Kemilektioner och jämställdhet (?)

Bokklubben läste Bonnie Garmus: Lessons in chemistry.

Smått aspergeraktiga kemisnillet Elizabeth Zott lever i fel årtionde (tidigt sextiotal) och får ingen rimlig chans eftersom hon är kvinna. Männen på labbet behandlar henne som en sekreterare samtidigt som de knycker hennes idéer och resultat och säljer in som sina egna. Bara en man – labbets andra snille – ser henne som en jämlike. Tyvärr händer två olyckor: hon blir gravid och han dör. Och om det var kämpigt som ogift vetenskapskvinna blir det nu omöjligt som ogift ensamstående vetenskapsmamma. Elizabeth tar sin revansch genom att uppvigla en hemmafrurevolt via eftermiddagsteve.

Det är… en märklig bok. Jag har gjort små noteringar (lösa papperslappar – är ju ingen barbar) på var och varannan sida och de flesta noteringar lyder ungefär ”men lämna honom för tusan” eller ”kan han inte bara gå och dö snart”. Jag förstår INTE det romantiska stråket i boken, Zotts kille är en skitstövel. Men jag fattar att han är nödvändig som intrigmekanism för att skapa situationen med den ensamstående tevekocken.

Det handlar också mycket om rodd, om matlagning och om världens mest orealistiskt beskrivna hund.

Hunden är kanske det märkligaste i hela boken. Jag tror inte Bonnie Garmus någonsin har träffat en hund på riktigt.

Jag tror inte på berättelsen, jag gillar inte karaktärerna och jag tycker inte romanen tillför något över huvud taget till jämställdhetsdebatten. Möjligen lärde jag mig något litet om kemi men med tanke på hunden litar jag inte alls på faktaunderlaget och tänker behandla hela boken som fantasy.

Annons

Fly, Ingrid, fly

Helena von Zweigbergk har tydligen skrivit detektivromaner också, det hade jag missat. Eller ”detektivromaner” är väl kanske en överdrift. Romantiskt drama med thrillerkuliss?

Fly för livet handlar om ett gisslandrama: prästen Ingrid blir kidnappad av ett gäng tungt kriminella när de rymmer ur fängelset där hon jobbar. Ingrid blir mänsklig sköld och dessutom minipsykolog åt busarna och deras ryska flickvänner i kort-kort.

Första kapitlen var jag mest irriterad över den gnälliga, mesiga huvudpersonen Ingrid som längtar efter sin man och ältar gamla relationer istället för att hitta på en vettig flyktplan. Dock – efter många om och men kryper det faktiskt fram en poäng med hela berättelsen. Den handlar nämligen inte alls om busarna och gisslandramat som det först verkar. Boken handlar istället egentligen om de kriminella machosnubbarnas översminkade och illa behandlade tjejer. Svansen av dåligt respekterade flickor som kanske till slut får nog och skaffar sig en egen agenda. Så väljer i alla fall jag att tolka berättelsen.

Otäckt och bitvis rätt spännande men lite väl mycket malande om Ingrids medelmåttiga medelklassrelationer längs vägen.

Girl, woman, other

Jag läste hypade Flicka, kvinna, annan av Bernardine Evaristo. En roman som hade varit fullständigt genial om den bara hade varit hälften så lång.

I tolv olika berättelser får vi följa tolv olika kvinnor eller transpersoner, de flesta med icke-vit och/eller icke-CIS-identitet. Det är den radikala lesbiska feministen och kulturskaparen, det är den framgångsrika bankdirektören, det är en gammal dam på Yorkshires landsbygd. Det är framgångssagor och fruktansvärda livsöden. Det är berättelser som vi vanligen inte får höra, om rasism och HBTQ-tema och Storbritannien från ett annorlunda perspektiv.

Dessutom poetiskt berättat, i en väldigt egen stil.

MEN.

Det är alldeles, alldeles för långt. Det är för många berättelser och för många personer att hålla rätt på. Hela slutkapitlet när alla de tolv möts på en härlig efterfest borde ha strukits, det är en typisk ”författaren kan inte släppa taget om sina karaktärer och vill skriva lite till om dem”, en redaktör borde ha sagt nej.

I övrigt: bra, intressant, mestadels mycket läsvärt.

Ändra griftefridslagstiftningen nu!

Katarina Wennstam är ett säkert kort, det har jag sagt förut. Trots de många titlarna i hennes kriminalromanserie finns det alltid en ny vinkling och en ny intressant kommentar till det svenska rättsväsendet. I Djävulens advokat handlar det om kryphålet som våldsamma män kan använda i den bristfälliga griftefridslagen.

En kvinna försvinner men det finns ingen kropp. Problemet är att den oerhört misstänkte äldre och kontrollerande pojkvännen har gjort exakt samma sak förut: han har haft andra flickvänner som försvunnit. Inte ett bra tecken. Migrändrabbade polisen Charlotta Lugn tar tag i fallet och börjar (bokstavligen) gräva. Samtidigt jobbar unga och pigga journalisten Alexandra med en true-crime-podcast som bara går lite (mycket) över alla etiska gränser och rättsstatsprinciper.

