Tisdagstrio: i rättvisans tjänst

Jag upptäckte att Ugglan & Boken har tagit över tematrio-upplägget och kastar in en trio på veckans tema: i rättvisans tjänst.

John Grishams De utvalda (The runaway jury) blev också en underhållande film med Rachel Weisz och Dustin Hoffman. Om hur även en rättsstat (särskilt vissa somliga rättsstater) har vissa kryphål så att domstolsutslag kan köpas för pengar. Grisham är bra på att förvandla byråkratiska processer till rafflande thrillers. En hoppas innerligt att det inte är riktigt så illa ställt med rättsväsendet som i hans romaner, trots allt.

En annan riktigt bra skildring av en rättegång är Störst av allt av Malin Persson Giolito. Att lyckas göra något så torrt och tråkigt som en domstolsförhandling till något så spännande och fängslande, det är skickligt! Hatten av.

Fängslande, i dubbel bemärkelse, gäller också för Franz Kafkas klassiker Processen. Jag gillar verkligen Kafka och Processen är en fantastisk berättelse. Det underbara är att läsaren eventuellt är lika vilse som stackars Josef K. eftersom vi faktiskt inte vet om kapitlen i den utgivna versionen verkligen är i rätt ordning som Kafka hade tänkt dem… Och kanske spelar det ingen större roll, vilse i polisstatens katakomber är vi i vilket fall, både läsare och romanfigurer.

Annons

Tematrio: inledningar

Lyran frågar efter exempel på inledningar på böcker, jag har plockat ut en genial, en intressant och en usel inledning:

Bästa inledningsfrasen alla kategorier, alla tider är naturligtvis ur Franz Kafka, Förvandlingen: \”När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar, fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt.\” Det här är så bra att det knappt längre är någon idé att lägga tid på att skriva smarta inledningsmeningar för det bästa är redan skrivet.

En intressant och välkänd första mening är Selma Lagerlöf ur Gösta Berlings saga: \”Äntligen stod prästen i predikstolen\”. Inte mer än så! Men det är en så smart inledning för dels är det klart att det är något med den här prästen som gör att han inte alltid är i tid till sin predikan och en blir nyfiken på varför, och dels är den så kort att läsaren direkt snubblar över i nästa mening, och sedan nästa och vips är boken läst från pärm till pärm.

Och så finns det en bok som jag slutade läsa enbart på grund av första meningen. Margaret Mitchell, Borta med vinden: \”Scarlett O\’Hara var inte vacker.\” Alla ni som tror att utseenderelaterad mobbing av kvinnor är ett nytt fenomen som kom med myspace och facebook – tänk om. Kanske är Borta med vinden ett feministiskt manifest men det får jag aldrig veta för jag blir glödgande arg av inledningsmeningen.