Körsbärslandet

Dörte Hansens bok Körsbärslandet har fått så fruktansvärt mycket beröm. Jag förstår varför den tilltalar många, men ändå: är den inte lite… långtråkig?

På det klassiska temat ”kärv gammal dam blir snäll när hon träffar sårbar ung person”: Vera är dotter till en polsk flykting och blev ensam kvar med en krigstraumatiserad fosterfar i ett stort trähus på nordtyska landsbygden efter diverse händelser. Till sagda trähus kommer en nyfrånskild systerdotter med osnutet småbarn, för att hitta fotfästet igen. Vera tycker det är jobbigt men tar ändå systerdottern under sina vingar.

Och så porträtteras diverse grannar och folk i allmänhet på landsbygden: hipsterparet som har flyttat ut och som tycker allt är så pittoreskt men blir till allmänt åtlöje. Den äldre bonden som misslyckats med relationen till alla sina söner som raskt flyttat iväg till coolare ställen. Den yngre bonden som stannat kvar och nu har horder av småbarn som allihop kan allting om traktorer.

Det är en lång beskrivning av livet nu för tiden på landet. Kulturkrockarna mellan stad och land, yada yada. Särskilt mycket intrig är det däremot inte, det händer inte så mycket. Det är mer av en tavla än en roman.

Några tankar:

  • Nej, så rensar man inte slaktade djur. Det är fler steg mellan att man plockar ut inälvorna och det blir korv.
  • Tysk barnomsorg verkar tyvärr fortfarande vara en förfärlig kvinnofälla. Anne måste hämta på förskolan senast klockan tre och får därför inte behålla jobbet.
  • För att inte tala om fördelning av vård av barn! ”De delar lika” förklarar författaren, när Annes ex har hand om barnet varannan helg samt under påsklovet. DET ÄR INTE SÄRSKILT LIKA.
  • Men det är kul med plattyskan.

Hundskadeindex: den kärva gamla damen är pigg på att ”avsluta lidande”.