Girl, woman, other

Jag läste hypade Flicka, kvinna, annan av Bernardine Evaristo. En roman som hade varit fullständigt genial om den bara hade varit hälften så lång.

I tolv olika berättelser får vi följa tolv olika kvinnor eller transpersoner, de flesta med icke-vit och/eller icke-CIS-identitet. Det är den radikala lesbiska feministen och kulturskaparen, det är den framgångsrika bankdirektören, det är en gammal dam på Yorkshires landsbygd. Det är framgångssagor och fruktansvärda livsöden. Det är berättelser som vi vanligen inte får höra, om rasism och HBTQ-tema och Storbritannien från ett annorlunda perspektiv.

Dessutom poetiskt berättat, i en väldigt egen stil.

MEN.

Det är alldeles, alldeles för långt. Det är för många berättelser och för många personer att hålla rätt på. Hela slutkapitlet när alla de tolv möts på en härlig efterfest borde ha strukits, det är en typisk ”författaren kan inte släppa taget om sina karaktärer och vill skriva lite till om dem”, en redaktör borde ha sagt nej.

I övrigt: bra, intressant, mestadels mycket läsvärt.

Annons

Ändra griftefridslagstiftningen nu!

Katarina Wennstam är ett säkert kort, det har jag sagt förut. Trots de många titlarna i hennes kriminalromanserie finns det alltid en ny vinkling och en ny intressant kommentar till det svenska rättsväsendet. I Djävulens advokat handlar det om kryphålet som våldsamma män kan använda i den bristfälliga griftefridslagen.

En kvinna försvinner men det finns ingen kropp. Problemet är att den oerhört misstänkte äldre och kontrollerande pojkvännen har gjort exakt samma sak förut: han har haft andra flickvänner som försvunnit. Inte ett bra tecken. Migrändrabbade polisen Charlotta Lugn tar tag i fallet och börjar (bokstavligen) gräva. Samtidigt jobbar unga och pigga journalisten Alexandra med en true-crime-podcast som bara går lite (mycket) över alla etiska gränser och rättsstatsprinciper.

Bra och intressant som vanligt! Även om Lugns migrän tar alldeles för mycket plats och stör berättelsen. Vi fattar. Hon har huvudvärk. Det kan inte vara något att skriva flera sidor om i VARJE bok.

Båda huvudspåren är tänkvärda och väl presenterade. Dels rättsstatens principer kontra suget efter omoralisk underhållning utanför ansvarig utgivning och dilemmat med poddcastproducenter som bara letar klick. Dels frågan om griftefridslagen som uppenbarligen innebär att en mördare kan komma undan med minimistraff genom att gömma kroppen – att stycka och gömma undan en kropp har nästan inget straffvärde alls och om det inte finns en hel kropp är risken att bli ditsatt för mord mycket mindre. Om inte lagen ändras är det alltså fritt fram för folk att slå ihjäl någon, gömma undan liket och om man blir påkommen, bara erkänna griftefridsbrott men hävda att personen redan var död – det går ju inte att motbevisa utan själva kroppen. Sådär som den danske galningen i ubåt försökte göra.

Ändra lagen nu!

Hundskadeindex: akta katten!!!

Felix ever after

Jag läste rara ungdomsboken Felix ever after av Kacen Callender.

Transkillen Felix är sjutton år och en väldigt trulig tonåring med konstintresse. Han drar runt i sommarhettan i New York med sin bäste vän Ezra. Han letar efter kärleken men det är så många parametrar i hans identitet som skaver: han måste finna sitt pronomen, han måste lista ut om det är tjejer eller killar han gillar mest, och så är det den extra komplikationen att vara icke-vit och handskas med BÅDE transfobi och rasism på samma gång. Det blir ännu jobbigare när någon attackerar Felix anonymt, via sociala media och genom att sätta upp kränkande bilder på skolan. Felix flippar ur och börjar en motkampanj mot personen han tror är skyldig, vilket såklart urartar…

Det är gulligt och fint, en typisk tonårsfeelgood. Men också väldigt ärligt och ibland ganska provocerande: precis ALLA i boken beter sig ofta som skitstövlar. Framför allt Felix själv. Han skolkar, röker på och gnäller över att hans familj inte alltid kommer ihåg att använda hans nya namn. Han ser alla felsägningar som aktiva kränkningar – det tror jag inte är en särskilt hjälpsam attityd. Folk klåpar sig ju. Det är inte alltid transfobi, det kan helt enkelt vara ärliga misstag. Men Felix håller på nolltolerans.

