Böcker, läsning och litteraturklur
Jag har lyckats lägga vantarna på alla HarryPotterböckerna som ljudbok, inlästa av Stephen Fry.
(parentes: alla böcker borde läsas in av Stephen Fry)
När jag dessutom listade ut funktionen \”timer\” på uppläsarappen blev det ännu bättre: nu kan jag somna till HarryP och telefonen stänger av sig själv när jag verkar ha somnat. Att somna till högläsning är ju bland det bästa som finns…
\”Ron was going to be spiders. He just was. He wasn\’t proud of that, but it was going to be hard to not have spiders all over his body after all is said and done.\”
Jag har hittat vad som kanske är den roligaste läsningen någonsin: en dators fan-fiction-version av ett helt nytt kapitel ur en Harry Potter-bok. Ett gäng programmerare lät en AI analysera alla HarryP-böckerna och sedan själv skriva ett kapitel i samma stil. Det är obetalbart! Och lite imponerande, men mest rappakalja.
\”Ron looked at the doorknob and then looked at Hermione with searing pain.
\’I think it\’s closed,\’ he noticed.
\’Locked,\’ said Mr. Staircase, the shabby-robed ghost. They looked at the door, screaming about how closed it was and asking it to be replaced with a small orb. The password was \”BEEF WOMEN\”, Hermione cried.\”
Det är alltså så här datorerna ser på oss! Vi bör nog vara mycket, mycket nervösa inför den snara framtid när världen styrs av AI och vi är deras slavar.
\”Harry looked around and then fell down the spiral staircase for the rest of the summer.
\’I\’m Harry Potter,\’ Harry began yelling. \’The dark arts better be worried, oh boy!\’\”
Vissa somliga *host* har läst HarryP-serien lite fler gånger än strikt taget nödvändigt och funderar en del på bakgrundsdetaljerna.
Till exempel den där treacle-tarten som är Harrys favorit i efterrättsbuffén på Hogwarts. Vad är egentligen en treacle tart?
Finns bara ett sätt att angripa frågan. Här måste testas.
Sagt och gjort, här kommer receptet, egenhändigt knyckt och översatt från en BBC-sida (och de borde ju veta):
Treacle tart (sirapspaj)
Botten:
Drygt 3,5dl mjöl
110g smör
1 ägg
Fyllning:
Drygt 3dl sirap
50g brödsmulor (ca 1 brödskiva, lätt rostad och hackad/smulad)
En näve skalad och hackad mandel
En nypa malen ingefära
Finrivet skal av 1 citron
2 tsk citronjuice
Gör så här:
Smula ihop smör och mjöl till finfördelade gryn. Knåda in ägget till en slät pajdeg. Tryck ut degen i en pajform, ca 23cm i diameter. Nagga med en gaffel och låt vila i kylskåp ca 30 minuter.
Grädda pajskalet i 190 grader, ca 15-20 minuter. Tyng gärna ner genom att lägga bakplåtspapper och en mindre form/skål ovanpå degen så håller den sig tunn och fin. Ta i så fall bort tyngden de sista fem minuterna så skalet får svagt gyllenbrun färg.
Blanda ingredienserna till fyllningen och häll smeten i det varma pajskalet. Grädda ytterligare 30 minuter.
Serveras ljummen med vispad grädde.
Recension:
Mr och Mrs Granger skulle nog ha en hel del professionella åsikter om det här gofikat. En slags kolapaj, där huvudingrediensen är sirap… Men citronen och ingefäran väger faktiskt upp sötman på ett bra sätt. Med starkt kaffe och en klick grädde till är det en utmärkt efterrätt. Harry får godkänt.
Tack och lov för goda vänner! Min vän M lånade ut Harry Potter and the cursed child när jag behövde det som bäst. En verklig räddare i nöden.
Att läsa ett dramamanuskript istället för en renodlad roman gör mig ingenting men jag hade ändå låga förväntningar på boken. Något i stil med \”så typiskt att hon skriver en åttonde bok bara för att fortsätta tjäna pengar, skrumpf gnäll\”.
Men den var ju riktigt underhållande! Inte i klass med de sju riktiga böckerna och med viss \”Fredrik-Backman-varning\” (alla blir vänner. Alla.) Men ändå, överraskande rolig att läsa. Scenanvisningarna är fantastiska, jag blir väldigt nyfiken på hur de har löst alla specialeffekter.
