Efter Paula Hawkins thrillersuccé Kvinnan på tåget är förväntningarna förstås höga. Hennes nästa roman Into the water (på svenska: I djupt vatten) är inte riktigt lika bra som debuten, men också spännande.
Det finns ett ökänt ställe i floden där kvinnor i alla tider har antingen dränkts eller dränkt sig, från häxprocessernas vattenprov och framåt. Jules återvänder till barndomshemmet när systern hittas drunknad just där, men hon tror inte på polisens teori om självmord. Istället börjar hon ställa frågor i byn, vilket förstås river upp nya konflikter och hot.
Anslaget och berättelsen är bra även om det är lite knepigt att följa med i det abrupt upphackade formatet. De korta kapitlen följer (många) olika personer, ibland i helt olika tidsperioder, utan någon introduktion eller förklaring. Informationen kommer bara bitvis och ibland inlindat eller mellan raderna. Det tar därför ett tag att begripa vad som händer och vem som är vem. Det är ett stilgrepp som inte funkar hundra procent, även om det säkert hjälper för att skapa spänning och mystik.
Jag fastnar särskilt för en liten detalj: mannen som inte fattar att han är en våldtäktsman. Det är en klockren beskrivning av allt det som #metoo handlade om: alla övergrepp i gråzonen och alla klara övergrepp som inte uppfattades så då, eftersom de inte passade i mallen för en \’typisk våldtäkt\’. Den här mannen är övertygad om att han inte kan ha gjort något fel. Hur kan det ha varit våldtäkt när han var så snygg och hon så ful? Det är väldigt realistiskt och väl skildrat, tyvärr.
Litterärt ofog 