Böcker, läsning och litteraturklur
Vi såg om filmversionen av Garp och hans värld från 1982, baserad på John Irvings bok. Den stora behållningen av filmen är en ung och mycket genial Glenn Close.
Och en del små humorpärlor som den här:
Att köpa ett hus som ett flygplan just kraschat in i eftersom det då är \”pre-disastered\”, det är höjden av säkerhetsmani!
Jag gillade verkligen tidiga John Irving och Garp och hans värld är en av de bästa titlarna. Senare blev han tyvärr mycket repetitiv och tråkig.
Vi har bytt till sommartid och Lyran frågar efter tre boktips som har något med tid i titeln.
Vid en snabb blick i bokhyllan hittar jag genast tre tidsrelaterade titlar som jag inte minns något av innehållet i: Ian McEwan, Lördag, Jonas Gardell, Odjurets tid och Judith Hermann, Sommerhaus, später.
Tydligare i minnet har jag Michael Hoeye, Time stops for no mouse. En mycket rar mysdeckare om en mus som är urmakare och som har en nyckelpiga som husdjur. När djärva flygaresset Linka mystiskt försvinner ger han sig ut för att hitta henne och råkar avslöja en riktig superskurk. Jag har inte listat ut om det här egentligen är en ungdomsbok, men jag läste den med stort nöje i vilket fall.
Änka i ett år är en av de där stora och underhållande romanerna som John Irving skrev när han fortfarande skrev läsvärt. Det gör han tyvärr inte längre, han skriver numera bara långt och repetitivt. Eller så har jag ändrat smak. Änka i ett år handlar om den unge Eddie som får ett mycket märkligt sommarjobb hos en konstnär och hans olyckliga fru. Paret har efter en bilolycka bara ett barn kvar och det barnet får en särskild relation till Eddie. Dessutom förekommer en holländsk mullvad som mördar prostituerade, och en squashhall som kanske också är en dödsfälla. Originellt.
H. G. Wells är sci-fins fader och Tidsmaskinen från 1895 är en riktig klassiker. En vetenskapsman reser i tiden och finner ett extremt apartheidsamhälle där de fina, älvlika eloierna lever i ständig rädsla för de hemska, underjordiska morlockerna… Jag väntar för övrigt på Doctor Moreau\’s island i en bokbeställning jag ser mycket fram emot.
Måndagskväll och tematrio! Lyran frågar efter tre filmatiserade böcker.
Jag tycker om John Irvings Ciderhusreglerna både som bok och som film – det är inte ofta en kan säga det. Irvings bok handlar om moraliska dilemman kring abort, liksom om kärlek, äppelodling och barn som kanske inte är riktigt så föräldralösa som de verkar.
En annan lyckad bok-till-film-förvandling är den senaste filmversionen av Kalle och chokladfabriken av Roald Dahl. Det är förstås svårt att misslyckas med kombinationen Tim Burton + Johnny Depp + Helena Bonham Carter + choklad. Framför allt gillar jag den geniala tolkningen av oumpaloumpierna!
Favoritromanen Jane Eyre av Charlotte Brontë har filmats många gånger men allra bäst är BBC-versionen som mini-TV-serie från 2006. Ruth Wilson spelar Jane med den äran. Kolla in IMDB för mer information.
Fast allra allra bäst gillar jag ändå boken, alltid.
Måndag och tematrio: vänskap. Ett lurigare tema än vad man kunde tro! Eller så har jag bara varit dålig på att leta den här gången.
En typisk vänskap i litteraturen är den över generationsgränser. Som i Carol Rifka Brunts Låt vargarna komma där en flicka förlorar sin favoritmorbror och i sorgearbetet mycket motvilligt blir bekant med hans hemlige pojkvän.
Klassisk \”male bonding\” pågår i En bön för Owen Meany av John Irving. Den mycket märklige lille gossen Owen är en bra kamrat, så bra att han till och med sågar av sin bäste väns finger med en stensåg för att rädda denne undan Vietnamkriget. Boken är bindgalen på ett alldeles underbart vis. Sådär som det blev när Irving skrev medan han fortfarande skrev bra.
Också i Fritt fall av Juli Zeh står manlig vänskap i fokus. På ett katastrofalt sätt. Det här är en slags mörk och filosofisk deckargåta med väldigt lurig tvist. Juli Zeh är kanske inte lättläst, men väldigt fyndig och smart. Väl värd besväret.
Glad världsbokdag!
Här ett par tips på böcker som kan passa särskilt fint just idag:
En världsomsegling under havet av Jules Verne. En fransk forskare och hans dotter tillfångatas av en mycket bitter sjökapten med en fantastisk ubåt. Underbara undervattensäventyr ombord på Nautilus.
Hela världens lilla anka av Gahan Wilson är en härligt bisarr barnbok av deckartyp. En genial detektiv (en elak parodi på Sherlock Holmes) och hans följeslagare kämpar mot tre superonda superskurkar.
