Lämna honom!

Jag läste Helvetet jag kallade kärlek av Lena Bivner – en roman på självupplevt tema, om psykisk misshandel i ett riktigt förfärligt förhållande.

En kvinna träffar sin drömkille, tror hon. I början är han så fantastiskt gullig och underbar. Men allteftersom så blandas det gulliga ut med förfärliga humörsvängningar och han kan gå på nolltid från kel och nojs till att kalla henne fitta och värdelös.

Lena Bivner försöker förklara mekanismerna, hur det kommer sig att en smart, stark och självständig kvinna ändå kan fastna i ett förhållande präglat av psykisk misshandel. Att det är lite som andra typer av missbruk, en satsar högt för att vinna kickarna – stunderna av perfekt förhållande och intensiv kärlek – och hjärnans belöningssystem gör att en tror insatsen är värd det, särskilt när förövaren systematiskt bryter ner ens självförtroende och förmåga att tänka klart.

Jag förstår det i princip, men samtidigt förstår jag det fortfarande inte. Det är så obegripligt när en inte har varit där själv. Huvudkaraktären säger gång på gång: ”och då bestämde jag mig, att nu får det verkligen vara nog”. Ändå stannar hon kvar och försöker lite till, och lite till. Det är på samma gång så logiskt/mänskligt och så fullständigt ofattbart. Men jag hoppas verkligen att jag slipper trilla i fällan och få en aha-upplevelse från insidan!

Kan det handla om kvinnors curlande av män? Att flickor och kvinnor ju uppmanas att dalta med det sköra manliga självförtroendet, så vi är redan primade på att fastna i den här fällan? Medan en man inte har sådana förväntningar på sig, så det är troligare att han säger ”dra åt helvete” om han utsätts för liknande psykisk misshandel av en kvinna.

En annan tanke: den där myten om att mammor alltid sätter sina barn först… den är helt enkelt inte sann. Kvinnor sätter så ofta sina män först och barnen får anpassa sig. Lena ska nog inte ta för givet att hennes barn kommer att förlåta henne i första taget. Hon var ett offer i sammanhanget, men barnen har ändå också blivit grymt svikna och har all rätt att ställa henne till svars för det när de växer upp. Till skillnad från Lena fick barnen inte ut några fördelar av det hela, de fick aldrig de där lyckotopparna som gjorde helvetet värt det för henne…

Och så det där med sex. Hon säger en gång till sin terapeut: ”Han tvingar mig till sex. Det känns nästan som en våldtäkt”. Eeeh – ja, det är precis det en våldtäkt är. Sex utan samtycke. Att han tvingar dig till det med känslomässig utpressning (ligg, annars kommer jag vara jobbig mot dig i en vecka) är inte mindre våldtäkt än om han tvingar dig med en kniv mot strupen. Det är bara mindre synligt och uppenbart.

Det är i vilket fall intressant och viktig läsning – om än fruktansvärt frustrerande.

Slutsats: Lämna honom!

Om han inte är snäll mot dina barn eller husdjur – lämna honom!

Om han försöker begränsa ditt fria umgänge på tu man hand med vänner – lämna honom!

Om han beter sig som en treåring – lämna honom!

Om han inte klarar av att ta ett nej – lämna honom!

Tillbaka i Gilead

Jag läste om Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood. Med viss bävan, eftersom jag älskade den här boken men tänkte att den kanske skulle kännas annorlunda nu efter att jag har sett TV-serien.

Men boken smäller alltid högst! Å vad hon är bra, Atwood.

Om den ultrakonservativa religiösa diktaturen Gilead i en mycket dystopisk framtid. Miljöförstöringen har orsakat stora fertilitetsstörningar, så staten samlar ihop de kvinnor som fortfarande har fungerande äggstockar och delar ut dem som fortplantningsslavar till regimens ledande män och deras hustrur – ett system av tvångssurrogatskap. Romanens berättarjag tar vara på de små, små frihetssmulor hon kan få, men i en stat som bygger på angiveri och förräderi, hur bygga en motståndsrörelse?

