Mestadels harmlös

Den femte och sista delen i Douglas Adams trilogi (sic) om Liftarens guide till galaxen heter Mostly harmless och den som gillade de första fyra delarna blir inte besviken.

Arthur Dent är deppig eftersom han ju såg jorden förstöras av vogonerna som bulldozrade bort hela planeten för att ge plats åt en intergalaktisk motorväg. Han slår sig istället till ro som smörgåsmakare. Under tiden bryter sig Ford Prefect in i Liftarguideförlagets högkvarter för att undvika krav på reseräkningar samt för att rädda världen från ett mycket hotfullt multiplanetärt bolagsövertagande som involverar parallella universum. Och på grund av dessa parallella universum dyker plötsligt en tidigare okänd dotter upp och Arthur Dent får eventuellt en andra chans att rädda jorden från vogoner.

Det är bisarrt, det är galet, det är underbart om en inte har för höga krav på att allt ska hänga ihop i en snörrät linje. Underfundigt och ordlekande. Och ibland (jo) en liten smula utmattande. Jag borde ha läst den här serien när jag var yngre och mer öppen för att bli hänförd av nörderiet.

Annons

Psykisk ohälsa med humor?

Brysselbokklubben läste Broken – in the best possible way av Jenny Lawson. En samling självbiografiska kåserier om att leva med depression och ångest.

Att beskriva psykisk ohälsa är inte lätt, att göra det på ett roligt sätt är ännu svårare. Men det är ändå det Lawson gör. Hon har för det mesta en bra balans mellan att förklara med humor och med allvar och boken är för det mesta rolig och/eller intressant. Vissa delar kunde visst ha klippts ner, de verkar mest vara internskämt som Lawson själv har roligt åt men som blir lite ”jo jaha” för oss andra. Annat är jättebra och förklarar för oss ”normalfriska” vad det egentligen kan innebära att leva med de här sjukdomarna.

Dessutom handlar det ganska mycket om märkliga möten med djur, om ofrivilliga oanständigheter och om saker man inte borde prova hemma.

Läsvärt!

Byråkrathumorns mästare?

Jonas Karlssons kortroman God Jul var en liten pärla och Jag är en tjuv ligger inte så långt efter.

Ett större varuhus på en mindre ort har en mycket entusiastisk mellanchef som kräver att personalen engagerar sig i morgonmöten och brainstorming om ditt och datt. Den tafatte säkerhetschefen känner sig pressad att komma med ett kreativt förslag för hur man ska minska snatterierna men blir tvingad att faktiskt genomföra det varpå kaos uppstår och allting går åt pipsvängen.

Det är roligt, det är sorgligt, det är pricksäkert om en managementkultur som gått över styr.

David Sedaris är väldigt rolig

Jag läste Barrel fever av David Sedaris. En respektlös och mycket rolig essäsamling.

Blandade kåserier fulla av blåljug. Som den spektakulära inledningsskrönan om alla David Sedaris kända pojkvänner (rent hittepå – väldigt roligt). Eller de sorglig-roliga historierna som antyder att något förfärligt har hänt men på roligast möjliga sätt.

Han är inte klok, Sedaris. Jag gillar det.

Hysteriskt roligt om hysterektomier

Jag läser inte memoarer så ofta men Det här kommer göra ont av Adam Kay är en riktig pärla.

Titeln är mångtydig: dels är den rolig och syftar på alla konstiga ingrepp Kay får göra under sin tid som läkare, dels har den en mörk underton för det som gör ont är framför allt den nakna och ärliga beskrivningen av hur sjukvårdspersonalens arbetsvillkor stadigt försämras. Det här är både en väldigt rolig och väldigt skrämmande bok.

Det är en serie korta dagboksnoteringar från Kays tid som läkare inom obstetrik och gynekologi. Alltså: mängder av anekdoter om olämpliga föremål som folk stoppat upp i underlivet och som han får plocka ut med tång. Små glimtar ur arbetslivet med helknäppa patienter och kollegor. Till exempel praktikanten som tog puls på alla på avdelningen genom att räkna sekunderna under en minut och kom fram till att alla patienter hade exakt 60 slag i minuten…

Men det är också så mycket ilska som smyger fram mellan de sarkastiska korta kommentarerna, om hälsovården som bygger på ständig underbemanning, hög stress och låg patientsäkerhet eftersom personalstyrkan alltid är en bit under absoluta minimum. Något som ju känns igen från svensk sjukvård också, där sommarsemestrarna och sjuksköterskeutbrändheten varje år verkar komma som en total överraskning för arbetsgivaren och ingen överraskning alls för alla oss andra.

Adam Kay är numera komiker och författare, och det tror jag är helt rätt, för han skriver så att man fnissar högt under läsningen.

