\”De svenske kunde från begynnelsen varken segra eller stupa av kärlek, bara av plikt. De älska inte ens varandra. De svenske låta hellre hänga sig än de skänka en landsman full rättvisa.\”
Jag ska väl erkänna att jag var lite skeptisk när jag började söka efter något av Verner von Heidenstam att läsa för att kunna bocka av en nobelpristagare. Men titta bara på citatet ovan, det här är ju både en skarpsynt och ganska rolig iakttagelse.
Jag läste Heidenstams Karolinerna som är en orgie i krigets elände. Boken består av en mängd fristående kapitel som ger olika människors perspektiv på och anekdoter från Karl XII och hans tid som Sveriges kung. Det vill säga – från att som omogen snorvalp med fäbless för att halshugga djur på fyllan ta över kronan och bums kasta Sverige in i den mest katastrofala serie krig som landet sett. Eländet i Poltava, den märkliga husockupationstiden i Turkiet och slutligen ett skamligt återtåg till Sverige som slutade med en fatal byxknapp i kungens huvud vid en norsk fästning.
Heidenstams roman har en del tröttsam nationalromantik men mest är det sorg, elände, svält och ruttna sår och en hel del kritik mot det hopplösa dumdristiga och framför allt onödiga kriget. Det hade jag inte väntat mig. Bra där, Heidenstam.
Litterärt ofog 