Tematrio: morsdagspresenter

Lyran frågar efter tips på morsdagspresentböcker, här kommer mina förslag:

Först, naturligtvis den fina mammahyllningen Ta hand om min mamma av koreanska Kyung-Shook Shin. Jättefin! En familj förstår inte mammans rätta värde förrän den dag de tappar bort henne.

En annan bra bok är Sommaren utan män, Siri Hustvedt – även om jag hade skrivit ett helt annat slut om jag varit Hustvedt. Om jag skulle träffa på henne någon gång måste vi ha ett allvarligt samtal om det slutet. Men berättelsen är fin, om ännu en av alla dessa kvinnor som sätts i frustrerande vänteläge av en man som vill \”självförverkliga sig\” ett slag med en yngre tjej, fast fortfarande ha kvar frun som backup-lösning. I det läget blir gamla mamma och hennes tantgäng en härlig och fast punkt i tillvaron.

Slutligen en bubblare om en alldeles bindgalen slags mamma: Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson. Religiös galning misshandlar sin lesbiska adoptivdotter, men i valet mellan den biologiska mamman som hon träffar först i vuxen ålder och den sjövilda sektgalningen anser ändå Winterson att det är den hon växte upp hos som är hennes riktiga mamma. Tänkvärd och väldigt intressant. Och hemsk.

Hustvedt: eländes sömnpiller

Siri Hustvedt är inte en favoritförfattare.

Speciellt inte efter urtråkiga drapan The blazing world. Eller som den hade hetat om jag hade bestämt titeln: The bla-ha world of pretentious besserwissership.

Storyn verkade ju lovande: äldre kvinnlig konstnär inser att hennes verk aldrig tas på allvar och iscensätter en kupp där hon låter en snygg ung man vara frontfigur för en ny installation som egentligen är gjord av henne. Installationen blir en succé, vilket avslöjar sexismen i konstbranschen.

Problemen är följande:

1) Stilen. Boken är skriven i form av en torr och pretentiös reportagebok med \”utdrag ur dagböcker\” blandat med \”redigerade intervjuer\”. Precis lika tråkigt och tungläst som det låter.

2) Intrigen. Det händer nämligen… inget mer än det som redan berättats i baksidestexten. Ett tag hintas det att konstnären gjort något lite mer spektakulärt och jag läser ut eländet bara för att få veta om det verkligen blir så. Men nej.

3) Tramset. Om bisarrt new-age-svärmeri bidrar till att föra handlingen framåt så javisst. Om inte – redigera bort dumheterna.

En tråkig, tråkig bok som inte ens blir intressant av det feministiska budskapet.

Besvikelser i slutet?

Veckans bokbloggsjerka ställer frågan: har du någon gång läst en bok vars slut gjorde dig besviken?

JA!
Massor. Till exempel de här:
Siri Hustvedt, Sommaren utan män. Huvudpersonens man sticker med en yngre kvinna. Feministisk roman om kvinna som reser sig ur en kris följer. Men slutet är ett nederlag för mänskligheten.
Salman Rushdie, Morens sista suck. En i övrigt bra bok men slutet urartar helt och hållet, från att ha varit en burdust humoristisk familjeskröna blir det James-Bond-action på slutet och det passar inte alls in. Varifrån får författare idén att slutet måste vara ett händelsecrescendo med extra allt? Är det en Hollywoodsjuka?
Hari Kunzru, Gods without men. Hela boken var en besvikelse och den enda anledningen att jag läste ut den var att jag ville veta hur författaren skulle rädda det hela på slutet – vilken förklaring läsaren skulle få till den osammanhängande berättelsen. Svar: författaren räddade ingenting. Ett uselt slut på en usel bok och redaktören som lät trycka skiten borde plocka skräp längs vägkanterna i tre månader för att gottgöra sina medmänniskor.
Peter Hoeg, Fröken Smillas känsla för snö. Den i övrigt både stilfulla och spännande deckarthrillern går helt bananas på slutet med rymdstenar, dödliga monstermaskar och jättejätteonda skurkar som hotar att förinta hela världen.
Håkan Nesser, Himmel över London. Vilket är desto jobbigare eftersom jag oftast gillar Nesser! Han skriver ju jättebra, för det mesta. Men Himmel över London är frustrerande knäpp och slutet gör minsann ingen människa glad. Läs Kim Nowak badade aldrig i Genesarets sjö istället, den är oändligt mycket bättre.