Att begripa det obegripliga: Strangers in their own land

Awesome reading circle skickade ut en av deltagarna på ett halvårs jordenrunt-resa (eller, hon kanske smet på eget bevåg) och hon kom hem med ett utmärkt boktips: Arlie Russell Hochschild, Strangers in their own land.

Hochschild är amerikansk sociolog och hon ägnade ett antal år åt att försöka förstå den amerikanska söderns paradox: hur kan det komma sig att USAs allra fattigaste delstater röstar republikanskt, mot välfärd och inkomstutjämning? Hur kan det komma sig att de allra mest nersmutsade delstaterna röstar Tea Party och kampanjar mot miljökrav och mot projekt för renare natur? Medan klyftan mellan demokrater och republikaner djupnar åkte Hochschild söderut för att försöka förstå – och försöka komma över sina egna fördomar.

Det är en mycket, mycket intressant bok! Så klok, så bra och pedagogisk. Så oerhört skrämmande. För när Hochschild förklarar logiken bakom Tea Party-galningarna framstår de plötsligt som mindre galna, och därmed potentiellt mycket svårare som politiska motståndare. Även om det fortfarande är smått obegripligt att en man vars hus just fallit ner i oljebolagets illegalt orsakade slukhål ändå förblir så lojal – med oljebolaget.

Det finns så mycket i den här boken, jag skulle kunna skriva en halv c-uppsats, men det ska ju finnas något kvar för dig att upptäcka också. Jag säger bara så här: jag tror hon har helt rätt i sin analys och jag är glad att det finns så tålmodiga och modiga människor som Arlie Russell Hochschild här i världen. Som ger sig rakt in i lejonets kula och kommer ut med viktig information till oss andra, till exempel om hur mycket det liberala häcklandet driver sydstatarna ännu djupare i famnen på Fox News och hatpredikanterna. Kanske finns där en strategisk lärdom att dra?

Och kanske gäller i varje fall delar av samma lärdom här hemma i Europa? Alltså: tolerera aldrig de extrema, de hotfulla och de skadliga. Men lyssna och samtala med svansen, de väljer antagligen \”onda sidan\” av, för dem, logiska skäl – som kanske går att hantera?

Dessutom: för att vara ett så tungt och jobbigt ämne skriver Hochschild ovanligt lättsamt, lättfattligt och lättläst. En bladvändare, även om en måste gå och andas i en påse ibland när beskrivningarna av giftutsläppen blir för otäcka.

Annons

Tematrio: rädsla

Lyran har halloweenfeeling och sätter \”rädsla\” som veckans tema – tre böcker som verkligen skrämt dig?

Som knappt tonåring läste jag Roald Dahls urläskiga skräcknovell Pig om en pojke som hamnar på något slags studiebesök på ett slakteri… Jag hade förskräckliga mardrömmar under lång tid men det betydde naturligtvis inte att jag slutade läsa Roald Dahl. Tvärtom.

Jag ska precis börja på något som verkar mycket skrämmande: Arlie Russell Hochschilds Strangers in their own land. En sociologisk undersökning av Donald-Trump-väljare i amerikanska södern. Återkommer i frågan.

I genren psykologisk thriller ligger Gillian Flynn väldigt bra till. Jag läste Mörka platser som är riktigt, riktigt otäck. Gone girl har jag inte läst, däremot sett som film, och den är ruggig den med.

Och ett bonusexempel som visserligen är lite läskigt i sig själv men som framför allt handlar om rädsla: Erik Helmerson, Den onödige mannen. Om dagens medelålders män som går omkring och är så rädda, men som känner sig tvingade att dölja det för att inte tappa ansiktet. Stackars, stackars drullar.

Leopolds vålnad

Har du inte läst den än så ska du genast lägga den i läslistan: Kung Leopolds vålnad av Adam Hochschild. Det gäller särskilt alla Brysselbor. Lättläst som en roman men sprängfylld med fakta och beskrivningar av belgiske kung Leopolds våldtäkt på Kongo. Jag hade ingen aning om den här delen av historien: hur Leopold roffade åt sig en privat koloni i Afrika i slutet av 1800-talet. Och att de groteska detaljerna i Joseph Conrads Mörkrets hjärta inte var fantasifoster utan realistiskt återberättade upplevelser från Conrads resa längs floden Kongo, där vita män samlade troféer i form av svarta mäns huvud och händer och där slavhandeln pågick i brutalast möjliga form.

Det här förklarar så mycket av det som händer i Kongo idag. Och gör mig ännu mer frustrerad över hur uselt Belgien hanterar den här delen av sin historia. Den lilla skylten på Afrikamuséet i Tervuren som eufemistiskt säger \”det finns flera sätt att se på kolonialismen\” – den är inte tillräcklig. Inte ens i närheten.