Bra och intressant som vanligt! Även om Lugns migrän tar alldeles för mycket plats och stör berättelsen. Vi fattar. Hon har huvudvärk. Det kan inte vara något att skriva flera sidor om i VARJE bok.

Båda huvudspåren är tänkvärda och väl presenterade. Dels rättsstatens principer kontra suget efter omoralisk underhållning utanför ansvarig utgivning och dilemmat med poddcastproducenter som bara letar klick. Dels frågan om griftefridslagen som uppenbarligen innebär att en mördare kan komma undan med minimistraff genom att gömma kroppen – att stycka och gömma undan en kropp har nästan inget straffvärde alls och om det inte finns en hel kropp är risken att bli ditsatt för mord mycket mindre. Om inte lagen ändras är det alltså fritt fram för folk att slå ihjäl någon, gömma undan liket och om man blir påkommen, bara erkänna griftefridsbrott men hävda att personen redan var död – det går ju inte att motbevisa utan själva kroppen. Sådär som den danske galningen i ubåt försökte göra.

Ändra lagen nu!

Hundskadeindex: akta katten!!!

Den första frosten

Jag läste Anna Kurus Den första frosten TROTS att den beskrivs som ”första delen i en trilogi”. Jag gillar verkligen inte att bli pålurad en hel serie med böcker. Men den här romanen är självstående och har ingen fånig cliffhanger på slutet så det var okej.

Bilmekanikern Allis tar långsemester i en ödslig fjällstuga efter en traumatisk upplevelse på verkstaden. Där träffar hon bara fyra andra: en katt, en finsk fjällvandrare, stuguthyraren Lars som tror han är guds gåva till kvinnorna samt nyblivna singeln Jonas i närmaste stugan några kilometer bort. Allihop försöker ta sig ner i Allis säng men katten lyckas bäst. Tyvärr går det ganska illa längs vägen, eftersom alla utom katten (? kanske också katten) bär omkring på väldigt mörkt och tungt bagage som berättas om i små återblickar.

Kapitlen ur kattens perspektiv är inte bra.

Kapitlen om Allis, Raumo och Jonas är ganska bra, även om det ibland blir lite väl mycket hackefärs av berättelsen med små glimtar av information här och där. Det är spännande och otäckt och Allis är en utmärkt huvudkaraktär. Huvudtemat är ”lågkvalitativa machomän som inte begriper att låta kvinnor vara ifred / behandla kvinnor som jämbördiga” med sensmoralen ”och titta hur det gick för dem, de idioterna”.

Djurskadeindex: serievåldtäktsmannen är också smådjursmördare

Ingen vid min sida

Nadine Gordimer är en av mina favoritförfattare. Hon är klok, intressant och skicklig. Ingen vid min sida är en av de svårare/tyngre av hennes romaner, men definitivt läsvärd.

Vera Stark är en ovanligt stark och självständig kvinna i sin tid. Hon lämnade som helt ung sin man för att istället leva med sin älskare. Hon lämnade sitt jobb för att istället bli aktivist på en organisation som ger rättshjälp till fattiga svarta som kräver sin mark tillbaka. Nu är hon i pensionsåldern, det är nittiotal i Sydafrika och allting förändras omkring henne. Det vita patriarkala styret svajar och kvinnor och svarta kliver fram och tar nya roller. Alla hänger inte med i svängarna och Vera vill återigen slå sig fri och gå sin egen väg.

Gordimer skriver ofta om just den där brytningstiden i Sydafrika och om vad som händer när maktbalanserna rubbas. Den här gången handlar det mer om man/kvinna och hur relationerna skakar när kvinnor plötsligt kan ta sina liv i egna händer. Alla män kan inte hantera den förändringen lika bra.

Jätteintressant! Och ibland frustrerande. Huvudpersonerna är realistiska människor, de gör fel, de säger korkade saker. Vera förstår sig till exempel inte alls på sin lesbiska dotter och beter sig bitvis riktigt, riktigt illa. Det finns inga goda/onda i romanen, det finns bara människor.

Bra läsning!

Räkna hjärtslag

Det blev ett boktips från Boktanken som alltid har bra smak: Räkna hjärtslag av Katarina Widholm.

Unga käcka Betty kommer från Hudiksvall till Stockholm för att jobba som hembiträde. Hon bländas av allt det storslagna – alla hattar! – men får också snabbt inse att hon i princip är en hushållsslav. Hon jobbar femton till arton timmar per dygn med en eftermiddag ledig varannan vecka, hon måste ständigt freda sig från kladdande händer och hon får utstå hån, utskällningar och orimliga krav från matmor. Men hon är så bländade vacker att hon snabbt har beundrare på kö och hon väljer den bäste. Varpå något naturligtvis går fel och hennes liv krånglar till sig…

Miljön och beskrivningarna är underbara, berättelsen rätt förutsägbar men trivsam. En del saker är måttligt realistiska, framför allt hur karaktärerna reagerar och beter sig. Jag har också två huvudinvändningar: för det första är jag less på det där sega hintandet om att någon är med barn men inte har fattat det själv. Vi behöver inte fjorton antydningar om att hon mår illa på morgnarna och känner sig svullen i brösten innan avslöjandet kommer, det är överdrivet, övertydligt och slöseri med allas tid. Och så gillar jag inte romaner med så mycket cliffhanger på slutet. En roman ska vara tillräckligt självstående på egna ben, inte kräva av läsaren att springa och köpa nästa bok också.

