Min syster, seriemördaren

Jag hittade en liten pärla: Min syster, seriemördaren av Oyinkan Braithwaite. En klockren liten berättelse om systerskap i det moderna Nigeria.

Korede är sjuksköterska, ordentlig och redig men ouppskattad av alla. Framför allt av sin otacksamma lillasyster. Systern har diverse dåliga vanor, bland annat råkar hon ständigt ha ihjäl sina pojkvänner. Korede måste rycka ut och hjälpa henne att gömma liken. Samtidigt har hon egna bekymmer, till exempel hur hon ska få den snygge läkarens uppmärksamhet…

Torr humor – underfundiga underdrifter – lite oväntat slut. Jag älskade boken.

Anna Svärd

Tredje delen av Löwensköldska trilogin (Selma Lagerlöf) är mycket mer spretig.

Fattiga dalkullan Anna Svärd har lurats in i äktenskap med sinnessjuke prästdrummeln Karl-Artur. Häxdottern Thea fortsätter att sabotera för dem, i linje med förbannelsen som fortfarande hänger över Löwensköldarna. Anna utsätts för både det ena och det andra, sätts i fattigtorp istället för den fina prästbostad hon trodde hon blivit lovad och de barn hon tar sig an tas ifrån henne. Eftersom hon är en tuff brud klarar hon sig ändå, framför allt från det att Karl-Artur stuckit ifrån henne för att predika ute på vägarna – hurra! Good riddance.

Berättelsen går åt alla håll. Det handlar lite om Charlotte, lite om Anna och lite om Karl-Artur. Baron Adrian Löwensköld kommer in på ett hörn. Den här delen är helt enkelt inte lika bra och genomtänkt som de första två romanerna i sviten.

Och den där förfärlige Karl-Artur. Varför engagerar sig alla dessa kvinnor i att försöka rädda honom efter allt elände han ställer till med? Typisk manscurling. Väldigt provocerande och frustrerande.

Slutet lämnas öppet, men jag tänker att Anna Svärd till slut kommer att be honom dra åt helvete. Det gör hon alldeles rätt i.

Charlotte Löwensköld

Kära Selma Lagerlöf, hon är en klippa. Charlotte Löwensköld är visserligen en av de mest frustrerande romaner jag läst på länge men jag tror det är med flit och den är en luring.

Vid första ögonkastet verkar det här inte alls vara en bok om Charlotte utan om hennes pojkvän Karl-Arthur – finalist till priset Asshole of the year. En självisk, bortskämd pojkman med hybris och bristande empati. Han beter sig illa mot Charlotte, han beter sig illa mot sin gamla mamma och systrarna ska vi inte ens tala om. Charlotte är på mycket oklara grunder ändå väldigt fäst vid honom. Sedan följer förvecklingar av typen ”du vill ändå bara ha mig för pengarna” och ”det är bättre att jag låter dig tro att jag är en bov så du kan gå och vara lycklig med någon annan” men det slutar mer eller mindre lyckligt med att Charlotte till slut gifter sig med en man hon visserligen inte älskar men som är hederlig, vuxen och snäll.

Från första till sista sidan vill man bara att Karl-Arthur ska få ett trubbigt föremål i skallbasen. Och jag undrar om det inte är precis det som är det egentliga budskapet i den här romanen.

Bitterblue – statsvetarfantasy

Bitterblue är Kristin Cashores tredje roman i serien om de utvalda, efter utmärkta Graceling och Fire.

Artonåriga Bitterblue är nu drottning i det sargade landet Monsea. Men att vara drottning är inte enkelt, det är massor med pappersarbete och hon anar alltmer att saker inte står rätt till. Kan hon verkligen lita på sina rådgivare, de var ju också rådgivare åt hennes sadistiska pappa? Stämmer alla de optimistiska rapporterna om hur glada alla hennes undersåtar är? Bitterblue bestämmer sig för att smyga ut inkognito i stan om nätterna för att undersöka saken. Det visar sig förstås att något är jättefel och hon behöver snart få hjälp av de tuffa huvudpersonerna från de två tidigare böckerna: Katsa och Flamma.

Det riktigt intressanta med den här boken är temat: hur återbygga ett samhälle sönderslaget av ett gemensamt trauma? Hur bygga upp en ny administration, skapa tillit och försoning? Här finns drag av försoningsprocesserna efter apartheid i Sydafrika och efter folkmordet i Rwanda men också av rensningsarbetet efter nazismen och efter östtyska Stasi. Jag gillar det, här finns mycket att tänka på.

Dessutom är Bitterblue en väldigt charmig huvudperson, även om det är lite för mycket kärlekshistoria för min smak (nå, så är det en bok skriven för tonåringar också).

