Den här har legat länge i hyllan och väntat: My name is Monster av Katie Hale. Inte för att jag inte ville läsa den – tvärtom! Men för att det varit så mycket annat att plöja igenom också.
Efter flera år av kraftig pandemi följt av världskrig (känns det bekant, någon?) klättrar en ensam överlevare ut ur frövalvet på Svalbard där hon varit skyddad. Hon tar sig långsamt tillbaka genom den fullständigt ödelagda världen. Hon är så övertygad om att hon är den enda kvarvarande människan att hon får en smärre chock när hon hittar en liten flicka i ruinerna. Monster förvandlas till Mamma och tar sig an flickan.
Det här är en jättefin bok. Hemsk och sorglig men vacker och välskriven. Ett efter-katastrofen-scenario där ganska lite sägs men ganska mycket händer (eller har hänt).
Litterärt ofog 