För det mesta är det jag som tipsar min livspartner om böcker men den här gången var det tvärtom och han satte något i händerna på mig!
N. K. Jemisin har skrivit en annorlunda fantasyserie: The fifth season / Den femte årstiden.
På en planet med mycket instabil jordskorpa har kontintentalplattorna till slut slagit ihop all landmassa till en enda stor Pangaea. Befolkningen lever under ständigt hot, jordbävningar och vulkanutbrott är vardag så det är ingen idé att bygga större städer, de raseras ändå så ofta. Med några hundra års mellanrum blir utbrotten så stora att det som kallas ”den femte årstiden” bryter ut: askmoln som täcker solen under flera månader eller till och med år. De som överlever sådana extremperioder av kyla och mörker skriver ner tips på stentavlor till de som kommer efter. Samtidigt styrs hela kontinenten med järnhand från den centrala stormakten Sanze. Jo, och så en sak till: vissa barn föds med en särskild förmåga att styra jordskorpans rörelser. De kan orsaka jordbävningar – eller lugna dem. Dessa barn slås ihjäl eller sätts i slaveri, för allas säkerhet.
Det finns så mycket att skriva om efter läsning av den här boken. Till exempel att bland det första som händer är att de talar om en lock-down och behovet av att bära ansiktsmask (på grund av askpartiklarna, inte virus). Det här hade förstås inte alls haft samma tyngd om jag läst det för ett par år sedan (obs: boken skrevs redan 2015, så det är en ren slump).
Det handlar om rasism, det finns HBTQ-teman, det är moraliska dilemman (offra vissa för att rädda fler? Eller rädda fler genom att inte offra vissa?) och maktstrukturer. Och så är det diverse märkliga rymdvarelser (?) som dyker upp här och var i stora kristallobelisker och ställer till knas.
Jag uppskattade boken, den var lättläst och intressant om än en smula obegriplig emellanåt. Däremot är slutet en sån där typisk fantasyserie-cliffhanger, det gillar jag inte. I ren protest tänker jag inte läsa del två och tre.
Litterärt ofog 