Toni Morrisons Paradis var bra men deprimerande läsning.
Sjuttiotal. En gammal nergången herrgård på amerikansk landsbygd har blivit till fristad för kvinnor som flyr från män eller från sin vardag eller både och. Kvinnorna som bor där vet hur man kokar te som framkallar abort, så många tonårsflickor smyger dit om natten för att få hjälp. Och ett hus fullt av kvinnor som dessutom sysslar med magisk medicin… de måste förstås vara häxor. Det börjar och slutar illa.
Som i alla Morrisons böcker är rasism och jämställdhet huvudspåren. Gemenskapen kvinnorna emellan är fint skildrad, liksom generationsväxlingen och missförstånden mellan de unga och de gamla i den lilla stan.
Men det här är inte hennes bästa bok. Den kunde ha skalats av lite ytterligare, det är till exempel helt onödigt att herrgården visar sig vara ett gammalt bordellnäste – berättelsen hade funkat fint ändå.
Litterärt ofog 