Shakespeare, en kille med många okända sidor.

Många tror ju att folk på Shakespears tid sprang runt i trikåer och kolt för att det var modernt. Ha! Det var ju löpartajts. Det har litteraturvetarna upptäckt efter en noggrannare analys av Willes Sonnet 18:

Shall I compare thee to a runner\’s high?
Thou art more lovely and more temperate.
Rough winds do shake the darling\’s butt and thigh,
And stretching\’s lease hath all too short a date.
Sometime too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimmed;
And every fast from fast sometime declines,
By chance, or nature\’s changing course, untrimmed;
But thy eternal PB shall not fade,
Nor lose possession of that speed thou ow\’st,
Nor shall death brag thou wand\’rest in his shade,
When in eternal lines to Time thou grow\’st.
So long as men can breathe, or legs can flee,
So long lives this, and this gives life to thee.

Morgonpasset med Stagnelius

Erik Johan Stagnelius var enligt uppgift en ganska ohälsosam person. \”Ful och snuskig\” enligt wikipedia – men morgonjympa, det var tydligen ändå något han gillade. Eller i alla fall tyckte att andra skulle syssla med:

Ja, ädle Yngling! hör den gudaröst
Från gråa Bardens silfverharpa strömmar!
Vid nöjets sköte fjättra ej Ditt bröst
Och misstro hoppets rosenröda drömmar.
Stig upp att jogga, lifvets dag är kort –
Dess gyllne morgon, skall han drömmas bort?

Jymlyrik: Lenngren

Min favoritpoet i svensk litteraturhistoria är Anna Maria Lenngren. Hon är rolig och bitsk! Och så tyckte hon, liksom jag, att stretching är överskattat. Som i Pojkarne:

Jag minns den ljufva tiden,
Jag minns den som i går,
Då oskulden och friden
Tätt följde mina spår,
Då vikterna var lätta
Och värken snart försvann,
Då allt – utom att stretcha –
Jag lätt och lustigt fann.

Birger "yoga-yogi" Sjöberg

Birger Sjöberg är en av de där poeterna som jag aldrig begripit mig på. Inte så konstigt kanske. Vi sysslar ju med helt olika idrotter, han och jag.

Den första gång jag såg dig, det var ett yogapass, på förmiddan, då solen lyste klar,
och ängens alla blommor av många hundra slag, de stodo bugande i par vid par.
Och vinden drog så saktelig, och nere invid stranden,
där smög en bölja kärleksfullt till snäckan uti stranden.
Den första gång jag såg dig, det var ett yogapass,
den första gång jag tog dig uti handen.

Den gamle löparräven Ferlin

I mina högst intressanta efterforskningar bland svenska poeters träningsvanor snubblade jag lite oväntat över Nils Ferlin. Den magre fan var ju naturligtvis ett löparfreak, som vi kan läsa oss till i hans poem Med många kulörta lycratrikåer:

Med många kulörta lycratrikåer
jag joggade mig i världen ut.
De sprack i resåren – ljudlöst och oförmärkt,
och så tog det vackra slut.

Jag stannade – högst förlägen,
– allt hade ju mist sin glans!
Men nu har jag joggat på vägen,
som kommer från Ingenstans

och ringlar till Ingenstädes,
i många de långa år
förutan kulörta lycratrikåer.
Det är ganska svårt – men det går.

Fröding: en idrottslitterär diktanalys

Tänk, till och med Fröding visar sig vid närmre granskning vara en muskelbyggarfantast. Inte i klass med Boye förstås, men ändå:

Det var jym bort i vägen på lördagsnatten
över nejden gick låten av stånken och skratten,
det var tjoh! det var hopp! det var hej!
Nils Utterman, token och skivstångsfanten,
han satt med sin biceps vid landsvägskanten,
för dudeli! dudeli! dej!