Mysrysnoveller – Shirley Jackson

Shirley Jackson är en favorit och Dark Tales levererade precis som jag hade hoppats.

Det är en serie otäcka små noveller av bästa sort. Om dysfunktionella relationer och människor på randen till galenskap. Det trötta paret som förstår att hela småstan bara väntar på att han ska slå ihjäl henne – han verkar ju vara en sån typisk serimördartyp – så de resignerar till slut och tar suckande itu med saken för att få det gjort. Mannen som får en släng av paranoia på väg hem från jobbet. Eller vänta? Det är bara paranoia om de inte verkligen är ute efter dig… Och den lilla rara gumman som odlar vackra rosor och skriver hemska anonyma brev till sina grannar!

Jag älskar Shirley Jackson, hon var fenomenal på att beskriva galenskap och mental ohälsa på det mest krypande kusliga sätt, och samtidigt så klurigt.

Sorglig-rolig-hemskt, om du förstår vad jag menar.

Annons

Haunting of Hill House

Jag gillar ju Shirley Jackson. Jättemycket.

Jag gillar till exempel hennes klassiska Hemsökelsen på Hill House. 

Så vi har just sett netflixserien som väldigt, väldigt löst bygger på hennes roman: The Haunting of Hill House.

Detta är en mycket, mycket otäck TV-serie. Den har nästan ingenting gemensamt med Shirley Jacksons finurliga och blodisande roman, förutom titeln och att det handlar om ett ondskefullt hus. Det är missbruk, psykisk sjukdom, mardrömmar och en oerhört dysfunktionell familj som inte har rett ut sina relationer efter mammans eventuella självmord för tjugo år sedan. Det är emellanåt lite svårbegripligt, eller så är det bara jag som inte hänger med i allt som antyds. Men jag lutar ändå åt att det är en bra serie, fast oerhört läskig.

Vi har för övrigt också brädspelet som lika löst bygger på Shirley Jacksons roman: Betrayal at House on the Hill. Det är inte läskigt, bara roligt, och en smart spelidé som gör att varje spelomgång blir annorlunda. Vi har hittills drabbats av t.ex. vampyrer, en växande slemklump, en zombie-overlord samt en galen vetenskapsman som krympte oss till tummelisastorlek och släppte ut katter.

Soluret

Shirley Jackson for President!

The sundial verkar först vara en mycket mörk spökhistoria, men när jag slår ihop boken på slutet lutar jag åt att den nog faktiskt mest är väldigt, väldigt rolig. På ett hemskt, svart och ganska elakt sätt.

En dysfunktionell familj i flera generationer bor olyckliga ihop i ett stort läskigt hus. Mormor har eventuellt just mördat sin ende son och änkan/svärdottern går runt och gnisslar tänderna av ilska. Men så kommer tossiga faster Fanny tillbaka i panik från trädgården. Hon har just haft ett otäckt möte med några mystiska marmorstatyer och vid trädgårdens mittpunkt – soluret – fått ett meddelande från sin sedan länge döde far. Apokalypsen är nära! De måste barrikadera sig tillsammans i herrgården!

Den här boken har allt. Ett otäckt dockskåp. Preppers i amerikansk femtiotalsmiljö. Ett läskigt barnbarn från helvetet. En sista stor grillfest där herrgårdsfolket frotteras med byborna. En uppsättning karaktärer som alla är i grunden skvatt galna, inlåsta tillsammans med illvilliga statyer. En matriark med gryende storhetsvansinne.

Det är en mycket underhållande roman.

Fågelboet

Shirley Jackson är en fantastisk författare som jag önskar att jag hade upptäckt tidigare i livet. ´

Fågelboet är en psykologisk och högst förvirrande thrillerroman om en ung tillknäppt och hårt kontrollerad kvinna som en dag börjar bete sig mycket märkligt. En doktor tillkallas – hans metoder är minst sagt oetiska – och med hjälp av hypnos upptäcker han att det handlar om en personlighetsklyvning. Naturligtvis finns ett trauma i det förflutna som måste lösas upp för att Elizabeth, Beth, Betsy och Bess ska kunna smälta samman till en och samma person igen.

Det är bra! Så mycket sägs med så få ord och läsaren måste lista ut en hel del själv, ingenting ges bort gratis. Jag gillar det.

Vi har alltid bott på slottet

Shirley Jackson alltså, vilken grej! Varför har jag inte hittat henne mycket, mycket tidigare?

Jackson är en mästare på psykologiska thrillers och små hemska berättelser som utspelar sig i ödsliga viktorianska hus i utkanten av bigotta amerikanska småstäder under första halvan av nittiotalet.

Vi har alltid bott på slottet handlar om två unga systrar, Constance och Merricat. De bor ensamma i ett stort hus med sin invalida farbror. De måste låsa grindarna till herrgården mycket noga, för alla i byn hatar dem. Det ryktas nämligen att Constance mördade hela familjen för sex år sedan, så nu kastar ungarna sten på artonåriga Merricat när hon går och handlar en gång i veckan.

Det är mörkt, det är hemskt, det är vackert och sorgligt och kärleksfullt och genialt.

Shirley Jackson, välkommen upp på min litterära piedestal.

Samuel Richardson-burn

Shirley Jackson är beläst! Och lite elak:

\”Än har jag inte träffat på någon som inte kan somna om man läser Richardson för honom\”…

Hemsökelsen

Vi har ett roligt sällskapsspel som heter Betrayal at House on the Hill som bygger på en bok av Shirley Jackson: Hemsökelsen på Hill House. Nu har jag både spelat spelet och läst boken.

En blandad grupp människor – en äldre professor, en ung man, två unga kvinnor – tar sig an ett mycket hemsökt hus som står tomt och övergivet. De utforskar rum efter rum i den labyrintartade arkitekturen (eller flyttar sig rummen?). De ställer upp dörrar som omedelbart stänger sig själva igen när de tittar bort. Det är blodig skrift på väggarna, mystiska kalla fläckar och vinddrag och något som knackar på dörrarna om natten när de försöker sova…

Det är en kort och mycket mystisk roman där en måste läsa en del mellan raderna. Huset gör huvudpersonerna gradvis allt galnare och det är svårt att säga vad som händer på riktigt och vad som händer i deras huvuden ibland. Men det är ju en spöksaga, så det passar in.

Däremot lite väl svulstigt och träigt språk emellanåt, oklart om det är översättningen eller författaren som är orsak.

Helhetsintryck: underhållande. Särskilt spelet, även boken.