AI enligt Ishiguro

Kazuo Ishiguro! Vi skulle kunna ge honom nobelpriset varje år. Allt han skriver är genialt.

Klara och solen är en typiskt Ishigurosk roman om ett knepigt ämne: AI, smarta robotar och moraliska dilemman.

I en dystopisk framtid kan barn och ungdomar köpa sig en Artificiell Vän som sällskap. Klara är en sån vän, hon står i skyltfönstret och drömmer om att bli vald av ett barn en dag.

Det är så fruktansvärt smart skrivet. Mycket sägs inte alls eller bara mellan raderna. Gradvis upptäcker man mer och mer vad som egentligen händer omkring Klara. Och varför hennes nya matte Josie är så svag! Utan att skriva en splattrig eller överdriven skräckroman pekar Ishiguro väldigt tydligt på vad som kan bli problemet med AI-teknik: Klara vill så väl, hon vill göra gott. Men hon drar sina slutsatser baserat på vad hon lärt sig från människor… och därför blir det inte alltid riktigt bra och säkert i slutänden. De mänskliga tillkortakommandena överförs till robotarna, fast lite farligare. På många sätt blir detta mer skrämmande än om det bara hade varit mord och blod och cyborgerna anfaller.

Det är en förfärligt sorglig och mycket fin bok. Tänkvärd, klok, välskriven, intressant och mycket rar. Stora tankar dolt i det till synes lilla formatet och en enkel berättelse. Genialt.

En familjemiddag

Om någon känner sig lite osäker på varför Kazuo Ishiguro fick nobelpriset i litteratur så rekommenderar jag läsning av novellen En familje middag.

En man återvänder till familjehemmet och bjuds på middag. Mamman är död, pappan är stel men systern är glad att se honom. Kanske händer ingenting särskilt. Eller kanske händer någonting fruktansvärt. Det är fingertoppsfina antydningar som bygger upp en fasansfull minithriller, i all ödmjukhet.

Det är fantastiskt skickligt. En genial användning av ett miniatyrformat. Hatten av för Ishiguro.

Melankolins mästare

Bleknande berg är Kazuo Ishiguros debutroman och om det hade varit den första boken jag läste av honom hade jag varit mycket mer konfunderad just nu.

Det är en så typisk Ishiguro! Inga svar, ingen enkel intrig eller tydlig berättelse, allt händer liksom precis utanför synskärpan. Det är mystiskt och melankoliskt. Det är en bok som antyder ett stämningsläge snarare än en roman från A till B. Och den gör det så bra, även om den här inte alls är lika underfundigt rolig som Återstoden av dagen – men den är precis lika sorgligt hemsk mellan raderna.

En kvinna i Storbritannien har just förlorat sin ena dotter och den yngre dottern är hemma och tittar till henne. Kvinnan tänker tillbaka på sin tid som nybliven mor i Japan precis innan kriget, innan hon lämnade sin japanske man och följde med engelsmannen över havet. Hon hade en väninna där, utanför Nagasaki. Berättelserna går i och ur varandra och det är någonting som inte riktigt stämmer med kvinnans historia.

Det här, det är hjärnträning när det är som bäst. Bara släpp alla förutbestämda idéer om romankonst och följ med på resan.

Vi som var föräldralösa

Såhär ligger det till: Kazuo Ishiguro är ett geni.

Ett geni!

Vi som var föräldralösa är en typisk Ishiguro, och bara det är ju en bedrift eftersom alla hans böcker är helt olika varandra. Men stilen och det stillsamma, minimalistiska språket går inte att ta miste på.

Christopher Banks är en mästerdetektiv. Han är socialt obegåvad och mycket obekväm med människor men han har stora framgångar som kriminalare i 1930-talets London. Hans förflutna börjar så långsamt komma ikapp honom och han reser till slut – efter storslagen prokrastinering – till Shanghai. Där levde han med sina föräldrar i den brittiska kolonin tills både mamman och pappan plötsligt försvann och unge Christopher skeppades hem som föräldralös. Nu är tiden mogen och han måste försöka lösa gåtan med deras försvinnande.

Det är en genial bok. Ingenting skrivs läsaren på näsan, tvärtom. Det mesta skrivs mellan raderna och om en läser slarvigt missar en det. Det är så snyggt.