Det är så hemskt och otäckt men så väldigt trovärdigt och relevant. Så många anledningar att skydda miljön, stoppa populister och värna frihet och demokrati.

Gängmord, polisvåld och tonårskärlek

Efter en tsunami av boktips om Angie Thomas, The Hate U Give så blev jag för nyfiken och läste den.

Eller rättare sagt: lyssnade, i en väldigt bra uppläsning av Fanna Ndow Norrby från podden Raseriet.

Sextonåriga Star har vuxit upp i det som kallas ‘ghettot’, en fattig stadsdel med gängproblematik, knarkhandel i hörnen och dåliga skolor. Hennes pappa har brutit sig ur det kriminella livet och Star går i den finare privatskolan med nästan bara vita elever. En dag blir hon inblandad i en polisskjutning och hennes barndomsvän Khalil dör. Polisen hävdar självförsvar, han blev rädd att den unge svarte mannen var en våldsam knarklangare och det räckte för att han skulle avfyra sitt vapen. Star försöker få upprättelse för Khalil, hon vittnar för åklagarsidan för att få polismannen dömd och ställd till svars. Samtidigt utbryter kravaller i området, Star blir mordhotad av ortens gangsterkung och värst av allt: Stars pappa får veta att hon har skaffat en vit pojkvän…

Det är jätteintressant, starkt och en personlig touch i berättandet. Jag gillar den! Det är ett perspektiv jag inte läst om så ofta, många aha-upplevelser. Star är en fin huvudkaraktär med både humor och skärpa.

Möjligen blir det lite tillrättalagt, lite förenklat emellanåt. Flera av gängbovarna och knarkarna är så empatiska och familjekära, jag tror tyvärr inte att det är så enkelt. Men för det mesta är det en bra balans i handlingen. Frustrationen när politiska protester övergår till upplopp, förstörelse och plundring, till exempel. Så tragiskt.

Och vapenkulturen i USA! Där spärrarna är så låga att det räcker med så lite för att någon ska dra sitt vapen. Jag tror faktiskt inte att den svenska polisen har samma låga trösklar. Eller, jag hoppas i alla fall det. Färre vapen i samhället ger färre skott, så enkelt är det ju.

Mycket läsvärt – och funkar finfint som ljudbok också, tack vare bra val av inläsare.

Framtidsscenario med extra orm

Monica Byrne! Wow, det här var en intressant bok. The girl in the road är Byrnes romandebut, och vilken debut. Den har något av Margaret Atwood över sig: Sci-fi men ändå klassisk romankonst, magiskt blandat med högteknologiskt.

En flicka och en ung kvinna flyr från varsitt väderstreck i riktning mot Addis Abeba. Det är till en början oklart hur tidslinjerna förhåller sig för de två huvudpersonerna. Båda flyr från en incident med en orm, men exakt vad som har hänt får en inte veta förrän i slutet.

Flickan liftar med lastbil genom Sahara från Mauretanien medan den unga indiska kvinnan vandrar över en bro av solceller lagd tvärsöver Persiska viken. Det är mycket som är oklart och mystiskt – är det övernaturliga fenomen, handlar det om psykisk ohälsa, är det metaforer eller helt enkelt att huvudpersonerna ljuger? Kanske en blandning.

Dessutom ett trovärdigt framtidsscenario av livet på en klimatförändrad planet om bara ca 20-30 år. I Byrnes version har människorna anpassat sig bra till vissa saker och sämre till annat. Det finns nya rena energikällor, men kuststäderna dränks obönhörligen under den stigande havsnivån.

Jämställdhetstemat är starkt men diskret – mycket snyggt skrivet.

Jag gillar språket, gestaltningen, berättandet och intrigbygget. Ingenting är helt förutsägbart och de många metaforiska ormarna ger alltihop en inramning som först är förvirrande och sen får sin förklaring.

Läs den!

Black water sister

Jag har ju verkligen gillat Zen Chos andra böcker – de har allihop varit spektakulärt annorlunda med väldigt oväntade persongallerier.

