Abortpolitik

Karin Alfredsson har skrivit flera bra romaner, men kanske att serien om läkaren och biståndsaktivisten Ellen Elg inte är hennes vassaste verk. Klockan 21:37 är en pedagogisk genomgång av abortproblematiken (alltså: problemet att folk inte får bestämma över sina egna kroppar) mot bakgrund av en dramatisk spänningsscen i Polen.

Ellen åker med det holländska fartyget som hjälper kvinnor i abortkonservativa länder genom att erbjuda preventivmedel och andra behandlingar ute på internationellt vatten för att kringgå förbud. Problemet är bara att aktivisterna på motståndarsidan är lika envisa och dessutom ganska skrupelfria. Dessutom verkar Ellen ha drabbats av en stalker på hemmafronten…

Det är lite för mycket skriva-på-näsan, lite för många ouppklarade frågor på slutet och lite för mycket faktabok för att bli en bra roman.

Å andra sidan: faktaböcker om vikten av fri abort verkar vara precis vad som behövs i världen just nu.

Annons

Tänk om kvinnorna en dag slår tillbaka..?

Katarina Wennstam! Så smart och kunnig. Om hon vill bli president någon dag så tänker jag rösta på henne, utan minsta tvekan. Skuggorna är inte bara en slags deckarthriller, den är också ett otroligt intressant tankeexperiment.

En grupp kvinnor har fått nog – så många våldsamma män som gång på gång misshandlar och våldtar kvinnor och kommer undan med det. De tar saken och lagen i egna händer och utsätter män för exakt detsamma som de tidigare har gjort mot sina fruar och flickvänner. Plötsligt hamnar advokat Shirin Sundin i ett stort moraliskt dilemma. Kan ändamålet helga medlen? Vad händer då med rättstaten? Vad spelar det för roll om folkopinionen ger aktivisterna sitt fulla stöd? Och är de egentligen aktivister – eller terrorister?

Det är så många intressanta trådar att nysta i! Såklart en inte får göra så här… men om nu någon skulle göra det och det fungerar, var det då ändå värt det? För att få till en förändring? Är det mer eller mindre av ett brott att göra mot de här männen exakt vad de redan har gjort mot andra? Hur ska man döma ut straffet – förmildrande eller försvårande omständigheter?

Dessutom: ett väldigt ovanligt (men mycket efterlängtat) sätt att beskriva sex från kvinnors perspektiv, tuffa karaktärer inklusive en hel del bra män (för de finns också, så klart!), ett lurigt slut och massor med fakta om det svenska rättssystemet och svensk kriminalhistoria.

Katarina Wennstam är en pärla. Den här boken kommer jag gå och grubbla på länge.

Shirehästar och skitstövlar

Inger Frimanssons bok Flyktdjur är en roman om dysfunktionella familjer, hopplösa relationer och om hästar.

Etel växer upp med sin mamma och en adoptivpappa som också är hennes biologiska farbror. De har en gård med höns och en liten flock Shirehästar, enorma kallblodshästar. Men som alla tonåringar börjar Etel leta sig bort för att testa sina vingar och hon hamnar raskt i baksätet på en EPA-traktor med en snygg men illa beryktad kille. Sedan följer svek på svek, men till skillnad från hästarna är Etel inte så mycket av ett flyktdjur att hon ger sig iväg när hon borde. Hon har fastnat i en omöjlig relation och det tar många år innan hon på drastiskast möjliga vis lyckas bryta loss. Kanske till priset av sin allra närmaste familj.

Det handlar om mor-dotter-relationer, om män med svag social kompetens, om psykisk ohälsa, om kvinnor som bortförklarar och skyddar sina värdelösa män alldeles, alldeles för länge.

Och så handlar det om stora hästar.

Bra men deppig läsning.

Feministisk kinesisk sci-fi

Jag gillar böcker med extra allt.

Jag ÄLSKAR Iron widow av Xiran Jay Zhao!

