Vansinniga kåserier: Max Goldt

Max Goldt var under tio års tid kolumnist/kåsör i tyska satirtidningen Titanic men har skrivit och sjungit (!) satir och bisarra texter under mer än trettio års tid i olika sammanhang.

Kåserisamlingen Die Kugeln in unseren Köpfen är en samling texter från nittiotalet, men roliga än idag. Goldt har en helt egen stil – han skriver elaka (mycket elaka!) texter, men gör det på ett oerhört elegant sätt med meningar så överdrivet stiliga att det elaka liksom göms undan i de fantastifika bisatserna och omskrivningarna. Kåserierna följer fullständigt sjövilda associationskedjor och åtföljs av bisarra bilder med väl valda bildtexter, tänk Stenmark. Det är snyggt! Och vansinnigt. Och väldigt roligt.

Goldt verkar inte finnas översatt – rimligt, dessa texter är oöversättbara – men om du läser på tyska och gillar klurig och intelligent satir så tycker jag du ska skriva upp det här tipset genast.

MORT, sa Mort

Ibland sätter vi igång ett högläsningsprojekt, min livspartner och jag. Vi turas om att läsa högt för varandra ur en bok vi valt tillsammans. Väldigt mysigt. Vi har läst t.ex. Hemsöborna, Hertigens kartonger, Er ist wieder da och Oliver Twist på det sättet.

Nu senast läste vi fantastiskt roliga Mort av Terry Pratchett. Om en ung pojke som blir lärling hos Döden, med alla Pratchettska tvistar, intrigvändningar och ordlekar.

Rekommenderas varmt!

Nortons filosofiska memoarer

I vår familj sysslar vi gärna med högläsning. Tassahunden och jag har till exempel just läst ut Håkan Nessers Nortons filosofiska memoarer. Jag har läst högt och Tassa har undrat varför jag sitter i hennes korg och väsnas.

Nesser brukar ju vara bra, och hundar som skriver memoarer är ju oftast roligt. Tyvärr är Nortons filosofiska memoarer mestadels en besvikelse. Den bästa anekdoten är inte ny, den har getts ut tidigare i annat format. Och det finns bara ett annat stycke av nästan samma kvalitet i hela boken. Resten är skåpmat och vardagsrutiner, småmysigt men oengagerande och varken originellt eller jätteroligt. Mest handlar det om att de flyttar runt: Sedan flyttade vi till New York. Där fanns det stora hus. Sedan flyttade vi till London. Där promenerade jag i den och den parken. Sedan flyttade vi till Gotland… (oj, försenad spoiler alert! Det var visst hela bokens handling det).

Tassa är ganska berest hon också men har inga planer på att ge ut sina memoarer i bokform. Det är lika bra det, hon stavar som en kratta.

Oliver Twist – första boken

Den gula huliganens pappa och jag läste ut första boken ur Oliver Twist – det tog oss ca nio månader! Den är nämligen inte alls någon lättläst barnbok utan en redig tegelsten. Visserligen rolig och språkligt smart på många ställen – men fruktansvärt lång.

Jag trodde att jag läste Oliver Twist sisådär i mellanstadiet och att det var en ganska kort berättelse: Oliver har det jobbigt på barnhemmet, rymmer till London, hamnar hos Fagin och beordras att bli ficktjuv, lyckas komma loss och få bo hos en snäll gammal man, snipp snapp snut och så var sagan slut.

Så är det inte i evighetsversionen vi just har läst. På nio månader har vi alltså bara klarat av del ett och Oliver sitter i knipa hos elake Fagins råbarkade banditvänner och är inte i närheten av ett lyckligt slut. Det jag läste som barn måste ha varit en bearbetad kortversion, kanske fem procent av hela originalverket.

Jag måste läsa vidare för att se hur det går för mesproppen Oliver, men jag gör det under viss protest.

Någon borde ha skickat Charles Dickens på en kurs i \”less is more\”.

Oliver Trist eller Oliver Javisst?

Familjens senaste högläsningsprojekt är Oliver Twist.

Det har varit vårt senaste högläsningsprojekt under förskräckligt lång tid. En halv eon, känns det som.

Det visade sig nämligen vara en helt annan bok än vad jag mindes från mellanstadiet – jag måste ha läst en nerkortad version för barn. Det vi har i händerna nu är en redig tegelsten och absolut inte en barnbok.