Black Water Sister är mer nedtonad och seriös. För att vara Zen Cho, alltså.

Jess flyttar från USA där hon vuxit upp, för att följa med sina föräldrar till deras hemland Malaysia. Det blir en rejäl kulturkrock och inte enklare av att Jess råkar få sin mormors mycket bråkiga spöke på halsen. Mormorspöket har inga skrupler och försöker komma åt att knycka Jess kropp för att göra egna utflykter. Hon har nämligen ouppklarade affärer med stans rikaste gangster och med en gudinna som saboterar byggarbetsplatser. Jess måste rycka in och få pli på mormor, gangstern och gudinnan. Jo, och så måste hon försöka hålla sin indiska flickvän hemlig för sin homofoba och smått rasistiska familj.

Det är roligt men också en hel del allvar. En young adult-berättelse med mycket kärlek, jämställdhetsteman och krocken mellan västerländsk vetenskap och kinesisk mytologi. Jag älskar språkklangen och de malaysisk-kinesiska småorden som ger färg åt berättelsen.

Zen Cho kan skriva mer än bara svart HBTQ-Harry Potter!

How the one-armed sister sweeps her house

Cherie Jones har skrivit en bra men mycket hemsk debutroman: How the one-armed sister sweeps her house.

Två kvinnor på Barbados: unga fattiga Lala, nybliven mamma och ständigt misshandlad av sin man; rika Mira, olyckligt gift men inom kort istället olycklig änka med post-traumatiskt stressymptom.

Det är så mycket i den här romanen. Så mycket våld, elände och övergrepp. Ett par ljusglimtar hade varit bra för att balansera upp så att vi läsare inte deppar ihop alldeles! Men jag gillar det ändå, det är bra berättat. Jag älskar den västindiska dialekten som skiner igenom emellanåt, och kontrasterna/konfliktytorna mellan inresande turister och öborna. Det är som att de lever på helt olika öar, fast att de delar samma strand.

Och alla olyckliga birollskaraktärer! Mannen som själv utsatts för övergrepp och nu säljer sin kropp till äldre vita kvinnor. Kvinnan som äntligen kan ta makten över den åldrande make som förr utsatte deras dotter för incest. Den förfärliga polisen som inte förstår att han är en våldtäktsman – att även en prostituerad faktiskt har rätt till sin egen kropp.

Hundskadeindex: det är ALLDELES ONÖDIGT att ta livet den stackars hunden på det där sättet – det bidrar inte det minsta till handlingen.

Sommar vs vinter med Tiffany Aching

Terry Pratchett är så trevlig. Och med det menar jag: knasig, skojig och ett säkert kort – en vet vad en får.

Wintersmith hör till häxserien och handlar om underbara och jordnära lillhäxan Tiffany Aching och hennes supportertrupp av feeglar. Alltså: små blå skotska krigare i miniformat som lever i en typ av myrsamhälle med en drottning i centrum.

Tiffany är placerad som lärling hos en mer senior häxa. En dag gör hon misstaget att råka dansa lite med en metafor för vintern. Vintern blir exalterad över att ha blivit kontaktad av en människa och försöker bryta sig ut ur sitt metaforskap för att kunna ragga på Tiffany. Eftersom hen är en årstid och inte en tänkande varelse går det överstyr och blir till trakasserier snarare än gulligt flörtande. Tur då att Tiffany har skinn på näsan.

Yes, she’d made a mistake. But she wasn’t going to be bullied. You couldn’t let boys go around raining on your lava and ogling other people’s water-colours.

Pratchett är faktiskt förvånansvärt feministisk. Jag blir ofta mycket glatt överraskad, men kanske särskilt i just skivvärldens häxhistorier.

Det är också gott om praktisk livsvisdom i den här boken:

You had to deal every day with people who were foolish and lazy and untruthful and downright unpleasant, and you could certainly end up thinking that the world would be considerably improved if you gave them a slap. But you didn’t because, as Miss Tick had once explained: a) it would only make the world a better place for a very short time; b) it would then make the world a slightly worse place; and c) you’re not supposed to be as stupid as they are.

