En tysk mans historia

Sebastian Haffner hette egentligen något annat, men hans självbiografi En tysk mans historia gavs ut under pseudonym för säkerhets skull. Den handlar nämligen om livet under den gryende nazismen under mellankrigstiden och skrevs 1939, precis innan andra världskriget till slut bröt ut. Manuskriptet blev dock inte publicerat förrän långt senare, på grund av nämnda krig som tvingade Haffner på flykt.

Haffner är ärlig och rak: han jamsade också med i det nationalistiska som liten pojke under första världskrigets slutskede. Han såg och förstod dragningen till Hitler Jugend, även om han till slut själv backade ur, främst tack vare en judisk flickvän. Haffner förklarar varför så många helt vanliga tyskar drogs till extremismen:

\”Vara med och slå för att inte höra till de slagna. Dessutom: lite oklart rus, enighetsrus, massans magnetism. Vidare hos många: vämjelse och hämndlystnad gentemot dem som hade lämnat dem i sticket. Vidare denna tankegång: Nazistmotståndarnas alla förutsägelser har inte slagit in. De påstod att nazisterna inte skulle segra. Nu har de ändå segrat. Alltså hade motståndarna fel. Alltså har nazisterna rätt.\’ Vidare hos några (framför allt intellektuella): tron att man fortfarande skulle kunna förändra nazistpartiets ansikte och ändra dess riktning genom att själv gå med. Dessutom naturligtvis också vanligt äkta medlöperi och konjunkturanpasslighet.\”

Känns det bekant? En del av det här har nämligen dykt upp idag igen, om än i något mildare grad (än så länge). Många vill gärna glömma att det är här Babiandemokraterna har sina rötter, själv tycker jag att just den saken är väldigt viktig att komma ihåg. Ett bra sätt kan till exempel vara att läsa En tysk mans historia och fundera på om det verkligen är så osannolikt att något liknande fast i modern form skulle kunna hända här och nu.

För övrigt anser jag att Horace måste avgå.