Unge Mungo

Bokklubben läste Douglas Stuarts Unge Mungo om ung kärlek i skabbig Glasgowslum på sisådär åttio-nittiotalet.

Gulligt! Tänker du.

Och visst, tonårsgrabben Mungos första spirande förälskelse är oerhört mjukt och vackert skildrad. Problemet är bara att det är en förälskelse med… problem. För det första: Mungos kärlek är katolik medan Mungo är protestant, i en tid och på en plats där fel religion i fel stadsdel innebär storstryk. För det andra: Mungos kärlek är en pojke och det är Mungo också, och det finns det inte någon tolerans för i åttiotalets arbetarklass. För det tredje: Mungos familj är… dysfunktionell. Så till den milda grad. Vilken tur då att unge Mungo får följa med två snälla farbröder på en fisketur för att komma bort lite från alltihop..?

Det som gör den här romanen så extra hjärtskärande är just den känslomässiga bergochdalbanan – från gulligaste mjuka tonårspussar till rå misshandel och förfärlig misär. Den är riktigt välskriven, om än hemsk. Så väldig hemsk.

Men håll ut, det finns en fin ljusglimt på slutet.

Och framsidesbilden är klockren.

Djurskadeindex: Nej, inte bara barn och bögar råkar illa ut i den här historien.

Annons

Sommarflörtande tonåringar

Jag läslyssnade på Sara Lövestams ungdomsroman Som eld under körsträckan Östhammar – Bryssel häromsistens. Lövestam, hon är ett säkert kort!

Anna och Lollo råkar hamna på samma skärgårdsö under sommarlovet. Men de kunde inte vara mer olika: Anna älskar ön, Lollo har tvingats dit av sina föräldrar. Anna kommer från förorten och lever i ett skruttigt torp med sin alkispappa, Lollo är rik och bor i en jättevilla. Anna kan göra upp eld och rensa fisk, Lollo kan pluta med munnen och ta snygga selfies.

Jag tror du kan gissa resten.

Men det är så rart och fint skrivet! Jag får rysningar längs ryggraden, trots att det är så gulligt.

Feministisk kinesisk sci-fi

Jag gillar böcker med extra allt.

Jag ÄLSKAR Iron widow av Xiran Jay Zhao!

En dystopisk framtid: en spillra av mänskligheten håller stånd mot utomjordiska jättevarelser med hjälp av en liten men kraftfull armé av chrysalispiloter. Varje chrysalis (en slags robot-transformer-mojäng) styrs av ett par, en man och en kvinna, och deras gemensamma livskraft qi gör att roboten kan slåss mot utomjordingarna. Problemet är bara att kvinnorna sällan överlever ett fältslag eftersom deras qi tas över av den starkare pilotmannen, så flickor skickas till fronten som ett offer för det allmänna bästa, trots att alla vet att de går raka vägen till slakt. Tills vildsinta och egensinniga Zetian bryter sig in för att sabotera systemet och hämnas sin syster.

Det är GENIALT och jätteintressant! Något av en kinesisk version av Hungerspelen fast med en mycket bättre lösning på kärlekstriangeldramat. Jag gillar den inte bara för de spännande och mångsidiga karaktärerna och det kluriga upplägget. Boken lyfter också så många perspektiv på mans- och kvinnoroller – kanske framför allt om männen. Zetian förväntar sig att alla pilotmän är monster som hon ska krossa, men så lätt är det ju inte. Männen är ju också fångade i patriarkatet, bara det att deras problem ser annorlunda ut. Så fint nyanserat och fiffigt berättat.

Och så är där en riktig knockout till plot twist på slutet…

En tiopoängare!

En av oss ljuger

Highschool-drama i kombination med ett låsta-rummet-mysterium? Javisst, i Karen McManus milda thrillerhistoria En av oss ljuger.

Fem tonåringar av stereotypast möjliga slag (nörden, snygga tjejen, gangstern med hemligt hjärta av guld, mobbaren och sportfånen) hamnar på kvarsittning. En av dem dör. Vem av de andra fyra gjorde det?

Det håller inte hela vägen men är lagom underhållande och lättläst.

David Sedaris är väldigt rolig

Jag läste Barrel fever av David Sedaris. En respektlös och mycket rolig essäsamling.

Blandade kåserier fulla av blåljug. Som den spektakulära inledningsskrönan om alla David Sedaris kända pojkvänner (rent hittepå – väldigt roligt). Eller de sorglig-roliga historierna som antyder att något förfärligt har hänt men på roligast möjliga sätt.

Han är inte klok, Sedaris. Jag gillar det.

On earth we’re briefly gorgeous

Jag läste En stund är vi vackra på jorden av Ocean Vuong, efter tips från vännen M.

Det börjar inte bra. Det börjar med en våldspräglad barndom och en långdragen scen med hemskt, hemskt djurplågeri. Fruktansvärt jobbig läsning. Framför allt djurplågeriet (barnet överlever ju i alla fall).

Men det är välberättat! Och fortsätter lite, bara lite mindre traumatiskt (med bara ett par ytterligare episoder av plågade djur).

Little Dog kommer från Vietnam till USA som treåring och växer upp med sin mamma och mormor. Båda präglade av både kriget och psykisk sjukdom. De har ont om pengar, mamman talar knappt engelska och Little Dog blir förstås ett enkelt mobboffer i den amerikanska småstaden. Inte minst när han upptäcker sin homosexualitet. En gul bög! Men han hittar faktiskt kärlek, bara inte av det mest perfekta eller jämställda slaget.

Om droger, trailerparks och hur svårt det är att lista ut hur en har bra sex med en annan man. Men mest handlar det om en ganska trasig men mycket ömsint mor-son-relation.

