Böcker, läsning och litteraturklur
Eftersom jag är väldigt inne på får just nu snubblade jag över Axel Lindéns lilla hipsterkrönika Fårdagboken.
Lindén är grönavågare och har flyttat från Stockholm till landet för att syssla med självhushållning och samhällskritik. Den mycket kortfattade och kärnfulla dagboken handlar om hans relation till fåren – små anekdoter om vad som går fel och små betraktelser kring fårens mystiska inre liv.
Det är lättläst, poetiskt och bitvis ganska roligt.
Men framför allt: det är så skönt att veta att jag, om jag någon gång skulle skaffa får, i alla fall inte kommer vara sämst. Lindén verkar inte ha läst på mycket. Han hade kunnat slippa ha så många döda lamm om han hade applicerat en del av det man lär sig på A-kursen i fårskötsel, till exempel att utfodra rätt och vaccinera i tid.
…
Djurskadeindex: nej, innan man skaffar djur ska man skaffa sig tillräckliga kunskaper för att ha djuren. Och sen ska man ta hand om sina får i linje med alla gällande djurskyddskrav. Man ska inte amatör-leka som de gör i den här boken.
Vi skaffade ju en liten gård och tog genast jordprover för analys. Det är ju viktigt att veta vad man har i sina åkrar – vilken jordtyp, hur mycket växtnäring, hur hög andel bunden kol (organiskt material) och så vidare.
Vi har jordtypen måttligt mullhaltig mo – en härlig tungvrickare. I praktiken betyder det en slags sandblandad jord där vi behöver förbättra kolinlagringen för att binda koldioxid och öka bördigheten. En sån jord blir varm snabbare på våren men torkar ut snabbare på sommaren, särskilt om vi inte lyckas lagra in mer mull.
Och här lärde jag mig något nytt! Den gamla jordartsklassificeringen var: lera (superfina korn, i princip jord i puderform), mjäla (aningen större korn), finmo (ännu större), grovmo (ännu större) och slutligen sand (störst korn).
Men nuförtiden har mjäla och finmo slagits samman till den gemensamma kategorin silt. Vilket ju är praktiskt, men lite synd på det mycket vackra ordet mjäla.
Il faut cultiver son jardin!
Litterärt ofog 