Men framför allt: Wintersmith innehåller den fantastiska karaktären Horace. Horace är en ost. Horace är ett genidrag. Horace är någon du inte vill möta en mörk natt i en tom gränd.

Bara Terry Pratchett skriver saker som osten Horace.

Rebecca

Daphne du Maurier, alltså! Varför har jag inte läst henne förut? Nu blev det klassikern Rebecca och det var en intressant bekantskap.

En ung, mycket ung flicka blir blixtkär i en äldre man och låter sig giftas bort med honom trots att han visar minst sagt bristande entusiasm. Han är nämligen nybliven änkling och verkar fortfarande alldeles besatt av sin döda hustru, Rebecca. Det blir inte bättre när de kommer hem till hans herrgård Manderley efter smekmånaden och den nya lilla frun (namnlös! intressant nog) utsätts för vardagen, den döda föregångarens ständiga närvaro samt Mrs Danvers…

Det är ju en fantastisk thriller! Jag vill skaka liv i lilla flickhustrun från sida ett, men ännu mer vill jag piska upp den idiotiske mannen som behandlar henne ungefär som ett gulligt litet husdjur. Ett så väldigt tragiskt öde – hon har ingen maktposition, kan inte hävda sig, kan inte konkurrera med den döda Rebecca som var så vuxen, vacker, älskad och självsäker. Och hon är helt utelämnad åt den hånfulla herrgårdspersonalen.

Mrs Danvers, ja. Hon är fantastisk. Den onda hushållerskan som lägger ut den ena djävulska fällan efter den andra. Hon älskade Rebecca och är därför fast besluten att göra livet till ett helvete för nya frun.

Och ÄNTLIGEN begriper jag älsklingsförfattaren Jasper Ffordes serie om Thursday Next lite bättre! Där förekommer ju en hemsk armé av onda Danverskloner. Nu trillade polletten äntligen ner.

Jag gillar boken, även om jag kunde ha tänkt mig ett lite mer skarptandat slut…

Slavhandelsthriller

Tove Alsterdals Kvinnorna på stranden är så förbluffande ambitiös så jag vet ibland inte vad jag ska tro om den. Det är så mycket. Men hon knyter faktiskt ihop säcken och det slutar med att jag är imponerad.

Tre kvinnor: en båtflykting över medelhavet, en naiv ung turist i Spanien och en orolig kvinna i New York vars man plötsligt inte längre går att få tag i. Trådarna vävs samman genom temat modern slavhandel och migrationens mörka baksidor. Framför allt handlar det om Allie som försöker hitta sin försvunne man, den modige journalisten som mystiskt försvann just som han skulle avslöja ett jättescoop. Nu måste Allie lista ut vad det var han hade upptäckt.

Här har jag mina största invändningar: varför ringer hon inte bara polisen? Varför inte bara anmäla mannen försvunnen och få hjälp av myndigheterna? När någon varit borta i tio dagar brukar det vara helt normalt att dra igång en polisanmälan. Men då blir det förstås ingen bra romanintrig. Jag stör mig också på att alla poliser och alla tjänstemän på alla myndigheter är så totalt korrupta och inkompetenta. Jag förstår att de måste vara det, för annars går storyn inte ihop. Men det stör mig ändå. Det hade varit en ännu bättre berättelse om den hade varit en smula mer realistisk. Och så vänder jag mig emot de alltför enkla stereotyperna, framför allt den om de arroganta fransmännen. När ska vi släppa den fördomen?

MEN – varför fastna i de små detaljerna som inte funkar? Det mesta i boken är ju riktigt bra. Den är spännande, den är intressant och den är ganska annorlunda. Temat är seriöst och viktigt. Alsterdal har gjort grundlig research om migrationsproblematiken. Det är ett bra slut med en ovanlig upplösning. Jag gillar det.

Tack Boktanken för tips om en ny författarbekantskap!