Intressant ändå med ganska mycket som jag lärde mig om queerbegrepp. Könsidentitet är ju inte binärt utan kan vara en gråskala. Och Felix är mestadels rar trots att han är så trulig och stökig.

Unge Mungo

Bokklubben läste Douglas Stuarts Unge Mungo om ung kärlek i skabbig Glasgowslum på sisådär åttio-nittiotalet.

Gulligt! Tänker du.

Och visst, tonårsgrabben Mungos första spirande förälskelse är oerhört mjukt och vackert skildrad. Problemet är bara att det är en förälskelse med… problem. För det första: Mungos kärlek är katolik medan Mungo är protestant, i en tid och på en plats där fel religion i fel stadsdel innebär storstryk. För det andra: Mungos kärlek är en pojke och det är Mungo också, och det finns det inte någon tolerans för i åttiotalets arbetarklass. För det tredje: Mungos familj är… dysfunktionell. Så till den milda grad. Vilken tur då att unge Mungo får följa med två snälla farbröder på en fisketur för att komma bort lite från alltihop..?

Det som gör den här romanen så extra hjärtskärande är just den känslomässiga bergochdalbanan – från gulligaste mjuka tonårspussar till rå misshandel och förfärlig misär. Den är riktigt välskriven, om än hemsk. Så väldig hemsk.

Men håll ut, det finns en fin ljusglimt på slutet.

Och framsidesbilden är klockren.

Djurskadeindex: Nej, inte bara barn och bögar råkar illa ut i den här historien.

Sommarflörtande tonåringar

Jag läslyssnade på Sara Lövestams ungdomsroman Som eld under körsträckan Östhammar – Bryssel häromsistens. Lövestam, hon är ett säkert kort!

Anna och Lollo råkar hamna på samma skärgårdsö under sommarlovet. Men de kunde inte vara mer olika: Anna älskar ön, Lollo har tvingats dit av sina föräldrar. Anna kommer från förorten och lever i ett skruttigt torp med sin alkispappa, Lollo är rik och bor i en jättevilla. Anna kan göra upp eld och rensa fisk, Lollo kan pluta med munnen och ta snygga selfies.

Jag tror du kan gissa resten.

Men det är så rart och fint skrivet! Jag får rysningar längs ryggraden, trots att det är så gulligt.

Feministisk kinesisk sci-fi

Jag gillar böcker med extra allt.

Jag ÄLSKAR Iron widow av Xiran Jay Zhao!

En dystopisk framtid: en spillra av mänskligheten håller stånd mot utomjordiska jättevarelser med hjälp av en liten men kraftfull armé av chrysalispiloter. Varje chrysalis (en slags robot-transformer-mojäng) styrs av ett par, en man och en kvinna, och deras gemensamma livskraft qi gör att roboten kan slåss mot utomjordingarna. Problemet är bara att kvinnorna sällan överlever ett fältslag eftersom deras qi tas över av den starkare pilotmannen, så flickor skickas till fronten som ett offer för det allmänna bästa, trots att alla vet att de går raka vägen till slakt. Tills vildsinta och egensinniga Zetian bryter sig in för att sabotera systemet och hämnas sin syster.

Det är GENIALT och jätteintressant! Något av en kinesisk version av Hungerspelen fast med en mycket bättre lösning på kärlekstriangeldramat. Jag gillar den inte bara för de spännande och mångsidiga karaktärerna och det kluriga upplägget. Boken lyfter också så många perspektiv på mans- och kvinnoroller – kanske framför allt om männen. Zetian förväntar sig att alla pilotmän är monster som hon ska krossa, men så lätt är det ju inte. Männen är ju också fångade i patriarkatet, bara det att deras problem ser annorlunda ut. Så fint nyanserat och fiffigt berättat.

