On earth we’re briefly gorgeous

Jag läste En stund är vi vackra på jorden av Ocean Vuong, efter tips från vännen M.

Det börjar inte bra. Det börjar med en våldspräglad barndom och en långdragen scen med hemskt, hemskt djurplågeri. Fruktansvärt jobbig läsning. Framför allt djurplågeriet (barnet överlever ju i alla fall).

Men det är välberättat! Och fortsätter lite, bara lite mindre traumatiskt (med bara ett par ytterligare episoder av plågade djur).

Little Dog kommer från Vietnam till USA som treåring och växer upp med sin mamma och mormor. Båda präglade av både kriget och psykisk sjukdom. De har ont om pengar, mamman talar knappt engelska och Little Dog blir förstås ett enkelt mobboffer i den amerikanska småstaden. Inte minst när han upptäcker sin homosexualitet. En gul bög! Men han hittar faktiskt kärlek, bara inte av det mest perfekta eller jämställda slaget.

Om droger, trailerparks och hur svårt det är att lista ut hur en har bra sex med en annan man. Men mest handlar det om en ganska trasig men mycket ömsint mor-son-relation.

Poetiskt på gränsen till översvallande, bitvis genialt och många oväntade adjektiv och metaforer.

Men det där djurplågeriet hade jag hellre varit utan.

Hundskadeindex: hundarna överlever visserligen, men apor och kalvar går åt

Bitterblue – statsvetarfantasy

Bitterblue är Kristin Cashores tredje roman i serien om de utvalda, efter utmärkta Graceling och Fire.

Artonåriga Bitterblue är nu drottning i det sargade landet Monsea. Men att vara drottning är inte enkelt, det är massor med pappersarbete och hon anar alltmer att saker inte står rätt till. Kan hon verkligen lita på sina rådgivare, de var ju också rådgivare åt hennes sadistiska pappa? Stämmer alla de optimistiska rapporterna om hur glada alla hennes undersåtar är? Bitterblue bestämmer sig för att smyga ut inkognito i stan om nätterna för att undersöka saken. Det visar sig förstås att något är jättefel och hon behöver snart få hjälp av de tuffa huvudpersonerna från de två tidigare böckerna: Katsa och Flamma.

Det riktigt intressanta med den här boken är temat: hur återbygga ett samhälle sönderslaget av ett gemensamt trauma? Hur bygga upp en ny administration, skapa tillit och försoning? Här finns drag av försoningsprocesserna efter apartheid i Sydafrika och efter folkmordet i Rwanda men också av rensningsarbetet efter nazismen och efter östtyska Stasi. Jag gillar det, här finns mycket att tänka på.

Dessutom är Bitterblue en väldigt charmig huvudperson, även om det är lite för mycket kärlekshistoria för min smak (nå, så är det en bok skriven för tonåringar också).

Rymdterrorism på nördtema

Jag gillade ju verkligen Andy Weirs Project Hail Mary så jag testade också Artemis av samma författare. Inte alls lika klockren, men rätt trevlig och underhållande.

Småkriminella – men i hjärtat guldgoda – Jazz Beshara har råkat tacka ja till att genomföra ett litet terroristdåd. Det är ännu mer spektakulärt än det först låter, för Jazz bor på månen, i nybyggarstaden Artemis. Där finns bara en enda polis och han går klädd i kanadensiska ridande polisens uniform (!). Men det går ändå väldigt fel p.g.a. brasiliansk maffia, vakuum och att Jazz är naiv/envis.

Det är härligt nördigt! Möjligtvis går Weir lite väl långt i sin iver att beskriva en stentuff brud. Nej, kvinnor ser inte slumpvis halvklotformade föremål och tänker ”tuttar”. Kanske gör vissa män det, men kvinnor vet ju rimligen att normala tuttar sällan är just halvklot.

Mycket humor, mycket vetenskapsnörderi och en del rymdaction. Bra och lättsam läsning, men inte genialt.

Pluspoäng för det oerhört breda och inklusiva persongalleriet!

Framtidsscenario med extra orm

Monica Byrne! Wow, det här var en intressant bok. The girl in the road är Byrnes romandebut, och vilken debut. Den har något av Margaret Atwood över sig: Sci-fi men ändå klassisk romankonst, magiskt blandat med högteknologiskt.

En flicka och en ung kvinna flyr från varsitt väderstreck i riktning mot Addis Abeba. Det är till en början oklart hur tidslinjerna förhåller sig för de två huvudpersonerna. Båda flyr från en incident med en orm, men exakt vad som har hänt får en inte veta förrän i slutet.

