Howard Jacobsons framtidsdystopi J är en märklig roman. Den kräver en del av sin läsare och jag är fortfarande inte helt hundra på att jag har förstått allt, men det jag tror jag har förstått är jag nästan helt övertygad om att jag verkligen gillar.
I ett framtida Storbritannien pågår febrila försök att sudda ut historien. Något fruktansvärt och samhällsomvälvande hände kring 2020, men det är för hemskt att tala om eller ens minnas, så det refereras bara till som \”DET SOM HÄNDE, OM DET HÄNDE\”. För att bryta med historien har alla fått byta namn, det är förbjudet att spara på gamla föremål eller skapa arkiv över det förflutna. Dåtiden måste raderas! I denna trevande nya värld träffas Kevern och Ailinn. Som genom en slump – kanske en slump för bra för att vara sann?
Det är paranoia, det är tungt och det är mycket som måste läsas mellan raderna. Inte förrän framåt slutet får läsaren klart för sig vad som faktiskt har hänt (OM DET HÄNDE, vilket det gjorde) och vad som håller på att hända nu. Då får också de korta mellankapitlen i kursiv (med ögonblicksbilder ur mänsklighetens alla allra värsta stunder) sin förklaring.
Det hade varit möjligt att korta ner en smula. Alla bihistorier är inte helt nödvändiga för berättelsen. Hade boken varit lite kortare och lättare hade kanske någon mer i bokklubben hunnit läsa klart så vi hade kunnat diskutera slutet…
Men överlag ändå en bra läsupplevelse med en hel del bisarra humorinslag och ordlekar i allt det svarta.
Hundskadeindex: en katt råkar illa ut.
Litterärt ofog 