Läs den!

Adjöss och tack för fisken

Fjärde delen i serien om Liftarens guide till galaxen utspelar sig framför allt nere på jorden och det är nog lika bra det. Det blir en bra variation i berättelsen om Arthur Dent och Ford Prefect.

So long and thanks for all the fish handlar om tiden efter att jorden inte utplånats. Arthur trillar ner från sina irrfärder i rymden, får lift med en man som alltid blir regnad på, upptäcker att delfinerna är spårlöst försvunna, träffar sin livs kärlek och åker för att träffa en delfinguru i Kalifornien. Det hela slutar med att han återförenas med Marvin inför ett gudomligt meddelande som nu är turistattraktion på en avlägsen planet. Vad det gudomliga budskapet är tänker jag förstås inte avslöja, men det är mycket välformulerat.

Trivsamt och lättsmält men kanhända är jag lite för gammal för att läsa det här för första gången. Mitt fjortonåriga jag hade varit mycket mer entusiastiskt.

Guards! Guards!

Ibland behöver en läsa lite Terry Pratchett. Det är en slags naturlag.

Till exempel Guards! Guards! som är den första i serien om Ankh Morporks vaktstyrka och som bland annat innehåller följande element:

  • En domedagssekt som planerar att ta över landet med en falsk tronarvinge
  • En stor och många små drakar
  • Kärlekshistorien mellan Sam Vimes och den mycket storvuxna och imponerande Lady Sybil
  • Bibliotekarien, som berättelsens stora hjälte
  • Samt nya vaktrekryten Carrot Ironfoundersons första dagar i metropolen Ankh Morpork.

En klassisk Pratchett, precis vad en behöver för att piggas upp emellanåt.

The inimitable Jeeves

P.G. Wodehouses klassiska humorserie om överklasslyngeln Bertie Wooster och hans kallsinniga och geniala butler Jeeves har gått mig en smula förbi, fram tills nu.

The inimitable Jeeves är en serie anekdoter om hur de två klarar sig förbi diverse kluriga knipor trots att Bertie ibland vill ta på sig färggranna moderna kläder som Jeeves avskyr. För det mesta handlar det om att Bertie måste undgå olika äktenskapsanbud men de ger sig också på att rigga ägg-och-sked-kapplöpningen i en byfestival samt att försöka få Berties två unga och uppstudsiga kusiner under kontroll.
Jag var mer förtjust i den andra boken jag läste i samma serie (The code of the Woosters); den hade en enda sammanhängande intrig genom hela romanen medan The inimitable Jeeves snarare är en samling fristående småepisoder. Men roligt språk och härlig torr brittisk humor.

Här i TV-versionen med Stephen Fry och Hugh Laurie.

Restaurangen vid slutet av universum

Jag tyckte att andra boken i serien om Liftarens guide till galaxen var ungefär lika rolig som den första: lika galen och oväntad, kluriga språkvändningar och så vidare. Helt klart bättre att läsa på original än i svensk översättning!

The restaurant at the end of the universe handlar om just detta: den äventyrliga vägen till en annorlunda restaurang, ett underligt besök på sagda restaurang och den lite olyckliga resan därifrån (de råkar tyvärr lifta med ett hårdrocksbands stuntrymdskepp och blir skickade rakt in i en sol som spektakulär ljus/ljudeffekt under en konsert). Det är småskojigt och lättsamt och helt rimligt att detta är en älskad modern klassiker.

Liftarens guide till galaxen

Det måste erkännas: jag hade inte läst Liftarens guide till galaxen förrän i år. Hur är det möjligt? Förklaringen är nog att jag försökte mig på den i tonåren, tyckte den var tråkig och gav upp alltihop. Men det är aldrig för sent att börja om.

Arthur Dent råkar ut för två olyckor samma dag: hans hus hotas av bulldozrar och Jorden utplånas. Som tur är räddas han i sista stund av vännen Ford Prefect som visar sig vara en utomjording i färd med att uppdatera en reseguide för hela universum. Efter att ha överlevt de überbyråkratiska och våldsbenägna vogonerna hamnar de genom en osannolik slump på ett rymdskepp med en tvåhövdad förrymd president, en tjej utan tydliga karaktärsdrag samt en deprimerad robot. Jo, och två möss på semester, förstås.

Douglas Adams ingår i samma absurda, språknördiga och halsbrytande berättartradition som Terry Pratchett och Jasper Fforde. Ändå är det inte riktigt så rolig som jag hade förväntat mig. Kanske är det den svenska översättningen som känns lite töntig. Kanske den lite grabbiga tonen med doft av sjuttiotal. Samtidigt är den gränslös och kreativ och jag förstår mycket väl hur det här kunde bli en omedelbar nördbibel och modern klassiker.