Garp och hans värld av John Irving. Introvert, feministisk sjuksköterska går sina egna vägar, får en son utanför äktenskapet och öppnar sitt hem för misshandlade kvinnor (och för en transsexuell rugbyspelare). Sonen växer upp och blir författare. Det är en familjekrönika snarare än en bok med en klart definierad handling, men den är mycket läsvärd.
Lyran är tillbaka med en tematrio: böcker som berättar om yrken.
Jag plockar tre blandade pärlor:
Läkaren – John Irvings fina Ciderhusreglerna handlar om en abortläkare i USA som av moraliska skäl ställer upp för kvinnor som måste avsluta sin graviditet, trots att det är olagligt vid den tiden boken utspelar sig (och tyvärr även i många fall idag!). Jag tycker att abortläkaren är bokens hjälte och jag har aldrig riktigt förlåtit bokens andra huvudkaraktär Homer, läkarens adoptivson, för att han vägrar hjälpa till på samma sätt.
Läraren – Sara Lövestam skrev en kärleksroman om en småskolelärarinna på uppländska landsbygden under rösträttskampen: Tillbaka till henne. Kunde ha kortats ner men har en del intressanta vändningar som gör att allt inte bara blir sockersött tillrättalagt. Fin beskrivning och rösträttsstriden är en mycket spännande bit ur vår historia.
Journalisten – Evelyn Waughs satirklassiker Scoop handlar om skrupulösa reportrar som i jakten på läsarsiffror helt sonika hittar på ett krig… Vass och elak och väldigt, väldigt träffsäker.
John Irving är produktiv, han ger regelbundet ut en ny tjock roman.
Problemet är att de romaner som kommit på sistone inte har varit i närheten av att vara så bra som böckerna han skrev förr. Det sista riktigt bra han skrev var Änka i ett år som kom för sexton år sedan.
I ett anfall av nostalgi läste jag om En bön för Owen Meany från 1989. Och den är bra! Trots allt det religiösa i den.
Det handlar om en pojke i elvaårsåldern – han är kortväxt och har ett märkligt talfel och han är övertygad om att han är GUDS VERKTYG. Han har mycket bestämda idéer och massor med karisma, han sätter igång både förfärliga och turliga händelseförlopp. Men alla Owen Meanys till synes slumpmässiga infall har ett syfte och berättelsen knyter ihop alla trådarna på ett mycket stiligt sätt i en dramatisk slutscen.
När Irving skrev så här, då skrev han väldigt bra. Berättandet flyter som en vårbäck, det är levande och detaljrikt men aldrig tråkigt. Spänningen byggs upp steg för steg. Det är snyggt gjort.
Irving, sluta skriv! Eller vänta i alla fall med nästa bokprojekt tills du har en ny och bra idé för romanintrigen. Helst lika bra som idén med Owen Meany.
Lyran har en ny tematrio: titlar med personliga pronomen!
1. Första person, singular: Jag, En av David Levithan. En mycket intressant ny bekantskap! Recension kommer så småningom. En bok som sätter frågan om identitet i fokus. På ett mycket originellt sätt.
2. Andra person, singular: Until I find you av John Irving. Om tatueringar och förlorade fäder. Inte en av Irvings bästa men inte heller den allra sämsta (för det är Cirkusens son).
3. Tredje person, singular: Hon älskade av Helena Henschen. En dramatiserad biografi, kan man väl säga. En dokumentär fast i romanform om kvinnofrigörelse, Sveriges nittonhundratalshistoria ur det lilla och ganska stora perspektivet samtidigt. Om Sigrid Thiel, rebellisk dotter och intellektuell människorättskämpe.
Stackars John Irving, på senare tid tycks det bara gå utför. Det känns som om han skriver på ren rutin, utan övertygelse. Tänk om han en dag kunde komma tillbaka till höjdpunkterna kring 80- och 90-talet (frånsett pekoralet Cirkusens son förstås).
Veckans utmaning i bokbloggjerkan är: tipsa om en författare som skapar verkligt intressanta karaktärer.
Då vill jag slå ett slag för John Irving och hans halvgalna romaner.
Garp och hans värld innehåller ett flertal helknasiga personligheter, men ännu bättre är Ciderhusreglerna, Änka i ett år samt En bön för Owen Meany.
Irvings nyare romaner är tyvärr inte alls lika bra och originella. Men de tre ovan nämnda är allihop smått geniala med breda persongallerier, dock främst män och pojkar. Hittebarnet Homer i Ciderhusreglerna, den tafatte tonåringen Eddie i Änka i ett år (som börjar sin författarbana genom ett trasigt finger, en ketchupfläck och en sprucken tavelram) och såklart Owen Meany själv, det bisarra lilla barnet som redan vet hur han skall dö och som leder både läsaren och romanen rakt in i det oundvikliga slutet med fast, men mycket liten, hand.
Jag älskade verkligen Irvings tidigare verk och har varit rejält deppig över kvalitetstappet på senare år. Men vem vet, kanske det vänder igen…
Litterärt ofog 