Två missförstådda sekunder i Byron Hemmings liv

Rachel Joyce har skrivit den lite svårbestämda romanen Två sekunder i Byron Hemmings liv. Det handlar om en ung pojke som orsakar en bilolycka som får oproportionerliga konsekvenser för hans mamma. I ett parallellspår beskrivs en medelålders man med starka psykiska besvär.

Berättelsen om pojken och hans mamma är helt okej, ett hemskt porträtt av en kvinna fångad i en hemmafrubur. Berättelsen om den psykiskt sjuke mannen är lite menlös och meningslös men ganska rar. Däremot är kopplingen mellan dessa två handlingar usel. Jag gillar inte att bli behandlad som en idiot och blir därför mäkta irriterad på Rachel Joyce. Den väldigt uppenbara \”tvisten\” är onödig, opåkallad och oerhört osofistikerad. Dessutom så påklistrad att en får känslan att det är ett beställningsjobb i sista stund. Någon på förlaget sa \”du måste ha en vändning på slutet\”, så Joyce gjorde en find-replace och bytte namn på en av karaktärerna och vips! Så blev boken korkad.

Och så har vi det där med sekunderna. Joyce har hakat upp sig på skottsekunderna som ibland måste läggas till för att vår tidräkning ska passa med solåret. Det blir inte bra. Det blir obildat och felaktigt flum.

Annons

Livet är för kort för att läsa David Grossman (curse you!)

Lyrans boklogg frågar efter böcker som aldrig blev färdiglästa. Jo tack, jag har ett par sådana.

James Joyces Ulysses gav jag mig på tidigare i år. Det gick inte bra. Ett eländes gottande i detaljer, jag orkade inte mer än ca tvåhundra sidor, tyckte själv att det var snudd på en omänsklig bedrift.

Colum McCanns Let the great world spin var ännu tråkigare. En bok av män, om män, för män. Och helt utan intressant handling. Hoppas du har ett annat jobb också, McCann.

Men den bok jag borde lagt ifrån mig MYCKET tidigare var David Grossmans (curse you!) genomusla På flykt från ett sorgebud. Som jag konstaterade häromdagen: tid är dyrbart. Grossman (curse you!) stal min tid. Den tiden får jag aldrig tillbaka. Jag är fortfarande ångande arg över detta. Låt oss hoppas för den allmänna världsfredens skull att jag inte råkar träffa på Grossman (curse him!) vid något bokbord någon gång.

Varför läsa klassiker?

Måste man läsa klassiker?

Nej!

Men ofta finns det en god anledning till att vissa böcker har älskats genom årtionden och århundraden medan andra snabbt fallit i glömska.

Många tror att just klassikerna är de mest jobbiga och svårlästa, men ofta är det tvärtom: att klassikerna är enkla berättelser utan krångel. Annars hade väl ingen orkat läsa och föra dem vidare. Anna Karenina till exempel, ser tjock och tung ut men flyter förbi i ett nafs.

Och så finns förstås undantag, t.ex. James Joyces eländigt ansträngande Ulysses.

Ofog, James Joyce, ofog!

Bokslukarens bekännelser: Ulysses

Jag var i Dublin med jobbet och blev påmind om hur många fantastiska irländska författare det finns. Hade jag haft mer tid hade jag gått The Dublin literary pubcrawl. Men jag såg i alla fall en av James Joyce-statyerna.

Det måste erkännas: jag fixade inte att läsa ut Ulysses. Omkring tusen sidor förvirrade lösryckta tankar. Revolutionerande när den kom. Obegriplig än idag.

Jag slet mitt hår redan efter tio sidor men kämpade mig igenom nästan tvåhundra under ett par veckors frustrerad tid. Sedan dess står Ulysses i skamhyllan.

Måste man läsa ut omöjliga böcker bara för att de är klassiker och hör till allmänbildningen? Eller är livet för kort för att läsa alltför jobbiga böcker? Om någon kan säga något som motiverar mig att ta upp James Joyce igen gör jag ett nytt försök, tills dess får den stå där och skämmas.