David Sedaris är väldigt rolig

Jag läste Barrel fever av David Sedaris. En respektlös och mycket rolig essäsamling.

Blandade kåserier fulla av blåljug. Som den spektakulära inledningsskrönan om alla David Sedaris kända pojkvänner (rent hittepå – väldigt roligt). Eller de sorglig-roliga historierna som antyder att något förfärligt har hänt men på roligast möjliga sätt.

Han är inte klok, Sedaris. Jag gillar det.

Hysteriskt roligt om hysterektomier

Jag läser inte memoarer så ofta men Det här kommer göra ont av Adam Kay är en riktig pärla.

Titeln är mångtydig: dels är den rolig och syftar på alla konstiga ingrepp Kay får göra under sin tid som läkare, dels har den en mörk underton för det som gör ont är framför allt den nakna och ärliga beskrivningen av hur sjukvårdspersonalens arbetsvillkor stadigt försämras. Det här är både en väldigt rolig och väldigt skrämmande bok.

Det är en serie korta dagboksnoteringar från Kays tid som läkare inom obstetrik och gynekologi. Alltså: mängder av anekdoter om olämpliga föremål som folk stoppat upp i underlivet och som han får plocka ut med tång. Små glimtar ur arbetslivet med helknäppa patienter och kollegor. Till exempel praktikanten som tog puls på alla på avdelningen genom att räkna sekunderna under en minut och kom fram till att alla patienter hade exakt 60 slag i minuten…

Men det är också så mycket ilska som smyger fram mellan de sarkastiska korta kommentarerna, om hälsovården som bygger på ständig underbemanning, hög stress och låg patientsäkerhet eftersom personalstyrkan alltid är en bit under absoluta minimum. Något som ju känns igen från svensk sjukvård också, där sommarsemestrarna och sjuksköterskeutbrändheten varje år verkar komma som en total överraskning för arbetsgivaren och ingen överraskning alls för alla oss andra.

Adam Kay är numera komiker och författare, och det tror jag är helt rätt, för han skriver så att man fnissar högt under läsningen.

Läs den!

Adjöss och tack för fisken

Fjärde delen i serien om Liftarens guide till galaxen utspelar sig framför allt nere på jorden och det är nog lika bra det. Det blir en bra variation i berättelsen om Arthur Dent och Ford Prefect.

So long and thanks for all the fish handlar om tiden efter att jorden inte utplånats. Arthur trillar ner från sina irrfärder i rymden, får lift med en man som alltid blir regnad på, upptäcker att delfinerna är spårlöst försvunna, träffar sin livs kärlek och åker för att träffa en delfinguru i Kalifornien. Det hela slutar med att han återförenas med Marvin inför ett gudomligt meddelande som nu är turistattraktion på en avlägsen planet. Vad det gudomliga budskapet är tänker jag förstås inte avslöja, men det är mycket välformulerat.

Trivsamt och lättsmält men kanhända är jag lite för gammal för att läsa det här för första gången. Mitt fjortonåriga jag hade varit mycket mer entusiastiskt.

Guards! Guards!

Ibland behöver en läsa lite Terry Pratchett. Det är en slags naturlag.

Till exempel Guards! Guards! som är den första i serien om Ankh Morporks vaktstyrka och som bland annat innehåller följande element:

  • En domedagssekt som planerar att ta över landet med en falsk tronarvinge
  • En stor och många små drakar
  • Kärlekshistorien mellan Sam Vimes och den mycket storvuxna och imponerande Lady Sybil
  • Bibliotekarien, som berättelsens stora hjälte
  • Samt nya vaktrekryten Carrot Ironfoundersons första dagar i metropolen Ankh Morpork.

En klassisk Pratchett, precis vad en behöver för att piggas upp emellanåt.

The inimitable Jeeves

P.G. Wodehouses klassiska humorserie om överklasslyngeln Bertie Wooster och hans kallsinniga och geniala butler Jeeves har gått mig en smula förbi, fram tills nu.

The inimitable Jeeves är en serie anekdoter om hur de två klarar sig förbi diverse kluriga knipor trots att Bertie ibland vill ta på sig färggranna moderna kläder som Jeeves avskyr. För det mesta handlar det om att Bertie måste undgå olika äktenskapsanbud men de ger sig också på att rigga ägg-och-sked-kapplöpningen i en byfestival samt att försöka få Berties två unga och uppstudsiga kusiner under kontroll.
Jag var mer förtjust i den andra boken jag läste i samma serie (The code of the Woosters); den hade en enda sammanhängande intrig genom hela romanen medan The inimitable Jeeves snarare är en samling fristående småepisoder. Men roligt språk och härlig torr brittisk humor.