Inte är det lättläst heller. Språket är både tillkrånglat och gammaldags. Till exempel: istället för att skriva \”Han såg ut som ett fyllo\” skriver Dickens ungefär \”Om det inte vore för att han faktiskt drack så mycket hade han kunnat stämma sin röda näsa och sitt plufsiga anlete för elakt förtal\”. Ja, varför göra det lätt för läsaren?

Samtidigt är berättelsen smäckfull med elak satir och mycket roligare än jag mindes den. All misär till trots, berättarstilen är genial och mycket underhållande.

Och än har vi mycket kvar att läsa oss igenom.

Läsa för hund

Min goda vän köttyxedrottningen tipsade om det här underbara initiativet: läsa för hund.

Kulturhuset i Stockholm erbjuder skolbarn att få träna högläsning för terapihundar! För att det är lättare att våga läsa högt för en hund än för sina trettio osnutna och bråkiga klasskamrater.

Hjärtevärmande. Vilka duktiga hundar. Och så många böcker de kommer få höra.

Jag läser inte högt för Tassa så ofta som jag kanske borde, senast var i våras när hon fick höra ett par verser ur T. S. Eliots De knepiga katternas bok. Men den är lite läskig så jag tror hon kanske drömde mardrömmar efteråt. Den innehåller terriers och pekingesers som slåss med varandra. Läs den ändå, den är enormt rolig.

Han är tillbaka!

I en mysig liten alpby i Italien avslutade den gula huliganens pappa och jag det senaste högläsningsprojektet: Er ist wieder da av Timur Vermes.

Som vi har skrattat! Det är en vansinnig liten bok med stor politisk skärpa. Det handlar om Hitler. Han är tillbaka. Efter sextio år. Berlin är förändrat, men Hitler är densamme. Och nu vill han ha revansch.

Problemet är bara att ingen tar honom på allvar. Alla tror att han är en ovanligt bra imitatör. Plötsligt får en TV-kanal nys om honom och plötsligt är han åter i rampljuset… i ett humorprogram.

Det är så slugt skrivet! Missförstånden avlöser varandra och helt oavsiktligt drar Hitler ner byxorna på den ena politikern efter den andra – framför allt på den nutida högerextrema rörelsen. För hur ska de, inför TV-kamerorna, reagera när en Hitler kommer och skäller ut dem för att de är för mesiga mot utlänningar?

Fruktansvärt roligt och ibland så hisnande vågat att vi drar efter andan – får Vermes verkligen skriva så här? Ja! Det får han. För det är inte bara roligt utan dessutom väldigt genomtänkt.

Ps. Missa inte att kolla in det smarta bokomslaget!

Hertigens absurda kartonger

Erik Beckman skrev inte böcker som alla andra. Jag tänker mycket på Lotta Lotass medan vi läser Hertigens kartonger, den gula huliganens pappa och jag. Det är abstrakt, absurt och det rör sig i gränslandet mellan prosa och lyrik.

Det finns ingen direkt handling i Hertigens kartonger, utgiven 1965. Men det finns en sammanhängande återkommande anknytning till Churchills begravningståg som rör sig genom London. Hertigens \”kartonger\” eller\”fyrkanter\” är de uppställda led med uniformerade män som går i takt framför och bakom kistan i processionen.

Boken består av numrerade paragrafer, vissa som berättar något och andra som bara staplar konstiga ord. Texten har underbar rytm och språkkänsla men är bitvis ganska obegriplig. Den handlar om ALLT… Anstaltsinterner badar bastu, några pojkar stjäl en höna, en präst vill inte svara i telefon för han sörjer sin döda fru, en poet ser ett krocktest med en barnkrockdocka men fattar inte riktigt vad som pågår…

Jag gillade den mycket och den var fantastiskt rolig som högläsning.

Ett litet smakprov ur texten:

\”31. Vi stod i ring runt trädstammar och tittade på larver,
32. vi står i hertigens fyrkant och väntar på avmarsch till S:t Paul\’s. Någon av oss kan när som helst försöksutskriva sig och bryta ledet,
33. kanske någon börjar sjunga när vi går över New Palace Yard,
34. kanske tänder jag en cigarett mittför Downing Street,
35. kanske viker jag av vid Cenotafiet och går tillbaka till Belgrave Square för att mata duvor,
36. eller går och löser ut min rutiga fritidsblazer hos skräddaren uppe på Pentonville Road.\”