Jag gillade ändå resten av historien och kan faktiskt ändå tänka mig att läsa del två, men det är störigt att författaren inte litar på att jag tar det beslutet själv utan lämnar stora frågetecken för att hålla mig gisslan.

Pluspoäng för intressant kvinnohistoria och ögonöppnande kring hembiträdens förhållande. Kom ihåg: i många delar av världen lever tjänstefolk fortfarande under i princip samma förhållanden som det som beskrivs här – om inte värre.

Utmärkt inläst som ljudbok av fantastiska Katarina Ewerlöf.

Hundskadeindex: den stackars hunden ägnar en stor del av boken åt att vara väldigt kissnödig.

Abortpolitik

Karin Alfredsson har skrivit flera bra romaner, men kanske att serien om läkaren och biståndsaktivisten Ellen Elg inte är hennes vassaste verk. Klockan 21:37 är en pedagogisk genomgång av abortproblematiken (alltså: problemet att folk inte får bestämma över sina egna kroppar) mot bakgrund av en dramatisk spänningsscen i Polen.

Ellen åker med det holländska fartyget som hjälper kvinnor i abortkonservativa länder genom att erbjuda preventivmedel och andra behandlingar ute på internationellt vatten för att kringgå förbud. Problemet är bara att aktivisterna på motståndarsidan är lika envisa och dessutom ganska skrupelfria. Dessutom verkar Ellen ha drabbats av en stalker på hemmafronten…

Det är lite för mycket skriva-på-näsan, lite för många ouppklarade frågor på slutet och lite för mycket faktabok för att bli en bra roman.

Å andra sidan: faktaböcker om vikten av fri abort verkar vara precis vad som behövs i världen just nu.

Tänk om kvinnorna en dag slår tillbaka..?

Katarina Wennstam! Så smart och kunnig. Om hon vill bli president någon dag så tänker jag rösta på henne, utan minsta tvekan. Skuggorna är inte bara en slags deckarthriller, den är också ett otroligt intressant tankeexperiment.

En grupp kvinnor har fått nog – så många våldsamma män som gång på gång misshandlar och våldtar kvinnor och kommer undan med det. De tar saken och lagen i egna händer och utsätter män för exakt detsamma som de tidigare har gjort mot sina fruar och flickvänner. Plötsligt hamnar advokat Shirin Sundin i ett stort moraliskt dilemma. Kan ändamålet helga medlen? Vad händer då med rättstaten? Vad spelar det för roll om folkopinionen ger aktivisterna sitt fulla stöd? Och är de egentligen aktivister – eller terrorister?

Det är så många intressanta trådar att nysta i! Såklart en inte får göra så här… men om nu någon skulle göra det och det fungerar, var det då ändå värt det? För att få till en förändring? Är det mer eller mindre av ett brott att göra mot de här männen exakt vad de redan har gjort mot andra? Hur ska man döma ut straffet – förmildrande eller försvårande omständigheter?

Dessutom: ett väldigt ovanligt (men mycket efterlängtat) sätt att beskriva sex från kvinnors perspektiv, tuffa karaktärer inklusive en hel del bra män (för de finns också, så klart!), ett lurigt slut och massor med fakta om det svenska rättssystemet och svensk kriminalhistoria.

Katarina Wennstam är en pärla. Den här boken kommer jag gå och grubbla på länge.

Shirehästar och skitstövlar

Inger Frimanssons bok Flyktdjur är en roman om dysfunktionella familjer, hopplösa relationer och om hästar.

Etel växer upp med sin mamma och en adoptivpappa som också är hennes biologiska farbror. De har en gård med höns och en liten flock Shirehästar, enorma kallblodshästar. Men som alla tonåringar börjar Etel leta sig bort för att testa sina vingar och hon hamnar raskt i baksätet på en EPA-traktor med en snygg men illa beryktad kille. Sedan följer svek på svek, men till skillnad från hästarna är Etel inte så mycket av ett flyktdjur att hon ger sig iväg när hon borde. Hon har fastnat i en omöjlig relation och det tar många år innan hon på drastiskast möjliga vis lyckas bryta loss. Kanske till priset av sin allra närmaste familj.

Det handlar om mor-dotter-relationer, om män med svag social kompetens, om psykisk ohälsa, om kvinnor som bortförklarar och skyddar sina värdelösa män alldeles, alldeles för länge.

Och så handlar det om stora hästar.

Bra men deppig läsning.