Det grekiska traumat

Jag är sannerligen inget Greklandsfan. Inte ens innan min ögonöppnande närkontakt med deras fruktansvärt inkompetenta tjänstemän.

Det skulle föreställa ett samarbetsprojekt men det grekiska transportdepartementet hade ungefär samma produktivitet som Penelope vid vävstolen. Vissa dagar såg det ut som om vi kom någon vart men dagen därpå var vi alltid tillbaka på ruta ett. Eller sämre.

Jag hoppas att det pågående dramat leder till verkliga reformer och ett slut på korruption, nepotism och storljugande populistpolitiker.

Annons

Gränsöverskridande samarbete är inte lätt

Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos den stackars Akilles
olycksdiger, till tusende kval för atenarnas söner,
och som på bloggen en mängd av helpuckade grekbyråkrater
skymfade svårt och lät klantarschlens fel för hundar och fåglar
bliva på nätet till spe — det skedde, som Zeus ju det ville —,
allt från den stund, då de började först att sig tvistande söndra,
EU-ordförandens drutt, och den stackars Akilles.

Penelopes vävmetod är jätteeffektiv i jämförelse

Apropå veckans tematrio, här är en klassisk första rad ur ett litterärt storverk:

Sjung, o gudinna, om vreden som brann i pelliden Akilles…

Så mycket minns jag i alla fall utantill av Iliaden!

Fast jag är inte alls i Troja utan i Aten och är det någon som är lite irriterad så är det inte Akilles utan snarare jag, som på nära håll fått en ofrivillig förstahandsupplevelse av grekisk ineffektiv byråkrati. Kafka hade kunnat skriva finfina böcker om den grekiska förvaltningskulturen.

Men Akropolis är storslaget.