Lämna honom!

Jag läste Helvetet jag kallade kärlek av Lena Bivner – en roman på självupplevt tema, om psykisk misshandel i ett riktigt förfärligt förhållande.

En kvinna träffar sin drömkille, tror hon. I början är han så fantastiskt gullig och underbar. Men allteftersom så blandas det gulliga ut med förfärliga humörsvängningar och han kan gå på nolltid från kel och nojs till att kalla henne fitta och värdelös.

Lena Bivner försöker förklara mekanismerna, hur det kommer sig att en smart, stark och självständig kvinna ändå kan fastna i ett förhållande präglat av psykisk misshandel. Att det är lite som andra typer av missbruk, en satsar högt för att vinna kickarna – stunderna av perfekt förhållande och intensiv kärlek – och hjärnans belöningssystem gör att en tror insatsen är värd det, särskilt när förövaren systematiskt bryter ner ens självförtroende och förmåga att tänka klart.

Jag förstår det i princip, men samtidigt förstår jag det fortfarande inte. Det är så obegripligt när en inte har varit där själv. Huvudkaraktären säger gång på gång: ”och då bestämde jag mig, att nu får det verkligen vara nog”. Ändå stannar hon kvar och försöker lite till, och lite till. Det är på samma gång så logiskt/mänskligt och så fullständigt ofattbart. Men jag hoppas verkligen att jag slipper trilla i fällan och få en aha-upplevelse från insidan!

Kan det handla om kvinnors curlande av män? Att flickor och kvinnor ju uppmanas att dalta med det sköra manliga självförtroendet, så vi är redan primade på att fastna i den här fällan? Medan en man inte har sådana förväntningar på sig, så det är troligare att han säger ”dra åt helvete” om han utsätts för liknande psykisk misshandel av en kvinna.

En annan tanke: den där myten om att mammor alltid sätter sina barn först… den är helt enkelt inte sann. Kvinnor sätter så ofta sina män först och barnen får anpassa sig. Lena ska nog inte ta för givet att hennes barn kommer att förlåta henne i första taget. Hon var ett offer i sammanhanget, men barnen har ändå också blivit grymt svikna och har all rätt att ställa henne till svars för det när de växer upp. Till skillnad från Lena fick barnen inte ut några fördelar av det hela, de fick aldrig de där lyckotopparna som gjorde helvetet värt det för henne…

Och så det där med sex. Hon säger en gång till sin terapeut: ”Han tvingar mig till sex. Det känns nästan som en våldtäkt”. Eeeh – ja, det är precis det en våldtäkt är. Sex utan samtycke. Att han tvingar dig till det med känslomässig utpressning (ligg, annars kommer jag vara jobbig mot dig i en vecka) är inte mindre våldtäkt än om han tvingar dig med en kniv mot strupen. Det är bara mindre synligt och uppenbart.

Det är i vilket fall intressant och viktig läsning – om än fruktansvärt frustrerande.

Slutsats: Lämna honom!

Om han inte är snäll mot dina barn eller husdjur – lämna honom!

Om han försöker begränsa ditt fria umgänge på tu man hand med vänner – lämna honom!

Om han beter sig som en treåring – lämna honom!

Om han inte klarar av att ta ett nej – lämna honom!

Tillbaka i Gilead

Jag läste om Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood. Med viss bävan, eftersom jag älskade den här boken men tänkte att den kanske skulle kännas annorlunda nu efter att jag har sett TV-serien.

Men boken smäller alltid högst! Å vad hon är bra, Atwood.

Om den ultrakonservativa religiösa diktaturen Gilead i en mycket dystopisk framtid. Miljöförstöringen har orsakat stora fertilitetsstörningar, så staten samlar ihop de kvinnor som fortfarande har fungerande äggstockar och delar ut dem som fortplantningsslavar till regimens ledande män och deras hustrur – ett system av tvångssurrogatskap. Romanens berättarjag tar vara på de små, små frihetssmulor hon kan få, men i en stat som bygger på angiveri och förräderi, hur bygga en motståndsrörelse?

Det är så hemskt och otäckt men så väldigt trovärdigt och relevant. Så många anledningar att skydda miljön, stoppa populister och värna frihet och demokrati.

Gängmord, polisvåld och tonårskärlek

Efter en tsunami av boktips om Angie Thomas, The Hate U Give så blev jag för nyfiken och läste den.

Eller rättare sagt: lyssnade, i en väldigt bra uppläsning av Fanna Ndow Norrby från podden Raseriet.