Och så är där en riktig knockout till plot twist på slutet…

En tiopoängare!

En av oss ljuger

Highschool-drama i kombination med ett låsta-rummet-mysterium? Javisst, i Karen McManus milda thrillerhistoria En av oss ljuger.

Fem tonåringar av stereotypast möjliga slag (nörden, snygga tjejen, gangstern med hemligt hjärta av guld, mobbaren och sportfånen) hamnar på kvarsittning. En av dem dör. Vem av de andra fyra gjorde det?

Det håller inte hela vägen men är lagom underhållande och lättläst.

David Sedaris är väldigt rolig

Jag läste Barrel fever av David Sedaris. En respektlös och mycket rolig essäsamling.

Blandade kåserier fulla av blåljug. Som den spektakulära inledningsskrönan om alla David Sedaris kända pojkvänner (rent hittepå – väldigt roligt). Eller de sorglig-roliga historierna som antyder att något förfärligt har hänt men på roligast möjliga sätt.

Han är inte klok, Sedaris. Jag gillar det.

On earth we’re briefly gorgeous

Jag läste En stund är vi vackra på jorden av Ocean Vuong, efter tips från vännen M.

Det börjar inte bra. Det börjar med en våldspräglad barndom och en långdragen scen med hemskt, hemskt djurplågeri. Fruktansvärt jobbig läsning. Framför allt djurplågeriet (barnet överlever ju i alla fall).

Men det är välberättat! Och fortsätter lite, bara lite mindre traumatiskt (med bara ett par ytterligare episoder av plågade djur).

Little Dog kommer från Vietnam till USA som treåring och växer upp med sin mamma och mormor. Båda präglade av både kriget och psykisk sjukdom. De har ont om pengar, mamman talar knappt engelska och Little Dog blir förstås ett enkelt mobboffer i den amerikanska småstaden. Inte minst när han upptäcker sin homosexualitet. En gul bög! Men han hittar faktiskt kärlek, bara inte av det mest perfekta eller jämställda slaget.

Om droger, trailerparks och hur svårt det är att lista ut hur en har bra sex med en annan man. Men mest handlar det om en ganska trasig men mycket ömsint mor-son-relation.

Poetiskt på gränsen till översvallande, bitvis genialt och många oväntade adjektiv och metaforer.

Men det där djurplågeriet hade jag hellre varit utan.

…

Hundskadeindex: hundarna överlever visserligen, men apor och kalvar går åt

Bitterblue – statsvetarfantasy

Bitterblue är Kristin Cashores tredje roman i serien om de utvalda, efter utmärkta Graceling och Fire.

Artonåriga Bitterblue är nu drottning i det sargade landet Monsea. Men att vara drottning är inte enkelt, det är massor med pappersarbete och hon anar alltmer att saker inte står rätt till. Kan hon verkligen lita på sina rådgivare, de var ju också rådgivare åt hennes sadistiska pappa? Stämmer alla de optimistiska rapporterna om hur glada alla hennes undersåtar är? Bitterblue bestämmer sig för att smyga ut inkognito i stan om nätterna för att undersöka saken. Det visar sig förstås att något är jättefel och hon behöver snart få hjälp av de tuffa huvudpersonerna från de två tidigare böckerna: Katsa och Flamma.

Det riktigt intressanta med den här boken är temat: hur återbygga ett samhälle sönderslaget av ett gemensamt trauma? Hur bygga upp en ny administration, skapa tillit och försoning? Här finns drag av försoningsprocesserna efter apartheid i Sydafrika och efter folkmordet i Rwanda men också av rensningsarbetet efter nazismen och efter östtyska Stasi. Jag gillar det, här finns mycket att tänka på.

Dessutom är Bitterblue en väldigt charmig huvudperson, även om det är lite för mycket kärlekshistoria för min smak (nå, så är det en bok skriven för tonåringar också).