Je m’appelle Agneta är inte (inte!) en bok jag hade plockat upp om det inte hade varit för att Emma Hambergs sommarprat var så bra. Hon var skojig, klok och behaglig att lyssna på. Så jag lyssnade också igenom (hela!) hennes egeninlästa feelgoodroman.
Agneta närmar sig klimakteriet och har en otroligt tråkig man som vill äta rawfood och simma över engelska kanalen. Agneta vill ligga på soffan och äta ost. De passar inte ihop, men det lyckas Agneta inte upptäcka förrän hon råkar läsa en konstig kontaktannons och tar sig till Frankrike för att jobba som au-pair. Tror hon. Det blir något helt annat och hon får blomma ut som kvinna…
Ja ja.
Gulligt.
MEN:
- Emma Hamberg måste ha en mycket märklig version av google translate alternativt har inte förstått hur den funkar. Det blir inte så konstiga/knäppa översättningar med maskinöversättning. Tvärtom.
- Det Stora Mysteriet om hur många fransoser håller vikten är i själva verket inte alls ett mysterium. De fikar mindre, dricker mindre läsk och äter mycket mindre portioner. Det är inte särskilt mystiskt. Det franska kökets mytiska hälsofördelar är inte en ursäkt att goffa i sig svenska portioner ost.
- Den försvunne sonen är en usel och otrovärdig karaktär.
- Den tråkige mannens helomvändning på slutet är osannolik.
- Allting är förutsägbart och tillrättalagt.
Det finns nog en anledning till att jag normalt sett inte läser den här genren, jag är för cynisk och kritisk.
Litterärt ofog 