Jag läste Lärjungen av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt. Lite samma stuk som TV-serien Bron med flera luriga spår och många som bär på hemligheter samt förstås en orgie i illdåd och mord.
Kvinnor våldtas och mördas under särskilt makabra former och superpolisteamet från Riksmord kallas in. Det som sätter myror i huvudet på dem är att mordmetoden är exakt samma som den som en ökänd seriemördare använde för tjugo år sedan. Inklusive små detaljer som aldrig läckte ut till pressen då. Hur hänger detta ihop? Originalmördaren är dessutom en extrempsykopat av Hannibal Lecter-typ som lyckas manipulera allt och alla i sin närhet, framför allt den inkompetente nye fängelsechefen. Och mitt i alltihop måste polisteamet ta itu med en sunkig, alkoholiserad, arrogant sexmissbrukare till föredetting: psykologen Sebastian Bergman vars stora merit i livet är att han hjälpte sätta fast seriemördaren förra gången.
Först när jag läser förlagets blurb om boken begriper jag att Sebastian tydligen är seriens huvudperson och hjälte. Denna förfärliga rövhatt! Honom vill jag INTE läsa mer om. Däremot poliserna som faktiskt gör sitt jobb, de är trevliga bekantskaper med lagom mänskliga egenskaper. Standardingrediensen ”polis i skilsmässa” hanteras ovanligt ostereotypt.
Orealistiskt och spektakulärt men rätt spännande och väldigt lättsmält.
Litterärt ofog 