Marit Kapla fick Augustpriset för Osebol, som beskrevs som en reportagebok i poesiform. What? Det låter helknäppt, det måste jag ju läsa.
Kapla har intervjuat alla invånarna i en liten nordvärmländsk by mitt i ingenstans, och återger väl valda delar av samtalen i något som ser ut som diktverser.
Men det är klart
allt
ser väl ut
som poesi
om en bara
använder radbrytning
tillräckligt
ofta.
Tänker jag först, och känner mig lite oimponerad av upplägget.
Men måste ändå erkänna: jag dras in i det hela och läser alla intervjuerna i ett enda flöde och med stort intresse. Det är mycket om vargen, om invandrarna och om nedläggning av skola och vård, förstås. Vissa saker provocerande på ena sättet, andra på andra sättet.
Den här boken är något av en ögonöppnare, och den är välgjord, trots det lite irriterande formatet.
Efter Aednan och Osebol vore det nog ändå skönt om nästa Augustpris kunde gå till någon som skriver i hela meningar, om jag får vara så fräck och önska något.
Litterärt ofog 