Tematrio: kalla grejer

Lyran frågar efter tre boktitlar med något kallt i. Det kan väl passa, september är ju den första officiella långkalsongmånaden (ja, jag är lite frusen av mig).

I romanen Snöns rike av Yasunari Kawabata är det vinter och snöstorm. Men det allra kallaste är inte vädret utan den cyniske och känslobefriade manliga huvudpersonen. Han återkommer varje år till ett slags spa i bergen där han träffar geishan Komako. Att hon lider av livet i prostitution är inget som bekommer romanens jagperson.

Liksom Kawabata fick Orhan Pamuk nobelpriset i litteratur. Jag läste Snö för ganska länge sedan och minns inte hur den slutar. Om en poet som försöker begripa Turkiet idag (2005) och som hamnar i skottlinjen mellan islamister, kurdnationalister och en auktoritär regim. Läge att läsa om den?

Peter Hoeg skrev också om snö, Fröken Smillas känsla för snö om en kvinna med inuitiska rötter som hamnar mitt i en storpolitisk gangsterhärva. Ett barn dör. Alla ledtrådarna har med snö och is att göra. Slutet är fullständigt bananas.

Snöns rike

Japanske nobelpristagaren Yasunari Kawabata sägs vara särskilt lyhörd för att skildra kvinnor.

Jag vet inte jag. Skildrar han inte snarare männen?

Snöns rike är en hemsk liten roman om en känslokall och rätt självisk man som besöker en kurort bland bergen – där snön faller rikligt om vintern. Han återvänder flera gånger och varje gång inleder han en hopplös relation med geishan Komako. Hon är förälskad i honom, men han är opålitlig. Hon är olycklig, dricker alldeles för mycket och lider av livet i prostitution.

En fascinerande berättelse, vackert berättad, inte särskilt glädjesprudlande.