Livet är för kort för att läsa David Grossman (curse you!)

Lyrans boklogg frågar efter böcker som aldrig blev färdiglästa. Jo tack, jag har ett par sådana.

James Joyces Ulysses gav jag mig på tidigare i år. Det gick inte bra. Ett eländes gottande i detaljer, jag orkade inte mer än ca tvåhundra sidor, tyckte själv att det var snudd på en omänsklig bedrift.

Colum McCanns Let the great world spin var ännu tråkigare. En bok av män, om män, för män. Och helt utan intressant handling. Hoppas du har ett annat jobb också, McCann.

Men den bok jag borde lagt ifrån mig MYCKET tidigare var David Grossmans (curse you!) genomusla På flykt från ett sorgebud. Som jag konstaterade häromdagen: tid är dyrbart. Grossman (curse you!) stal min tid. Den tiden får jag aldrig tillbaka. Jag är fortfarande ångande arg över detta. Låt oss hoppas för den allmänna världsfredens skull att jag inte råkar träffa på Grossman (curse him!) vid något bokbord någon gång.

Annons

På flykt från På flykt från ett sorgebud

Det verkade vara en rätt intressant story: mamman till en israelisk pojke som kallas in att göra lumpen vid fronten rymmer – för om hon inte är hemma och kan ta emot dödsbudet kan det ju inte bli något dödsbud och alltså måste sonen vara vid liv.

Det är så David Grossmans På flykt från ett sorgebud oftast sammanfattas. Problemet är: det stämmer inte.

Låt oss ta ett steg tillbaka och konstatera ett par fakta.

1. Småbarnsanekdoter, efter möjligen de första två eller tre, roar enbart den allra närmaste familjen. Timme ut och timme in om hur Plutte tar på sig strumpor eller vad Plutta gör i pottan är inte intressant för andra än de närmast sörjande.

2. Romanläsaren hör inte till de fiktiva småbarnens närmast sörjande. Den närmaste familjen är nämligen påhittad. Romanläsaren är snarare att betrakta som en bekant till familjen som tittar in på ett kort besök.

3. Att utsätta läsare för litterära experiment av slaget \”nu ska vi se hur många hundra sidor småbarnsanekdoter hen klarar av\” är inhumant och borde fördömas av FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter. EU-reglerna för konsumentskydd och -upplysning borde ålägga förlagen att trycka en röd varningstriangel på omslaget.

En mer rättvisande sammanfattning av På flykt från ett sorgebud är nämligen denna: En förvirrad israelisk mamma håller monolog om ALLA detaljer i sin sons småbarnsår och allra mest de som har med strumpor och pottor att göra.

I sjuhundrasexton tortyrliknande sidor.

Jag upplever den här boken som en personlig kränkning. För jag trodde faktiskt på David Grossman när han påstod att det var bland det bästa han skrivit. Jag trodde att det här kunde vara en gripande och relevant och djupt mänsklig berättelse. Så jag tog ett djupt andetag och stod ut lite till. Och lite till. Men det kom ingen relevans, ingen handling, ingen stor litteratur, ingen fantastisk djupdykning i människans inre. Det bara fortsatte flöda fram en oändlig babbelsvada om hur lille Plutte petade näsan när han var liten. Och där stod jag, grundlurad. Fråntagen ett antal lästimmar som jag aldrig får tillbaka. När jag äntligen gav upp strax efter halva boken var skadan redan skedd.

Curse you, David Grossman, curse you!

Bryssel bokmässa

I början av mars hölls bokmässa i Bryssel. Utmärkt tillfälle att göra nya bekantskaper tänkte jag – jag känner ännu inte till så många belgiska författare förutom Hergé (Tintins pappa).

Jag tycker det är vansinnigt svårt att köpa och låna franskspråkiga böcker. Av någon för mig okänd anledning ser alla bokomslag precis likadana ut här. Helt harmoniserat. Antagligen någon konkurrensrelaterad förlagsregel. Man får inte den minsta ledtråd till vad det är för typ av bok. Jag blir inte alls lässugen av de här trista intetsägande omslagen.

Men… med en lista på vänners boktips i handen och med hjälp av vänliga bokförsäljare som försökte förstå min halvknaggliga franska (pas de chick-lit ou litterature sexiste et stupéfiante, s\’il vous plaît!) blev det ändå ett lagom hål i plånboken.

Och sedan såg jag den.

Skylten om boksignering.

Med David Grossman (curse you!).

Som tur var för mitt bokmässesällskap skulle inte Grossman dyka upp och signera förrän dagen därpå. Jag har en stor gås oplockad med Grossman och det hade kunnat bli handgemäng. Inte heller hade jag med en penna – orutinerat – och kunde inte skriva en varningslapp att placera på visningsexemplaret av På flykt från ett sorgebud. Kanske trillar nu horder av oskyldiga belgare i samma fälla som jag föll i. Tid de aldrig får tillbaka.

David Grossman (curse you!!) är litterärt ofog personifierad.

Men bokmässan var väldigt trevlig.