Det handlar om Harrys misslyckade son Albus som kommer på kant med familjen p.g.a. att medelålders Harry beter sig som en egoistisk skitstövel (jmf Harry Potter and the Order of the Phoenix). Albus får tag i en magisk mojäng han inte borde ha och plötsligt är jordens undergång nära… Som vanligt är Severus Snape och Hermione Granger bäst.
Min smarttelefon dog under fotvandringen i Luxemburg och jag knöck hundens telefon att ha tills jag skaffat en ny.
Antagligen är det för att jag inte vann den i ärlig duell med hunden – nya telefonen vägrar samarbeta. Den tycker inte att jag är dess riktiga matte.
Måste mejla Mr Ollivander och be om råd.
Det blev sträckläsning av sjunde Harryboken, det är ju så svårt att hålla sig.
Den är bra! Spänning, relationer och oväntade vändningar. Hermione och Snape är bäst, tänk om det kunde komma en spin-off-serie med bara dem? Den skulle jag se.
Problemet är bara att nu blev jag omedelbart sugen på att läsa om hela serien igen, men någon måtta får det faktiskt vara, det får dröja minst ett år till nästa gång.
Sakta men säkert betar jag av HarryPotter-böckerna och nu var det alltså dags för den sjätte, en av mina favoriter i serien.
Harry har lugnat ner sig en aning och är inte lika arg som i femman. Istället börjar han snegla på Rons syrra. Det är kärlekstrassel till höger och vänster och mitt i alltihop måste Harry koncentrera sig på att rädda världen också. För nu är kriget på väg att bryta ut!
Och nu kommer den stora frågan: hur länge kommer jag kunna hålla mig innan jag läser sjunde och sista boken? Det kliar i fingrarna, det kan jag lova…
Den femte boken om Harry P, Harry Potter and the order of the phoenix, handlar framför allt om att den unge hjälten är arg och missförstådd.
Han är så arg och retlig och gnällig att det är svårt att inte vara på Snapes sida under större delen av läsningen. Bevare oss för självupptagna tonåringar!
I femte boken kommer också superonda karaktären Dolores Umbridge in i bilden. Hon är inte bara ond, hon är en ond byråkrat. Jag har inga belägg för det, men min privata teori är att Harry-böckerna faktiskt kan ha spelat en roll i skiftet mot ett eventuellt Brexit. Svartmålningen av myndigheter som onda och inkompetenta är ett enkelt intrigknep men som har fått verklig politiskt genomslag med populistpolitiker som Farage, Trump, Kaczynski, Le Pen och Åkesson.
I övrigt är det en spännande bok, liksom de övriga i serien. Snape for President.
Annikas bokblogg frågar idag: har du någon gång läst en bok som tog slut alldeles för fort och som lämnade ett sådant avtryck att det var svårt att komma över den – en \”book hangover\”?
Ja.
Sista delen av Harry Potter första gången jag läste den, Haruki Murakamis 1Q84 och Jasper Ffordes The Jane Eyre Affair, för att ta några exempel. Böcker en slår ihop med en stor känsla av tomhet.
Lyckligtvis finns det en enkel bot. Tio minuters andrum för reflektion och sedan plask ner i nästa bok ur den ständiga läshögen bredvid sängen.
Bäst som vi satt där, Don Quijote och jag, så lutade sig någon från bordet bredvid över och la sig i samtalet. Det var professor Remus Lupin! Tänk att han också var i Bryssel och drack öl.
-Väderkvarnar, sa han, det är inte det enda problemet. Själv är jag nu anställd av Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap för att jaga nätboggarts.
-Nätboggarts? Undrade jag – dem hade jag aldrig hört talas om.
-Ja, eller nättroll som de ibland slarvigt kallas. En slags shapeshifters som lever av att provocera människor på internet. De skriver hemska kommentarer eller skickar sexmeddelanden till unga tjejer på chatforum eller gör förskräckliga uttalanden bara för att förarga folk.
-Ja, sådana har jag ofta träffat på, bekräftade riddaren av den sorgliga skepnaden.
-Men det finns en enkel trollformel som snabbt tar kål på dem, fortsatte Remus. De tål nämligen inte att bli skrattade åt! Tänk på något skojigt och säg efter mig: Riddikulus.
Don Quijote och jag övade en stund. Och faktiskt, efter en liten stund hade vi skrattat ihjäl både en snuskhummer och en rasistboggart som försökte koppla in sig på min blogg.
Litterärt ofog 