En dystopisk framtid: en spillra av mänskligheten håller stånd mot utomjordiska jättevarelser med hjälp av en liten men kraftfull armé av chrysalispiloter. Varje chrysalis (en slags robot-transformer-mojäng) styrs av ett par, en man och en kvinna, och deras gemensamma livskraft qi gör att roboten kan slåss mot utomjordingarna. Problemet är bara att kvinnorna sällan överlever ett fältslag eftersom deras qi tas över av den starkare pilotmannen, så flickor skickas till fronten som ett offer för det allmänna bästa, trots att alla vet att de går raka vägen till slakt. Tills vildsinta och egensinniga Zetian bryter sig in för att sabotera systemet och hämnas sin syster.

Det är GENIALT och jätteintressant! Något av en kinesisk version av Hungerspelen fast med en mycket bättre lösning på kärlekstriangeldramat. Jag gillar den inte bara för de spännande och mångsidiga karaktärerna och det kluriga upplägget. Boken lyfter också så många perspektiv på mans- och kvinnoroller – kanske framför allt om männen. Zetian förväntar sig att alla pilotmän är monster som hon ska krossa, men så lätt är det ju inte. Männen är ju också fångade i patriarkatet, bara det att deras problem ser annorlunda ut. Så fint nyanserat och fiffigt berättat.

Och så är där en riktig knockout till plot twist på slutet…

En tiopoängare!

Boneshaker

Steampunk + zombies = sant.

Cherie Priests Boneshaker är som en liten karamell. Så snyggt berättad.

Slutet av 1800-talet. Seattles stadskärna är avstängd och kringgärdad av en jättehög mur, för oturligt nog råkade en galen vetenskapsman bygga en farlig jätteborrmaskin som förstörde större delen av staden och släppte ut en giftig vulkangas som förvandlar människor till blodtörstiga zombies. Oops! Men unge Zeke är son till vetenskapsmannen och vill inte tro att han egentligen var ond. Det finns bara ett sätt att rentvå faderns namn – Zeke tar sig olovligt in i den zombiesmittade stadskärnan. Och hans mamma sätter efter för att rädda honom.

Det är fartfyllt, annorlunda och spännande. Jag gillar det.

Månberlocken

Jag vet! Det är en barnbok. Men Peter Bunzls första bok Kugghjärtat var ju så gullig så jag läste del 2: Månberlocken också av bara farten.

Lily och Robert lever i en steampunkvärld fylld av mekaniska husdjur, robotar och zeppelinarskepp. Robert försöker återhämta sig efter att ha förlorat sin far, när han plötsligt istället får upp spåret efter sin sedan länge försvunna mor.

Det, och en jättediamant, en utbrytarkung och en mekanisk elefant som inte går att starta.

Det är spännande och roligt och jättegulligt! Dessutom det lite oväntade familjetemat: vem är din riktiga familj – de som tar hand om dig eller de som har blodsband? Bunzl är toppenbra. Jag skriver upp honom på listan för framtida syskonbarnsbokpresenter.

Bebismannen och förlåtandekvinnan

Vi tänkte häromdagen att vi nog behövde en enkel komedi att hänga framför en kväll efter en lång dag med hårt jobb. Det blev Mrs Doubtfire från 1993 med Robin Williams. Jag har varit arg sedan dess, med start ca 1 minut in i filmen.

En typisk bebisman som inte klarar att vara seriös, som inte har något konsekvenstänk och som genom sin allmänna drullighet saboterar sin frus karriär för att inte tala om hur utbränd hon måste bli av att ha fyra barn istället för tre barn och en man som fungerar som likvärdig partner. Bebismannens ursäkt är 1) att han är rolig och 2) att han menar väl, och därför borde den illa behandlade kvinnan ständigt förlåta honom och gå med på att dubbeljobba så att han kan fortsätta leka som en treåring. SUCK och DUBBELSUCK!

Att bebismannen sen begår hemfridsbrott genom att klä ut sig till tant och snoka i exfruns privatliv gör ju inte saken bättre, det är INTE KONSTIGT att han inte får vårdnaden om barnen. Han ska ju UPPENBARLIGEN inte anförtros sådant ansvar. Och den stackars mamman i familjen, hon får inte bara genomlida allt det här, hon blir förstås också utpekad som det humorlösa monstret eftersom hon måste axla hela rollen som vuxen, när nu han inte gör det. #kvinnofälla. #dålighumor.

