Kvinnan och apan

Peter Høegs Kvinnan och apan är en mycket, mycket märklig roman.

En alkoholiserad hemmafru upptäcker att den moraliskt tveksamme maken experimenterar med en mycket speciell apa i växthuset i trädgården. Apan och kvinnan förstår varandra så väl att hon slutar dricka och istället sätter igång en djärv räddningsaktion. Därefter blir det raskt alltmer bisarrt. Frågan är: vem är djur och vem är människa, vad gills som intelligens och vad händer med ett samhälle om medborgarna plötsligt börjar misstänka att drottningen och regeringen kanske i hemlighet är primater med en plan att ta över samhället?

Intressant men konstigt. Peter Høeg borde eventuellt inte skriva om kvinnor.

Tematrio: kalla grejer

Lyran frågar efter tre boktitlar med något kallt i. Det kan väl passa, september är ju den första officiella långkalsongmånaden (ja, jag är lite frusen av mig).

I romanen Snöns rike av Yasunari Kawabata är det vinter och snöstorm. Men det allra kallaste är inte vädret utan den cyniske och känslobefriade manliga huvudpersonen. Han återkommer varje år till ett slags spa i bergen där han träffar geishan Komako. Att hon lider av livet i prostitution är inget som bekommer romanens jagperson.

Liksom Kawabata fick Orhan Pamuk nobelpriset i litteratur. Jag läste Snö för ganska länge sedan och minns inte hur den slutar. Om en poet som försöker begripa Turkiet idag (2005) och som hamnar i skottlinjen mellan islamister, kurdnationalister och en auktoritär regim. Läge att läsa om den?

Peter Hoeg skrev också om snö, Fröken Smillas känsla för snö om en kvinna med inuitiska rötter som hamnar mitt i en storpolitisk gangsterhärva. Ett barn dör. Alla ledtrådarna har med snö och is att göra. Slutet är fullständigt bananas.

Besvikelser i slutet?

Veckans bokbloggsjerka ställer frågan: har du någon gång läst en bok vars slut gjorde dig besviken?

JA!
Massor. Till exempel de här:
Siri Hustvedt, Sommaren utan män. Huvudpersonens man sticker med en yngre kvinna. Feministisk roman om kvinna som reser sig ur en kris följer. Men slutet är ett nederlag för mänskligheten.
Salman Rushdie, Morens sista suck. En i övrigt bra bok men slutet urartar helt och hållet, från att ha varit en burdust humoristisk familjeskröna blir det James-Bond-action på slutet och det passar inte alls in. Varifrån får författare idén att slutet måste vara ett händelsecrescendo med extra allt? Är det en Hollywoodsjuka?
Hari Kunzru, Gods without men. Hela boken var en besvikelse och den enda anledningen att jag läste ut den var att jag ville veta hur författaren skulle rädda det hela på slutet – vilken förklaring läsaren skulle få till den osammanhängande berättelsen. Svar: författaren räddade ingenting. Ett uselt slut på en usel bok och redaktören som lät trycka skiten borde plocka skräp längs vägkanterna i tre månader för att gottgöra sina medmänniskor.
Peter Hoeg, Fröken Smillas känsla för snö. Den i övrigt både stilfulla och spännande deckarthrillern går helt bananas på slutet med rymdstenar, dödliga monstermaskar och jättejätteonda skurkar som hotar att förinta hela världen.
Håkan Nesser, Himmel över London. Vilket är desto jobbigare eftersom jag oftast gillar Nesser! Han skriver ju jättebra, för det mesta. Men Himmel över London är frustrerande knäpp och slutet gör minsann ingen människa glad. Läs Kim Nowak badade aldrig i Genesarets sjö istället, den är oändligt mycket bättre.

Vintertema

Lyran ber oss tipsa om läsning med vintertema, jag har förslag på följande tre scener ur nordisk litteratur:

1. Vilhelm Moberg, Nybyggarna*. I en klassisk scen vandrar Karl-Oskar hem genom en snöstorm med en nyköpt oxe, en enorm investering. Men när barnet han har med håller på att gå under och frysa ihjäl i snön finns det bara en sak att göra: slå den dyrbara oxen för pannan och lägga barnet inuti djurets buk där det kan hålla värmen ett tag till. Migration var inte lättare förr, även om de europeiska flyktingarna som kom till USA fick ett bra mycket öppnare mottagande än vad vi ger flyende människor som kommer till Europa idag.

2. Mikael Niemi, Populärmusik från Vittula börjar spektakulärt med en bergsbestigare som fryser fast med tungan i isen. Och sedan fryser man sig genom hela boken med alla dess tunna jeansjackor, mopeder och husmorsjympa.

3. Peter Høegs Fröken Smillas känsla för snö är en thriller som verkligen nördat ner sig i snökunskap. Huvudpersonen Smilla har inuitiskt påbrå och kan genast se på spåren i snön att den unge grannpojken inte var med om en olycka utan mördades. Slutet urartar men det gör det ju ofta i thrillers.
För övrigt har vi strålande sol i Bryssel och i min trädgård har snödropparna just börjat blomma, pilutta er!

*Tack till Ingrids bokblogg som påminde mig om att jag är lite bokdement och höll på att ange helt fel titel här