Sextonåriga Star har vuxit upp i det som kallas ‘ghettot’, en fattig stadsdel med gängproblematik, knarkhandel i hörnen och dåliga skolor. Hennes pappa har brutit sig ur det kriminella livet och Star går i den finare privatskolan med nästan bara vita elever. En dag blir hon inblandad i en polisskjutning och hennes barndomsvän Khalil dör. Polisen hävdar självförsvar, han blev rädd att den unge svarte mannen var en våldsam knarklangare och det räckte för att han skulle avfyra sitt vapen. Star försöker få upprättelse för Khalil, hon vittnar för åklagarsidan för att få polismannen dömd och ställd till svars. Samtidigt utbryter kravaller i området, Star blir mordhotad av ortens gangsterkung och värst av allt: Stars pappa får veta att hon har skaffat en vit pojkvän…

Det är jätteintressant, starkt och en personlig touch i berättandet. Jag gillar den! Det är ett perspektiv jag inte läst om så ofta, många aha-upplevelser. Star är en fin huvudkaraktär med både humor och skärpa.

Möjligen blir det lite tillrättalagt, lite förenklat emellanåt. Flera av gängbovarna och knarkarna är så empatiska och familjekära, jag tror tyvärr inte att det är så enkelt. Men för det mesta är det en bra balans i handlingen. Frustrationen när politiska protester övergår till upplopp, förstörelse och plundring, till exempel. Så tragiskt.

Och vapenkulturen i USA! Där spärrarna är så låga att det räcker med så lite för att någon ska dra sitt vapen. Jag tror faktiskt inte att den svenska polisen har samma låga trösklar. Eller, jag hoppas i alla fall det. Färre vapen i samhället ger färre skott, så enkelt är det ju.

Mycket läsvärt – och funkar finfint som ljudbok också, tack vare bra val av inläsare.

Framtidsscenario med extra orm

Monica Byrne! Wow, det här var en intressant bok. The girl in the road är Byrnes romandebut, och vilken debut. Den har något av Margaret Atwood över sig: Sci-fi men ändå klassisk romankonst, magiskt blandat med högteknologiskt.

En flicka och en ung kvinna flyr från varsitt väderstreck i riktning mot Addis Abeba. Det är till en början oklart hur tidslinjerna förhåller sig för de två huvudpersonerna. Båda flyr från en incident med en orm, men exakt vad som har hänt får en inte veta förrän i slutet.

Flickan liftar med lastbil genom Sahara från Mauretanien medan den unga indiska kvinnan vandrar över en bro av solceller lagd tvärsöver Persiska viken. Det är mycket som är oklart och mystiskt – är det övernaturliga fenomen, handlar det om psykisk ohälsa, är det metaforer eller helt enkelt att huvudpersonerna ljuger? Kanske en blandning.

Dessutom ett trovärdigt framtidsscenario av livet på en klimatförändrad planet om bara ca 20-30 år. I Byrnes version har människorna anpassat sig bra till vissa saker och sämre till annat. Det finns nya rena energikällor, men kuststäderna dränks obönhörligen under den stigande havsnivån.

Jämställdhetstemat är starkt men diskret – mycket snyggt skrivet.

Jag gillar språket, gestaltningen, berättandet och intrigbygget. Ingenting är helt förutsägbart och de många metaforiska ormarna ger alltihop en inramning som först är förvirrande och sen får sin förklaring.

Läs den!

Black water sister

Jag har ju verkligen gillat Zen Chos andra böcker – de har allihop varit spektakulärt annorlunda med väldigt oväntade persongallerier.

Black Water Sister är mer nedtonad och seriös. För att vara Zen Cho, alltså.

Jess flyttar från USA där hon vuxit upp, för att följa med sina föräldrar till deras hemland Malaysia. Det blir en rejäl kulturkrock och inte enklare av att Jess råkar få sin mormors mycket bråkiga spöke på halsen. Mormorspöket har inga skrupler och försöker komma åt att knycka Jess kropp för att göra egna utflykter. Hon har nämligen ouppklarade affärer med stans rikaste gangster och med en gudinna som saboterar byggarbetsplatser. Jess måste rycka in och få pli på mormor, gangstern och gudinnan. Jo, och så måste hon försöka hålla sin indiska flickvän hemlig för sin homofoba och smått rasistiska familj.

Det är roligt men också en hel del allvar. En young adult-berättelse med mycket kärlek, jämställdhetsteman och krocken mellan västerländsk vetenskap och kinesisk mytologi. Jag älskar språkklangen och de malaysisk-kinesiska småorden som ger färg åt berättelsen.

Zen Cho kan skriva mer än bara svart HBTQ-Harry Potter!