Kajsa Ingemarsson skrev ju ett antal chicklitt-feelgoods (Små citroner gula osv) och har tydligen dessutom skrivit en serie trams om andlighet och ”hjärtats vägar” men eftersom jag gillat hennes skarpa tunga i På minuten testade jag ändå hennes mer seriösa roman: Den ryske vännen.
Den är över förväntan, kanske just eftersom jag har haft Ingemarsson stabilt placerad i chicklittfacket och alltså startade från ganska låga förväntningar.
En ny, ung och ambitiös biståndsminister vill visa sig på styva linan och godkänner ett biståndsprojekt i Tjetjenien trots att alla experter avråder henne. Det blir till en prestigefråga som kanske kan stoppa hela hennes gryende karriär. Pengarna försvinner nämligen… Till sin hjälp har ministern en menlös och ganska misslyckad handläggare som i sin tur har trassel i sitt äktenskap (pga han beter sig lite svinigt mot sin unga fru). Misslyckade handläggaren tar kontakt med en till synes mycket hjälpsam diplomat på ryska ambassaden (det kan väl omöjligen slå slint?) och ministern uppvaktas samtidigt av en mycket hjälpsam (och snygg) amerikan.
Det intressanta med den här berättelsen är alla spår av feelgoodskrivandet som dröjer sig kvar: det är överdrivet mycket detaljer om mat och karaktärerna är ganska… korkade. Men där finns också otroligt detaljrika och korrekta beskrivningar av offentlig förvaltning: kontraspionage, biståndshandläggning, hierarkierna på UD. Jag sitter på en liknande typ av jobb och känner igen så mycket.
Det som avgör genren är slutet på romanen. Nej, det är inte en feelgood. Det är en deppihop.
Plus för ljudboksversionen uppläst av Pia Johansson!
Litterärt ofog 