Flickan liftar med lastbil genom Sahara från Mauretanien medan den unga indiska kvinnan vandrar över en bro av solceller lagd tvärsöver Persiska viken. Det är mycket som är oklart och mystiskt – är det övernaturliga fenomen, handlar det om psykisk ohälsa, är det metaforer eller helt enkelt att huvudpersonerna ljuger? Kanske en blandning.

Dessutom ett trovärdigt framtidsscenario av livet på en klimatförändrad planet om bara ca 20-30 år. I Byrnes version har människorna anpassat sig bra till vissa saker och sämre till annat. Det finns nya rena energikällor, men kuststäderna dränks obönhörligen under den stigande havsnivån.

Jämställdhetstemat är starkt men diskret – mycket snyggt skrivet.

Jag gillar språket, gestaltningen, berättandet och intrigbygget. Ingenting är helt förutsägbart och de många metaforiska ormarna ger alltihop en inramning som först är förvirrande och sen får sin förklaring.

Läs den!

Black water sister

Jag har ju verkligen gillat Zen Chos andra böcker – de har allihop varit spektakulärt annorlunda med väldigt oväntade persongallerier.

Black Water Sister är mer nedtonad och seriös. För att vara Zen Cho, alltså.

Jess flyttar från USA där hon vuxit upp, för att följa med sina föräldrar till deras hemland Malaysia. Det blir en rejäl kulturkrock och inte enklare av att Jess råkar få sin mormors mycket bråkiga spöke på halsen. Mormorspöket har inga skrupler och försöker komma åt att knycka Jess kropp för att göra egna utflykter. Hon har nämligen ouppklarade affärer med stans rikaste gangster och med en gudinna som saboterar byggarbetsplatser. Jess måste rycka in och få pli på mormor, gangstern och gudinnan. Jo, och så måste hon försöka hålla sin indiska flickvän hemlig för sin homofoba och smått rasistiska familj.

Det är roligt men också en hel del allvar. En young adult-berättelse med mycket kärlek, jämställdhetsteman och krocken mellan västerländsk vetenskap och kinesisk mytologi. Jag älskar språkklangen och de malaysisk-kinesiska småorden som ger färg åt berättelsen.

Zen Cho kan skriva mer än bara svart HBTQ-Harry Potter!

Happy Pride!

Veckans kulturfråga från Enligt O är: Vilket eller vilka kulturella verk om normbrytande karaktärer passar att ta del av under Prideveckan?

Det finns massor med underbara normbrytande karaktärer därute.

Jag tycker att alla borde läsa Golden boy av Abigail Tarttelin eftersom den är fantastisk och spännande, men också för att det är en av få böcker som går på djupet med intersexualitet. Det är inte freakshow, det är ett mycket vanligare tillstånd än vad de flesta känner till. Och det är inte den intersexuelle som borde behöva anpassa sig, det är vi andra! Binär syn på könstillhörighet gör att vi skapar luckor och gap.

Och allting av Zen Cho är fantastiskt underhållande, men särskilt förtjust är jag i långnovellen The order of the pure moon reflected in water. Zen Cho är ständigt överraskande och normbrytande, för att inte säga halsbrytande, men framför allt är hon en underbar och väldigt rolig författare.

En lite mer klassisk svensk berättelse som jag gillar mycket är Vajlett och Rut av Karin Alfredsson. Om Cho och Tarttelin är moderna underverk så är Alfredssons roman en mer jordnära potatis-och-städrockshistoria om två kvinnor som finner varandra långt innan samhället hunnit ikapp. Så fint, så varmt, så rejält.

Fler tips med HBTQ-teman finns här för den som letar. Mycket nöje!

Katastrof i kvadrat: fantasy om jordbävningar och rasism

För det mesta är det jag som tipsar min livspartner om böcker men den här gången var det tvärtom och han satte något i händerna på mig!

N. K. Jemisin har skrivit en annorlunda fantasyserie: The fifth season / Den femte årstiden.

På en planet med mycket instabil jordskorpa har kontintentalplattorna till slut slagit ihop all landmassa till en enda stor Pangaea. Befolkningen lever under ständigt hot, jordbävningar och vulkanutbrott är vardag så det är ingen idé att bygga större städer, de raseras ändå så ofta. Med några hundra års mellanrum blir utbrotten så stora att det som kallas ”den femte årstiden” bryter ut: askmoln som täcker solen under flera månader eller till och med år. De som överlever sådana extremperioder av kyla och mörker skriver ner tips på stentavlor till de som kommer efter. Samtidigt styrs hela kontinenten med järnhand från den centrala stormakten Sanze. Jo, och så en sak till: vissa barn föds med en särskild förmåga att styra jordskorpans rörelser. De kan orsaka jordbävningar – eller lugna dem. Dessa barn slås ihjäl eller sätts i slaveri, för allas säkerhet.

