stridsvagnar, inte för att han vill det (han mår mycket illa av mördandet) utan för att han behöver si och så många träffar för att få Hitlers järnkors att hänga runt halsen.
Och när han väl lyckas… ja, då är väl frågan om ändamålet verkligen helgade medlen. Den som vill ha lyckliga slut får söka sig någon annanstans.
Günther Grass går ibland till överdrift i sina äckelbeskrivningar, lite av en arvtagare till Zola. Men jag gillar hans böcker skarpt i alla fall.
Litterärt ofog 