Julkalenderfacit

Så hur många kunde du?
  1. Tove Jansson, Trollvinter
  2. Roald Dahl, Häxorna
  3. Mark Twain, Tom Sawyers äventyr
  4. L. Frank Baum, Trollkarlen från Oz
  5. Daniel Defoe, Robinson Crusoe
  6. Franz Kafka, Förvandlingen
  7. Frans G. Bengtsson, Röde Orm, sjöfarare i västerled
  8. Miguel Cervantes, Don Quijote
  9. Charlotte Brontë, Jane Eyre
  10. Harry Martinsson, Aniara
  11. Douglas Adams, Liftarens guide till galaxen
  12. Jonathan Swift, Gullivers resor
  13. T. S. Eliot, De knepiga katternas bok
  14. James Clavell, Shōgun
  15. Machiavelli, Fursten
  16. Gustave Flaubert, Madame Bovary
  17. Vladimir Nabokov, Lolita
  18. Marlen Haushofer, Väggen
  19. Jane Austen, Emma
  20. Johan Ludvig Runeberg, Fänrik Ståls sägner
  21. Robert Lou Stevenson, Skattkammarön
  22. Virginia Woolf, A room of one\’s own
  23. Edgar Allan Poe: Det undansnillade brevet
  24. Astrid Lindgren, Mera om oss barn i Bullerbyn
…och särskilt stor applåd för Mona och Katarina som båda har skickat imponerande många rätta svar!

    Julkalender: julaftonsluckan

    Sista luckan, kan du den här?

    \”Det blev kväll till sist i alla fall, och vi åt kvällsmat vid fällbordet i köket. Det var ljus på bordet och en väldig massa mat, men jag åt nästan bara skinka. Och så gröt förstås. Ifall jag skulle få mandeln. Men det fick jag inte. Vi har en dräng här i Mellangården som heter Oskar. Han tycker så mycket om Agda som är vår jungfru. Den som får mandeln i gröten blir säkert gift under nästa år. Och tänk, mandeln hade gått mitt itu, och Oskar och Agda fick var sin bit. Oj, vad Lasse och Bosse och jag skrattade. Agda blev arg och sa att alltihop var nog ungarnas påhitt. Men inte kunde vi hjälpa att mandeln gick mitt itu.
      Vi rimmade till gröten också. Lasse rimmade så här:
           Mandeln den gick mitt itu,
           Agda blir nog Oskars fru.
       Tänk, så bra påhittat! Men det tyckte inte Agda. Fast hon blev lite gladare sen när vi allihop hjälpte henne att torka disken. Det gjorde vi för att det skulle gå fortare till julklappsutdelningen.
       Efteråt satte vi oss i salen. Granen var tänd, och det var ljus på bordet där också. Jag frös i skinnet, det gör jag alltid när det är så där vackert och spännande.\”

    God jul!

    Julkalender: lucka 23

    Ett par farbröder som verkar leka en avancerad variant av \”gömma nyckeln\”. Vem skrev detta?

    \”Men ju mera jag tog i betraktande ministerns djärva, raska och skarpsinniga läggning i förening med den omständigheten att dokumentet alltid måste finnas till hands om det skulle användas med fördel, samt slutligen den fullständiga visshet prefekten vunnit att det ej var gömt inom området för dennes efterforskningar, dess mera övertygad blev jag att ministern för att gömma detta brev hade tagit sin tillflykt till den enkla, men sluga utvägen att alls inte försöka gömma det.
      Under inflytande av denna åsikt försåg jag mig med ett par gröna glasögon och avlade en vacker förmiddag alldeles av en händelse ett besök i ministerns hotell. Jag fann D. hemma, gäspande och sysslolös, som vanligt, och han påstod sig vara fullkomligt uttråkad. I själva verket är han kanske den mest energiska människan på jorden  men endast när ingen ser honom.
      För att komma i samförstånd med honom klagade jag över mina svaga ögon och över nödvändigheten att bära dessa glasögon; men under skydd av dem överblickade jag försiktigt och noggrant hela rummet, medan jag endast tycktes lyssna till min värds ord.\”

    Julkalender: lucka 22

    En festmåltid? Kvinnor bör förstås egentligen serveras vin och pärlhöns.
    Ledtråd: inte skönlitteratur, snarare debattskrift.

