Tematrio: rymden i titeln

Lyran ligger vaken i fullmånens sken och föreslår därför \”rymdgrejer i titeln\” som veckans trio.

Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs är egentligen alldeles för mycket chicklitt för mig, men den var ändå en ögonöppnare när jag var ung och läste den – det var nog den första romanen jag läste (och aktivt funderade över) om bisexualitet, dessutom så fint och kärleksfullt berättat.

Långt från chicklitt är det i Tove Janssons underbara Kometen kommer. Mumindalen bävar inför en kommande katastrof. Som tur är blir det tårta istället för kometkollision. Vilken tur! Tove Jansson for President!

En halv gul sol är en av de bästa krigsskildringar jag har läst, nämligen om otäckheterna kring Biafrakriget i nuvarande Nigeria. Chimamanda Ngozi Adichie förtjänar allt beröm hon fått för det här mästerverket. Inga förskönande omskrivningar här inte – krig är ett elände och därmed punkt.

Tematrio: jag får inte vara med

Lyrans bokblogg får inte åka på bok- och biblioteksmässan. Trist! Fast vad är väl en bokmässa, den kan ju vara tråkig och dötrist och långtråkig och alldeles…alldeles… ja, jag vet inte vad.

Temat för dagens trio är i alla fall roliga fester som en inte får gå på.

Som i Tove Janssons underbara Vem ska trösta Knyttet? 

\”Och knyttet gick med trötta ben mot väster 
han var så ensam som ett knytt kan bli. 
Där satt en glad hemul med sina gäster 
och tände på ett stort fyrverkeri. 
Varenda en bar blommor i sin svans 
och inne under träden var det dans 
och fyra karuseller åkte runt med spel och sång 
där satt de tretton homsorna med varsin röd ballong 
hemulen åt en stor blini med hallonsylt och smör 
men ingen såg att knyttet kom och stod där utanför. 
Men vem ska trösta knyttet med att säga som det är: 
stig in och säg godafton så de SER att du är här!\”

Eller som i Harry Potter och Halvblodsprinsen där Professor Slughorn har exklusiva kalas för en liten utvald krets. Neville Longbottom och andra som inte har något att glänsa med får den tvivelaktiga äran att hjälpa till som serveringspersonal…

Stackars Jane Eyre får också sitta igenom ett och annat kalas. Fast inte som gäst, bara som guvernant i bakgrunden, med ett öga på sin unga elev. Medan Mr Rochester dansar med de rika damerna i fina klänningar. Och medan de rika damerna syrligt och ogenerat kommenterar och kritiserar henne – inom hörhåll.

Du Lyran, jag håller tummarna för att det kommer en magisk gudmor till dig snart, med mässbiljetter, pumpavagn och allt!

Bästa boken hittills i år?

Annikas fredagsfråga idag lyder: Vilken är den bästa boken du läst hittills i år?

Tyvärr har jag klockat in få tiopoängare i år. Jag vet inte om jag blivit mer kräsen eller om jag valt fel böcker. Missförstå mig rätt, jag har läst många bra böcker. Bara väldigt få geniala.

Efter en stunds grubbel kommer jag fram till följande topp-tre:

1. Tove Jansson, Meddelanden
2. Nina Bouraoui, Pojkflickan
3. Jasper Fforde, The well of lost plots

Och året är ju långt från slut, kanske ligger de geniala böckerna redan i min läshög?

Underbara noveller av Tove Jansson

Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år i år. Hennes mumintroll är naturligtvis fantastiska, men hennes vuxenromaner ska heller inte underskattas.

Jag läste novellsamlingen Meddelande. En samling med texter skrivna mellan 1971 och 1997. Vissa är samlingar av fiktiva eller äkta brev, vissa är självbiografiska och vissa är små fristående berättelser.

Som Dockskåpet om Alexander och Erik. Alexander blir besatt av att bygga världens vackraste dockskåp. Så besatt att han nästan glömmer bort Erik. Deras hem blir en snickarverkstad och sovrummet offras för där måste dockskåpet få stå för att få det bästa ljuset. Alexanders besatthet gör att relationen inte utvecklas direkt friktionsfritt. Men ändå.

Eller Den stora resan om Elena och Rosa som planerar en underbar resa. Fast det är bara på låtsas för Rosa vet att hon inte kan resa ifrån sin sjuka mor. Elena försöker få henne att våga ta steget ändå. Frågan är hur länge Elena orkar vänta.

Eller Sommarbarnet om ett mycket jobbigt och lillgammalt stadsbarn som kommer ut i skärgården som inackordering för att få lantluft under en sommar. Den socialt inkompetente Elis gör alla illa till mods. Han stirrar. Han säger saker ingen vill höra. Han frågar om sånt som inte passar sig att fråga om. Han väcker det dåliga samvetet hos var och en. Och en dag blir han strandsatt på en liten kobbe tillsammans med sonen i inackorderingsfamiljen, bara de två, ingen båt och ingen matsäck.

Den allra sista novellen består av små lappar och meddelanden, kanske äkta eller påhittade. Men lapparna från Janssons livspartner Tuulikki (Too-ticki i Mumindalen) känns väldigt äkta. Så mycket kärlek en kan läsa ut av små, vardagliga banala lappar om middag och mjölkinköp.

Läs mer av Tove Jansson!

Grattis, Finland!

Hurra för Finland på självständighetsdagen 6 december!

Det finns många riktigt bra finska författare och här tipsar jag om tre favoriter:

1. Tove Jansson. I princip allt som kom ur hennes penna var rent guld. Anarkistiskt, surrealistiskt, vemodigt och fantastiskt bra. (Vem jag skulle vara i Mumindalen? Sannolikt Mårran).

2. Sofi Oksanen. Utrensning var fantastisk, fast hemsk, och hon använder ett språk och en liknelseflora så rik som knappast någon annan. Jag var inte lika intresserad av Stalins kossor och jag tycker det fanns saker kvar att jobba på i När duvorna försvann. Likväl är hon en av mina författarhjältar.

3. Väinö Linna. Till skillnad från nationalromantiske Runeberg skildrar Linna krigets fasor så som de faktiskt är. Okänd soldat är bland de otäckaste böcker man kan läsa i all sin sakliga nykterhet, men alla borde läsa den ändå. Om alla hade läst Linna skulle det vara färre krig i världen.

Farlig midsommar

En högst litterär vecka med två bokklubbsträffar inom loppet av fyra dagar. I torsdags träffades min nordiska bokklubb bestående av ett gäng högintelligenta kvinnor från Sverige, Norge och Finland. Och så jag.

Vi läste just Tove Janssons Farlig midsommar, som kompensation för den förra bokklubbsboken som var förskräckligt lång, ansträngande och lite deppig. Farlig midsommar är den exakta motsatsen!

Tove Jansson var ett geni, inte tu tal om saken. I den här lilla boken drabbas mumindalen av en tsunami och muminfamiljen flyter iväg i vad som visar sig vara en gammal teater. Lilla My kommer på avvägar i ett syskrin och mumintrollet hamnar i fängelse med en filifjonka.

Det som slår mig mest när jag läser Jansson nu i vuxen ålder är det anti-auktoritära. Muminmamman är så skönt avslappnad, inga regler är till för att hållas och historiens skurkar är parkvakter och poliser. Samma stil som Pippi Långstrump.

Kanske att man skulle ta och samla på sig alla muminromanerna att ha i hyllan till deppiga dagar?