God kommunjul

Jonas Karlssons långnovell/miniroman God Jul var ju en riktig pärla!

Kommunledningen i någon typisk svensk kommun kommer på den briljanta idén att sätta ut adventsljusstakar i vissa fönster i kommunhuset så att ljusen bildar orden GOD JUL. Men det visar sig vara mycket svårare än det först verkade. Bengt ”med bekväma kläder” Nilsson obstruerar. Börje i vaktmästeriet tvingas prioritera bort posthanteringen för att istället jobba heltid med att sortera ljusstakar. Anna-Lena på Miljöanalys sprider konspirationsteorier om kommande personalnedskärningar. Och Ralph på HR får inget gehör för sina managementklyschor.

”Ralph höll med.

-Det är nog bra för hela projektet om själva insikten är upplevelsebaserad.

-Ja, sa Åke och tittade på Ralph. Alltså att de ser det från parkeringen”

Det är så många karaktärer jag känner igen från jobbet, men bäst är förstås unga och överambitiösa Frida som så gärna vill göra allting rätt och övar på att le för att bli mer uppskattad. Och som skickas fram av de fega cheferna när någon måste berätta för den skräckinjagande Gunvald på Fritidsförvaltningen att hans team ”starkt rekommenderas” att skärpa sig.

Statsvetarnörden i mig protesterar mot att Karlsson skriver kommunalråd (politiskt vald) när han menar stadsdirektör (högsta förvaltningschef) men i övrigt är det förvånansvärt korrekt, pricksäkert och väldigt roligt.

Läs den!

Spår i snön

Apropå vinterlov, jag läste Jonas Karlssons novell Spår i snön.

Ett par flyttar ut på landsbygden och passar lite olika bra in. Han får jobb, renoverar, träffar en tjej. Hon går upp i vikt, gömmer sig i huset, får rykte om sig att vara en förfärlig häxa. Han gör den nya tjejen med barn och flyttar ut. Hon blir trakasserad av bygdens barn. Hon svär att hämnas.

Jonas Karlsson är bra på det där med småsorgliga relationer mellan raderna. Utmärkt läsning.

Den perfekte vännen

Boktanken har rätt som vanligt! Jonas Karlsson är en bra författare.

Jag läste Den perfekte vännen, en novellsamling med texter om män med eller utan vänner, som kämpar med ensamhet, utanförskap eller bara vanlig velighet i tillvaron.

Som mannen som träffar en gammal kompis och har jättetrevligt över en öl – han kan bara inte komma på varifrån han känner mannen i fråga. Och det blir mer och mer pinsamt att fråga ju längre tid de umgås…

Pricksäkert och rolig-sorgligt. Mycket bra läsning, nästan hela vägen.

Regnmannen

När Boktanken tipsar om titlar, då skriver jag upp dem. Även om jag ibland på grund av egna fördomar är lite seg, som med Jonas Karlsson som jag dragit mig för att ta tag i. Tur då att Boktanken är envis och jag nyfiken. Jag läste Regnmannen och är ganska imponerad. Lite som en mer kvalitativ, mer renredigerad och mindre smörig Fredrik Backman?

En sur och bitter gammal änkeman vankar runt i sommarhettan på sitt onda knä och försöker hålla liv i den döda fruns rosor, trots bevattningsförbudet. Så råkar han på en hemlig vattenkran i ett bortglömt buskage bakom villan. Och det är inte vilken kran som helst. Snart smyger Ingmar runt med vattenslangen och innan han vet ordet av har händelserna sprungit om honom och det hela urartar storslaget.

Men framför allt är det en ömsint pappa-son-relation där det finns massor av sorg och gammalt groll och osäkerhet över de nya rollerna och hur de ska hantera varandra och sin relation utan mamman som medlare. Lättläst men med oväntat djup.

Jag gillar den!