Det finns så mycket att skriva om efter läsning av den här boken. Till exempel att bland det första som händer är att de talar om en lock-down och behovet av att bära ansiktsmask (på grund av askpartiklarna, inte virus). Det här hade förstås inte alls haft samma tyngd om jag läst det för ett par år sedan (obs: boken skrevs redan 2015, så det är en ren slump).

Det handlar om rasism, det finns HBTQ-teman, det är moraliska dilemman (offra vissa för att rädda fler? Eller rädda fler genom att inte offra vissa?) och maktstrukturer. Och så är det diverse märkliga rymdvarelser (?) som dyker upp här och var i stora kristallobelisker och ställer till knas.

Jag uppskattade boken, den var lättläst och intressant om än en smula obegriplig emellanåt. Däremot är slutet en sån där typisk fantasyserie-cliffhanger, det gillar jag inte. I ren protest tänker jag inte läsa del två och tre.

Himmelstrand

Så här till Halloween kanske det passar med en skräckis. John Ajvide Lindqvists Himmelstrand är något av det obehagligaste jag har läst (nåja: hört) på länge. 

Fyra familjer i varsin husvagn på en vanlig mellansvensk campingplats upptäcker en morgon att hela världen har försvunnit och de är de enda kvar. De är tre i varje husvagn: två rara mjölkbönder med en katt; ett amerikafrälst pensionärspar med en hund; ett supersnyggt ungt kändispar med en liten dotter från helvetet (bokstavligen) samt en strävsam ICA-handlarfamilj med viss nazistbakgrund och en liten blyg son. Runt omkring dem finns bara en oändlig platt gräsyta åt alla håll samt en oändligt jämnblå himmel utan sol ovanför.

Det ena efter det andra går fel, mycket fel. Dels på grund av slitningar i de stressade relationerna i gruppen, dels på grund av allt det märkliga och hemska som börjar hända. Allas värsta mardrömmar verkar bli sanna. Utom böndernas, för de har inget hemskt bagage som kommer och äter upp dem.

Alltihop berättas från flera olika perspektiv inklusive hundens (de kapitlen är de bästa!). Men blir det begripligt? Inte det minsta.

Detta är en osedvanligt vidrig berättelse. Det är mycket grovt splattervåld och alltför detaljerade beskrivningar av allt från syra på hud till riktigt dåligt sex till lite för många diarréincidenter. Det är för många olika trådar som inte knyts ihop från bakgrundshistorierna för en del av karaktärerna.  

Men också: fantastiskt fina och ovanliga relationsskildringar (bondeparet, katten och hunden), härligt oförutsägbara karaktärer (Majvor) och en rätt kul idé för en skräckroman. 

Några av karaktärerna får någorlunda men okonventionellt lyckliga slut, för andra går det sämre. För mig som läsare går det lite sisådär, jag förstår fortfarande inte riktigt vad det var som hände och jag hade kunnat leva utan en del av de mest grafiskt beskrivna mordscenerna.

Hundskadeindex: Benny har det inte lätt.

Andningsgungan

Herta Müllers Atemschaukel (\”Andningsgunga\”) påminner om Imre Kertesz och om En dag i Ivan Denisovitjs liv. Det är en roman som beskriver en plats och ett tillstånd, inte en roman med en handling som utvecklar sig.

Berättarjaget är en ung homosexuell man som hämtas av den segrande sovjetiska armén när Rumänien intas under andra världskriget. Hans enda brott är att han hör till den tysktalande minoriteten i landet och därför antas vara på fiendens sida i kriget. Män och kvinnor i arbetsför ålder skeppas ut med godståg och hamnar i ryska arbetsläger någonstans långt upp i norr. Där skyfflar de kol och bränner tegel tills de stupar. De lever på blaskig kålsoppa och potatisskal stulna från soptippen.

De sovjetiska fånglägren var inte dödsläger på samma sätt som Auschwitz men dödstalen var ändå höga. Atemschaukel är en roman om svält, överlevnad och om vad människor kan vara beredda att göra för att ta sig ut på andra sidan.

Inte lika bra som Hjärtdjur men skickligt skriven. Müller måste ha gjort mängder av intervjuer och research för den här boken.