Poetiskt på gränsen till översvallande, bitvis genialt och många oväntade adjektiv och metaforer.

Men det där djurplågeriet hade jag hellre varit utan.

Hundskadeindex: hundarna överlever visserligen, men apor och kalvar går åt

Bitterblue – statsvetarfantasy

Bitterblue är Kristin Cashores tredje roman i serien om de utvalda, efter utmärkta Graceling och Fire.

Artonåriga Bitterblue är nu drottning i det sargade landet Monsea. Men att vara drottning är inte enkelt, det är massor med pappersarbete och hon anar alltmer att saker inte står rätt till. Kan hon verkligen lita på sina rådgivare, de var ju också rådgivare åt hennes sadistiska pappa? Stämmer alla de optimistiska rapporterna om hur glada alla hennes undersåtar är? Bitterblue bestämmer sig för att smyga ut inkognito i stan om nätterna för att undersöka saken. Det visar sig förstås att något är jättefel och hon behöver snart få hjälp av de tuffa huvudpersonerna från de två tidigare böckerna: Katsa och Flamma.

Det riktigt intressanta med den här boken är temat: hur återbygga ett samhälle sönderslaget av ett gemensamt trauma? Hur bygga upp en ny administration, skapa tillit och försoning? Här finns drag av försoningsprocesserna efter apartheid i Sydafrika och efter folkmordet i Rwanda men också av rensningsarbetet efter nazismen och efter östtyska Stasi. Jag gillar det, här finns mycket att tänka på.

Dessutom är Bitterblue en väldigt charmig huvudperson, även om det är lite för mycket kärlekshistoria för min smak (nå, så är det en bok skriven för tonåringar också).

Rymdterrorism på nördtema

Jag gillade ju verkligen Andy Weirs Project Hail Mary så jag testade också Artemis av samma författare. Inte alls lika klockren, men rätt trevlig och underhållande.

Småkriminella – men i hjärtat guldgoda – Jazz Beshara har råkat tacka ja till att genomföra ett litet terroristdåd. Det är ännu mer spektakulärt än det först låter, för Jazz bor på månen, i nybyggarstaden Artemis. Där finns bara en enda polis och han går klädd i kanadensiska ridande polisens uniform (!). Men det går ändå väldigt fel p.g.a. brasiliansk maffia, vakuum och att Jazz är naiv/envis.

Det är härligt nördigt! Möjligtvis går Weir lite väl långt i sin iver att beskriva en stentuff brud. Nej, kvinnor ser inte slumpvis halvklotformade föremål och tänker ”tuttar”. Kanske gör vissa män det, men kvinnor vet ju rimligen att normala tuttar sällan är just halvklot.

Mycket humor, mycket vetenskapsnörderi och en del rymdaction. Bra och lättsam läsning, men inte genialt.

Pluspoäng för det oerhört breda och inklusiva persongalleriet!

Framtidsscenario med extra orm

Monica Byrne! Wow, det här var en intressant bok. The girl in the road är Byrnes romandebut, och vilken debut. Den har något av Margaret Atwood över sig: Sci-fi men ändå klassisk romankonst, magiskt blandat med högteknologiskt.

En flicka och en ung kvinna flyr från varsitt väderstreck i riktning mot Addis Abeba. Det är till en början oklart hur tidslinjerna förhåller sig för de två huvudpersonerna. Båda flyr från en incident med en orm, men exakt vad som har hänt får en inte veta förrän i slutet.

Flickan liftar med lastbil genom Sahara från Mauretanien medan den unga indiska kvinnan vandrar över en bro av solceller lagd tvärsöver Persiska viken. Det är mycket som är oklart och mystiskt – är det övernaturliga fenomen, handlar det om psykisk ohälsa, är det metaforer eller helt enkelt att huvudpersonerna ljuger? Kanske en blandning.

Dessutom ett trovärdigt framtidsscenario av livet på en klimatförändrad planet om bara ca 20-30 år. I Byrnes version har människorna anpassat sig bra till vissa saker och sämre till annat. Det finns nya rena energikällor, men kuststäderna dränks obönhörligen under den stigande havsnivån.

Jämställdhetstemat är starkt men diskret – mycket snyggt skrivet.

Jag gillar språket, gestaltningen, berättandet och intrigbygget. Ingenting är helt förutsägbart och de många metaforiska ormarna ger alltihop en inramning som först är förvirrande och sen får sin förklaring.

Läs den!

Black water sister

Jag har ju verkligen gillat Zen Chos andra böcker – de har allihop varit spektakulärt annorlunda med väldigt oväntade persongallerier.

Black Water Sister är mer nedtonad och seriös. För att vara Zen Cho, alltså.

Jess flyttar från USA där hon vuxit upp, för att följa med sina föräldrar till deras hemland Malaysia. Det blir en rejäl kulturkrock och inte enklare av att Jess råkar få sin mormors mycket bråkiga spöke på halsen. Mormorspöket har inga skrupler och försöker komma åt att knycka Jess kropp för att göra egna utflykter. Hon har nämligen ouppklarade affärer med stans rikaste gangster och med en gudinna som saboterar byggarbetsplatser. Jess måste rycka in och få pli på mormor, gangstern och gudinnan. Jo, och så måste hon försöka hålla sin indiska flickvän hemlig för sin homofoba och smått rasistiska familj.

Det är roligt men också en hel del allvar. En young adult-berättelse med mycket kärlek, jämställdhetsteman och krocken mellan västerländsk vetenskap och kinesisk mytologi. Jag älskar språkklangen och de malaysisk-kinesiska småorden som ger färg åt berättelsen.

Zen Cho kan skriva mer än bara svart HBTQ-Harry Potter!