Bittrare än döden

På grund av brist på poddfiler laddade jag ner ytterligare en ljudbok från Biblio-appen. Tyvärr är det mest deckare där, så det blev en typisk svensk modern kriminalfallsthriller: Bittrare än döden av Camilla Grebe och Åsa Träff.

En terapeut eller psykiater av något slag jobbar med våldsutsatta kvinnor, bland annat i form av en självhjälpsgrupp. Genom romanen får läsaren följa några av patienternas berättelser. Den här biten av boken är mycket bra och intressant! Tänk vilken bra romanidé: att följa en terapeuts arbete med sårade själar och många olika livsöden och hur de tar sig vidare. Paret i parterapi är mycket bra, kvinnorna i självhjälpsgruppen en blandad kompott och faktabitarna som smygs in här och var ger substans. Det är utmärkt.
Men.
Författarna litade inte på att det här stoffet skulle vara tillräckligt. Istället var de tvungna att spä ut sin unika och intressanta berättelse från psykiatrimottagningen med ett mordfall enligt standardformulär A. Hela checklistan från Henrik Langes Lektioner i mord är där: utredande huvudperson med privatlivsproblem och dålig hygien. Tidshopp med teasers om mördarens barndom. Bisarrt många misstänkta som visar sig ha mordmotiv (fullständigt orimligt). Dramatisk slutscen i mäktigt oväder.
Allt det här är hopplöst och onödigt. Slutscenen är så orealistisk och dålig att jag har svårt att minnas de bra scenerna tidigare i boken utan stänger av lyssnandet med stor besvikelse och två skämskuddar för ansiktet.
Varför måste allt paketeras som deckare? Så himla tråkigt. Det hade kunnat bli en utmärkt thriller på egen hand bara utifrån kvinnojoursberättelserna. 
Om du sitter på en bra miljö och intressanta teman för en bok, prova att skriva den boken utan mordgåta. Jag lovar, det kan bli jättebra ändå.
Våga vägra deckarnormen!