Och sorgligt! Huvudpersonen är så tafatt och så dålig på att läsa av människor, han tabbar sig och missförstår situationer och det som efter ett tag börjar stå klart för läsaren är inte det minsta klart för Christopher Banks. Det är bara att följa med honom ner i avgrunden…

Jag har kanske inte sagt det tillräckligt tydligt än så säger jag det en gång till: Kazuo Ishiguro är ett geni.

Återstoden av dagen

Förra årets sista läsupplevelse blev också en av de bästa: Kazuo Ishiguros The remains of the day. Att jag inte hade läst den tidigare?!

Det är ett litterärt mästerverk – tänk att någon kan skriva så mycket om till synes så lite. En precis balansgång på knivseggen mellan fruktansvärt roligt och fasansfullt sorgligt. Den lågmälda humorn när den mycket värdighetsmedvetna butlern får i uppdrag att förklara det där med blommor och bin för unge herrn. Eller den enormt hjärtsnörpframkallande episoden när butlerns gamle far blir allvarligt sjuk just under en viktig bankett. Plikten eller familjen? En butler ska ju inte ha något privatliv…

Och så det frustrerande samspelet mellan butlern och hushållerskan. Att hon inte slår ihjäl karln!

Plötsligt förstår jag också Sara Danius jämförelse med Jane Austen. Visst finns här samma diskreta humor, elegant och lurig!

Fantastisk läsning, rekommenderas till alla.

Nobelpris 2017: mycket är förlåtet!

Hurra! Kazuo Ishiguro får priset, nu börjar det äntligen likna något igen! Ett mycket väl värt pris, jag älskar Begravd jätte och Never let me go. Utmärkt beslut.

Most awesome Kazuo Ishiguro

Kazuo Ishiguro släppte en ny bok förra året: The buried giant (finns redan på svenska: Begravd jätte). Most Awesome Reading Circle läste den, det gjorde vi rätt i.

Det är en magisk bok i sagomiljö. Ett åldrande par ger sig av från sin lilla by för att hälsa på sin son. Men det är inte en lätt vandring. Det ligger en förtrollad dimma över landet. Den gör att folk tappar minnet. Dessutom ligger vilda ogrer på lur, och en gammal oavslutad konflikt mellan saxare och britter gör att folk är på sin vakt mot främlingar.

Det är så vackert och ganska sorgligt och otäckt. Det gamla paret är så rara mot varandra att det är hjärtevärmande, men samtidigt är det något som är smygande galet. I den drömska dimman uppfattar folk saker olika, alla ljuger och gradvis kommer nya minnen till liv hos de två gamlingarna. Men vill de verkligen komma ur dimman och börja minnas allt som varit?

Jag gillade boken – den är precis så där finstämd och mystisk som Ishiguros böcker är när de är som bäst.

Tematrio: hemligheter

Lyrans tematrio handlar idag om hemligheter. Väl skrivna hemligheter kan bli fantastiskt bra romaner! Till exempel Jane Eyre, vilken fantastisk hemlis och vilken bra berättelse det blev av den.

Men jag kanske inte kan ta Jane som exempel i varenda trio (varför inte, egentligen?), så jag satsar på tre andra titlar idag:

Chris Cleave har skrivit flera bra böcker, bland annat Gold på det lite otippade temat familjeproblem + sportcykling. Tre elitcyklister på OS-nivå trasslar med komplicerade relationer och ett mycket sjukt barn. Samt en hemlis som jag inte tänker spoila för er. Läsvärt! Dessutom verkar ens egna middagsmenyer så mycket bättre efter att ha läst om alla millimeterberäknade ris med russin som de där sportfånarna tydligen måste äta för att ta sig till OS.

Getingfabriken av Iain Banks är också mycket svår att beskriva utan att ge bort för mycket av överraskningarna. Det handlar om en mycket, mycket störd ung person som har till hobby att plåga getingar (och en del andra djur med för den delen). Så bra, så förfärlig.

Och så har vi ju Kazuo Ishiguro, Never let me go, en oerhört gripande dystopi om ett barnhem där det gradvis uppdagas att allt inte alls är som det borde vara. En slags cross-over mellan medicinsk sci-fi och klassiskt brittiskt internatskoledrama. Läs den!