    \”Next came beef with its attendant greens and potatoes – a homely trinity, suggesting the rumps of cattle in a muddy market  and sprouts curled and yellowed at the edge, and bargaining and cheapening, and women with string bags on Monday morning. There was no reason to complain of human nature\’s daily food, seeing that the supply was sufficient and coal-miners doubtless were sitting down to less. Prunes and custard followed. And if anyone complains that prunes, even when mitigated by custard, are an uncharitable vegetable (fruit they are not), stringy as a miser\’s heart and exuding a fluid such as might run in misers\’ veins who have denied themselves wine and warmth for eighty years and yet not given to the poor, he should reflect that there are people whose charity embraces even the prune. Biscuits and cheese came next, and here the water-jug was liberally passed round, for it is the nature of biscuits to be dry, and these were biscuits to the core. That was all. The meal was over.
    […]
    At the thought of all those women working year after year and finding it hard to get two thousand pounds together, and as much as they could do to get thirty thousand pounds, we burst out in scorn at the reprehensible poverty of our sex. What had our mothers been doing then that they had no wealth to leave us? Powdering their noses? Looking in at shop windows? Flaunting in the sun at Monte Carlo? There were some photographs on the mantelpiece. Mary\’s mother – if that was her picture – may have been a wastrel in her spare time (she had thirteen children by a minister of the church), but if so her gay and dissipated life had left too few traces of its pleasures on her face. She was a homely body; an old lady in a plaid shawl which was fastened by a large cameo; and she sat in a basket-chair, encouraging a spaniel to look at the camera, with the amused, yet strained expression of one who is sure that the dog will move directly the bulb is pressed. Now, if she had gone into business; had become a manufacturer of artificial silk or a magnate on the Stock Exchange; if she had left two or three hundred thousand pounds to Fernham, we could have been sitting at our ease to-night and the subject of our talk might have been archaeology, botany, anthropology, physics, the nature of the atom, mathematics, astronomy, relativity, geography. If only Mrs Seton and her mother and her mother before her had learnt the great art of making money and had left their money, like their fathers and their grandfathers before them, to found fellowships and lecture-ships and prizes and scholarships appropriated to the use of their own sex, we might have dined very tolerably up here alone off a bird and a bottle of wine;\”

    Julkalender: kläckelsedagsluckan

    Den 21a december är en dag att tänka på gojor, så då blir det naturligtvis det här citatet:

    \”- Kom in, Hawkins, brukade han säga, kom in och prata med John. Ingen kan vara mer välkommen än du, min son. Sitt ner, så ska du få höra. Här har vi kapten Flint – jag kallar min papegoja kapten Flint efter den berömde sjörövaren – här har vi kapten Flint, som spår oss lycklig resa. Eller hur, kapten?
      Och då brukade papegojan svara i rasande fart: \’Piastrar, piastrar, piastrar!\’ tills man undrade om den inte skulle tappa andan eller tills John kastade sin näsduk över buren.
      – Den där fågeln, brukade han säga, är kanske tvåhundra år, Hawkins – de bli nästan hur gamla som helst, och om någon har sett mer ondska än hon, måste det vara djävulen själv. Hon har seglat med England – den store kapten England, sjörövaren. Hon har varit vid Madagaskar och vid Malabar och Surinam och Providence och Portobello. Hon var med när man fiskade upp vraken med silverlast. Det var då hon lärde sig \’piastrar\’. och det var inte att undra på. Trehundrafemtio tusen piastrar fick man upp, Hawkins! Hon var med när Viceroy of the Indies bordades utanför Goa. Och när man tittar på henne tror man att hon är en unge. Men du har luktat krut, eller hur, kapten?
      – Klart att vända, brukade papegojan skrika.\”

    Julkalender: lucka 20

    Det är väl en fin tröst, när en dör på jobbet, att ens chef anser att kulan i alla fall träffade på ett bra ställe. Visserligen med en rejäl gliring på köpet.

    \”Och Sandels böjde då sig ned och såg den fallne an,
    det var ej någon obekant, det var en välkänd man;
    men under hjärtat, där han låg, var gräset färgat rött
    hans bröst var träffat av ett skott, han hade ren förblött.

    \”Den kulan visste hur den tog, det måste erkänt bli\”,
    så talte generalen blott, \”den visste mer än vi;
    den lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm,
    och höll sig till vad bättre var, hans ädla, tappra barm.\”\”