Här i TV-versionen med Stephen Fry och Hugh Laurie.

Restaurangen vid slutet av universum

Jag tyckte att andra boken i serien om Liftarens guide till galaxen var ungefär lika rolig som den första: lika galen och oväntad, kluriga språkvändningar och så vidare. Helt klart bättre att läsa på original än i svensk översättning!

The restaurant at the end of the universe handlar om just detta: den äventyrliga vägen till en annorlunda restaurang, ett underligt besök på sagda restaurang och den lite olyckliga resan därifrån (de råkar tyvärr lifta med ett hårdrocksbands stuntrymdskepp och blir skickade rakt in i en sol som spektakulär ljus/ljudeffekt under en konsert). Det är småskojigt och lättsamt och helt rimligt att detta är en älskad modern klassiker.

Liftarens guide till galaxen

Det måste erkännas: jag hade inte läst Liftarens guide till galaxen förrän i år. Hur är det möjligt? Förklaringen är nog att jag försökte mig på den i tonåren, tyckte den var tråkig och gav upp alltihop. Men det är aldrig för sent att börja om.

Arthur Dent råkar ut för två olyckor samma dag: hans hus hotas av bulldozrar och Jorden utplånas. Som tur är räddas han i sista stund av vännen Ford Prefect som visar sig vara en utomjording i färd med att uppdatera en reseguide för hela universum. Efter att ha överlevt de überbyråkratiska och våldsbenägna vogonerna hamnar de genom en osannolik slump på ett rymdskepp med en tvåhövdad förrymd president, en tjej utan tydliga karaktärsdrag samt en deprimerad robot. Jo, och två möss på semester, förstås.

Douglas Adams ingår i samma absurda, språknördiga och halsbrytande berättartradition som Terry Pratchett och Jasper Fforde. Ändå är det inte riktigt så rolig som jag hade förväntat mig. Kanske är det den svenska översättningen som känns lite töntig. Kanske den lite grabbiga tonen med doft av sjuttiotal. Samtidigt är den gränslös och kreativ och jag förstår mycket väl hur det här kunde bli en omedelbar nördbibel och modern klassiker. 

Som det anstår en Wooster

De fanns i bokhyllan i sommarstugan, men jag har ändå inte läst någon av dem förrän nu: P. G. Wodehouses humorserie om Bertie och Jeeves. Det blev, av en slump, bok tre i serien: The code of the Woosters.

Det är tidigt 1900-tal och unge sprätten Bertie Wooster är som vanligt bakfull. Innan dagen är slut har han dessutom fått en hel serie problem på halsen: hans faster vill att han ska stjäla en silverkanna i form av en ko. Hans bäste vän vill att han ska medla mellan vännen och dennes fästmö; fästmön hotar då istället med att gifta sig med Bertie. Och så är det den där klumpige prästen som försöker knycka polishjälmar för att göra sin mycket omoraliske flickvän glad. Det hela blir alltmer invecklat under en helg på landet där  den åtråvärda silverkannan kommer att spela en mycket central roll. Som tur är finns också den mycket korrekte herrbetjänten Jeeves som kläcker geniala planer utan att lyfta så mycket som ett ögonbryn.

Det är torr brittisk humor, ordvändningar och utsökta dolda förolämpningar, kluriga lösningar på till synes omöjliga problem och ett underbart samspel mellan Jeeves och Bertie. Jag gillar det.

Thud!

Humoristisk feelgood av Terry Pratchett: Thud! om den halveffektiva poliskåren i Ankh-Morpork och deras försök att hålla ordning i en stad där dvärgar och troll försöker slå ihjäl varandra för minsta lilla.

Thud! är en politisk satir om krig, krigspropaganda och missanvändning av historiska händelser för att rättfärdiga maktspel och intriger idag. Det är smart och roligt men lite mer allvar bakom slapsticken än i en del andra av skivvärldsböckerna.

Det här måste för övrigt vara en av de senare Pratchett-titlarna, Sam Vimes har en \”gooseberry\” som fungerar misstänkt likt en blackberry fast med en liten magisk tomte inuti istället för datorkraft…

Reaper man

Terry Pratchett är alltid rolig och Reaper man handlar om Döden, så den är förstås särskilt bra.

På grund av olyckliga omständigheter åker Döden på en slags semester från sitt vanliga jobb. Han råkar hamna som lantarbetare tack vare sitt skickliga handlag med lien. Men när Döden inte gör sin plikt hamnar alla som borde dö i ett slags limboland och på spök- och zombiefronten blir det plötsligt mycket trångt. Samtidigt kläcks en slags mystiska ägg som utvecklar embryon till mycket farliga köpcentrum.

Roligt, underhållande, lättläst.