Harlem Hellfighters

Jag läste Max Brooks serieroman (graphic novel), The Harlem Hellfighters. Lärorikt! Och snyggt.

Om en oftast bortglömd aspekt av första världskriget, nämligen de kompanier med mörkhyade män som deltog i flera länders arméer. I det här fallet: de afroamerikanska soldaterna som kom att kallas Harlem Hellfighters eftersom de slogs dubbelt så hårt och var dubbelt så tuffa som de andra. Orsaken var förstås att de fått kämpa redan från dag ett mot den amerikanska rasismen och därför blivit lite extra hårdhudade – och mer motiverade att bevisa sitt värde.

Förfärliga scener från mardrömstillvaron i skyttegravarna och den eländiga behandling som de icke-vita soldaterna utsattes för av sin egen (!) militärledning.

Men en intressant historia som behövde berättas (och bättre av Max Brooks än ingen alls).

Annons

Stephen Frys version av Illiaden

Stephen Fry! Nu är han så gammal och väletablerad att han kan syssla med precis vad han vill – och då väljer han ett gigantiskt nördprojekt på tema klassisk bildning. JAG ÄLSKAR DET!

Troy är Frys egen sammanställning av det kompletta slaget om Troja. Med utvikningar, förklaringar och kommentarer – och med Frys speciella och mycket roliga tvist på en del dialoger.

Jag lyssnade på ljudboksversionen som författaren läser själv och han är ju genial, så det var utmärkt underhållning.

Om en är lite bildningsnörd och inte tycker det är alltför jobbigt med lååånga listor på namn, vill säga.

Jour d\’Armistice

Idag är det hundra år sedan första världskriget slutade. Det är en stor händelse här nere i Europa! Jour d\’Armistice – vapenviledagen – är en viktig helgdag i Belgien och det kommer att vara ceremonier och klockringningar runt om i landet och antagligen i alla grannländer.

På den elfte timmen den elfte dagen i den elfte månaden tystnade vapnen i Europa.

Det är så en får gåshud.

Fred är en större sak för dem som faktiskt har levt genom krig. Krigens närvaro är så stark här i Belgien – hela landskapet är präglat av historien. Vi gjorde en liten bildningsresa i våras och besökte den del av Flandern där första världskrigets skyttegravar var som tätast, djupast och dödligast. Fält efter fält med vita kors och vita stenar markerar fortfarande alla tiotusentals gravar efter stupade soldater. Många namnlösa, många knappt mustaschmogna. Staden Ypres jämnades fullständigt med marken, svartvita foton av grushögarna påminner om bilderna från de senaste åren i Syrien. Det är mäktigt och sorgligt och vi hoppas att det aldrig, aldrig händer igen här i Europa.

En av de skyttegravar som bevarats som historiskt monument. Det går att gå ner och vandra i den klaustrofobiska gången och tänka sig leran, kylan, hungern och de vinande kulorna.

Ett av många, många gravfält med rad efter rad av vita kors eller stenar.