Jag blir så trött.

Det är precis samma dynamik i så många ”komedier”: Marge Simpson, Sunes mamma, alla nittiotals-sitcoms… ”Rolig” och gränslös pappa som vi förväntas skratta åt och ständigt förlåta – han är ju en ”loveable bastard”. Vuxen och utbränd mamma som får ta alla smällar, vara tråkig och se sur ut.

Tacka fan för att hon är sur.

Hon har ju blivit pålurad en bebisman.

Skrik tyst så inte grannarna hör

Jag har upptäckt Karin Alfredsson! Hon är ju jättebra, och skriver annorlunda böcker. Spänningsromaner om annan slags kriminalitet än mord – uppfriskande och mycket mer intressant än de vanliga dussindeckarna.

Till exempel Skrik tyst så inte grannarna hör på tema kvinnomisshandel och allmänt skitstövleri. Romanen börjar med en framåtblick: någon kommer in på gårdsplanen där det är tomt, tyst och en stor blodpöl… vad kan ha hänt? Sen börjar det om från början och vi får följa två kvinnor: frisören Ellinor med taskigt självförtroende och dålig ekonomi som blir smickrad av charmören Roger och följer med honom till Zambia där han ska börja jobba på ambassaden; och Loveness som utger sig för att vara änka men inte riktigt är det. Hon träffar trädgårdsmästaren Siame som verkar alltför bra för att vara sann. Ellinor och Loveness möts förstås så småningom.

Det är ett förfärligt, förfärligt elände som nystas upp och berättelsen är alldeles nattsvart men slutar väl för dem som förtjänar det.

Jag gillar Alfredssons berättarstil!

Nigerianskt fertilitetstrauma

Ayobami Adebayo har skrivit en roman om ofrivillig barnlöshet och den är alldeles förfärlig, fast att det verkligen inte är något jag känner igen mig i. Stanna hos mig är bland det sorgligaste jag har läst på länge.

Yejide och Akin är jättekära men deras äktenskap är hårt pressat. Yejide vill gärna ha barn, visst – men det är ändå ingenting mot hur mycket svärmödrarna vill ha barnbarn. Efter fyra år som gifta men utan barn anser släkten att Yejide har förlorat alla rättigheter som kvinna och Akin blir påtvingad en andra hustru. I desperation försöker Yejide det ena galna knepet efter det andra, hon riskerar till och med sitt eget liv och sin hälsa. Och när hon till slut blir gravid är priset hon får betala så högt att det krossar både henne och Akin.

Det är en förfärligt, förfärlig bild av Nigeria på åttio- och nittiotalet, med familjetraditioner som tvingar unga människor till alldeles vidriga självuppoffringar. Om jämställdhet, könsroller och framför allt: skammen i att inte leva upp till dem.

Tre för att bli farlig

Janet Evanovichs serie om tuffa åttiotalsbruden Stefanie Plum är fortfarande charmig och härlig, nu har jag läst Three to get deadly, alltså den tredje i serien.

Stefanies jobb är att jaga bovar som smitit från sin rättegång medan de varit fria mot borgen. Den här gången är det den snälla och gulliga farbrorn från godisaffären som har försvunnit och Stefanie får därför ingen som helst hjälp eller sympati från grannar och vittnen. Alla är på godisgubbens sida, han måste ju vara oskyldig, han delar alltid ut karameller till barnen. Det hjälper inte att Stefanie är ganska klåpig och har högljudda, storväxta och allmänt extravaganta ex-horan Lula till sidekick.

Det finns så mycket skojigt i de här böckerna: små feministiska punchlines (för det mesta om att kvinnor också måste få äta snabbmat och gå i sunkiga träningskläder), en obetalbar åttiotalskuliss med tuggummitugg, orangea tuperade hår och biltelefoner. Och scener som när Stefanie Plum jagar och arresterar en man i kycklingdräkt, beväpnad med chilisås. Jag gillar det, även om jag knappast fortsätter igenom alla 29 (!) titlarna i serien.