Tematrio: Kvinnor

Tematrion i veckan handlar förstås om kvinnor. Här kommer tre utmärkta böcker om kvinnor och kvinnokamp:

Vigdis Grimsdottir är en intressant isländsk författare som bland annat skrivit den hemskt sorgliga men också inspirerande och imponerande Jag heter Isbjörg jag är ett lejon om en ung flicka som berättar från fängelset. Hon har utsatts för sexuella övergrepp och tog till slut hämnd. Gjorde hon rätt?

Pennskaftet av Elin Wägner är mindre kolsvart och bitvis väldigt rolig. Om en ung journalist som ger sig in i kampen för kvinnlig rösträtt. Hon är skarp, hon är intelligent och hon är mycket bitsk när det behövs. Och det behövs ganska ofta när en ger sig i kast med 1910-talets gubbmaffia i riksdagen. Heja Pennskaftet!

Nawal el-Saadawi är mer krävande. Imamens fall är en av de tyngsta och mer svårlästa romaner vi tog oss an i nordiska Brysselbokklubben, men väl värd besväret. En flicka utmanar det islamska patriarkatet och avslöjar hyckleri, laster och översitteri. Men hon får betala ett högt pris. Poetiskt och fyllt av drömsk mystik.

Annons

Isländsk kärlekshistoria

En bra sak med att åka på jobbresor är att tåg- och flygresor bjuder på så mycket lästid. Jag ägnade en tågresa från Göteborg åt Vigdis Grimsdottirs poetiska kärlekssaga Z. 

Det handlar om två systrar, deras respektive partners och de korsvis relationerna dem emellan. Förbjuden kärlek, kärlek med förhinder, svartsjuka och rädslan för att våga låta någon komma nära.

Den ena systern är sjuk och försvunnen och under ett ängsligt dygn följer vi båda systrarna och deras tankar och tillbakablickar, på väg mot det ofrånkomliga mötet på slutet.

Jättefint, mycket starkt, lika gripande som Grimsdottirs andra och lika feministiska roman Jag heter Isbjörg, jag är ett lejon.

Mellan Snorre och Arnaldur

Glad nationaldag, Island!

Isländsk litteratur är så mycket mer än bara Snorre Sturlassons Folkkungasagor och dagens isländska polisromaner av t.ex. Arnaldur Indriðason.

Jag tipsar om två godbitar däremellan:
 
Halldór Laxness, Fria män från 1930-talet är en karg och bitter skildring av det hårda livet på isländsk landsbygd i brytningstiden mellan tradition och modernisering. Bjartur är en tjurskalle av episka mått. Han har just lyckats göra sig fri från arrendebruket och blivit \”sin egen\” med en liten fårflock långt ute i ingenstans mellan fjäll och mosse. Han har dragit livsmaximen \”den som står i skuld är icke fri\” ett par varv för långt och tackar hårdnackat nej till alla erbjudanden om hjälp och stöd. Bjartur värderar frihet och oberoende högre… trots att fåren dör, hustrun dör, barnen dör, allt går åt skogen. Det är en blandning av tröstlös realism, intressant historieskildring och isländsk saga och det går under huden så pass att att en helst av allt vill bryta sig in i boken med våld för att ge Bjartur en välbehövlig käftsmäll.

Vigdís Grímsdottír Jag heter Isbjörg jag är ett lejon från 1989 är inte heller läsning som gör en direkt munter. Tjugoettåriga Isbjörg berättar egensinnigt, utlämnande och naket sin historia. Hon berättar om en dysfunktionell familj, ett barn i en mycket utsatt situation, hur hon gradvis fastnat i prostitution som eskalerat och blivit grövre, mer kränkande, mer nedtrampande… tills hon en dag stod upp för sig själv och rätten till sin kropp. Och om vad som blev följden av det. Även Isbjörg är en tjurskalle av episka mått och även här kliar det i fingrarna att få dyka ner i berättelsen och göra en superhjälteräddning.

Jag vet inte varför isländsk litteratur ofta är så kolsvart, kanske är det klimatet, men det finns också något i svärtan som tilltalar. Både Laxness och Grímsdottír skriver gripande och levande och högst läsvärt. 

Se bara till att ladda upp med ett ex av uppiggande Damernas detektivbyrå till efteråt.