Tematrio: träsk och djungler

Dags för tematrio om träsk och djungler.

Jag älskar Djungelboken! Rudyard Kiplings originalsaga alltså, inte Disneys förvrängda barnversion. Den är hemsk och grym och rätt kolonial men så bra och spännande. Pröva noga, o vargar!

Barbara Kingsolver skrev om Kongos djupa skogar i Poisonwood bible. En religiös galning blir skickad som missionär och orsakar djup misär för sin egen plågade familj likväl som för de stackars \”hedningarna\” som han arrogant sätter sig till doms över enbart i kraft av sin hudfärg och tro. Frun och de överlevande döttrarna lyckas till sist hitta en utväg.

Rubyfruit jungle är en underbar uppväxtskildring av Rita Mae Brown. Lesbiska Molly växer upp i en litet samhälle i södra USA, utan att skämmas och utan att be om ursäkt för den hon är. Hon drömmer om New York och storstadslivet, har hett sex och bråkar med sin mamma.

Mycket nöje!

Tematrio: pappor

Lyrans tematrio denna vecka gäller farsor, fäder och pappor.

Jag har tre böcker på förslag (förlåt, jag ljuger, det är många fler):

1. Den trasiga pappan
Thomas Bannerhed fick Augustpriset för romanen Korparna där en pojke på leriga landsbygden oroar sig för sin far som drabbats av psykisk sjukdom och vacklar just vid kollapsens rand. Ledsamt och sårigt och en hel del om fågelskådning också.

2. Den tyranniske fadern
I Barbara Kingsolvers tegelsten Poisonwood bible släpar en galen missionär med sin fru och sina döttrar till Kongo strax innan självständigheten. Han är en fundamentalist av det mest brinnande slaget och hotar både den tilltänkta församlingen och den egna familjen med helvetet i tid och otid. Han lyssnar inte till någon, han tar gärna till våld, han är familjens envåldshärskare och hade det inte varit för att mamman till slut slår sig fri hade alla döttrarna strukit med på kuppen.

Bonusexempel: Chimamanda Ngozi Adichie, Lila hibiskus. På temat fundamentalistiskt kristna fäder som i religionens namn torterar sina barn.

Bonusexempel 2: Roger Martin du Gard, Les Thibaults. Dito.

(När jag tänker efter är litteraturhistorien smäckfull av den här typen av tyrannpappor! Så deppigt. Låt oss gå över till en trevligare kategori).

3. Pappan som faktiskt är en riktig förälder
Tack och lov finns det också strålande böcker om moderna, duktiga fäder som tar sin föräldraroll på allvar. En av de finaste jag läst på sistone är Gold av Chris Cleave. En pappa (och en mamma och en bonusmamma) kämpar för att ge sin mycket sjuka dotter ett rimligt liv. De planerar sitt liv i detalj för att klara både leukemin och sina respektive karriärer som elitcyklister. En jättefin pappaskildring som jag hoppas blir allt vanligare i takt med att de manliga kompetenta föräldrarna blir fler än de rabiata hustyrannerna och de omogna barn-männen.

Bonusexempel: Tove Jansson, Pappan och havet. Även om han sannerligen inte bidrar med hälften av föräldraarbetet så är Muminpappan i alla fall en vänlig själ som bryr sig om sina telningar.

Tusan, jag har massor med fler exempel med andra slags pappor, till exempel det här och det här och det här och det här, det borde kanske ha varit en tematio istället…

Giftträdsbibeln

Det här med fokus på stil istället för på berättarkonst, det stör mig lite. Så många författare försöker sticka ut med stilkrumbukter istället för med sin berättelse – som att skriva ur oväntade perspektiv, med märkliga du-tilltal eller med konstiga tempusbyten till exempel.

Det var också min första reaktion på Barbara Kingsolvers Poisonwood bible, \”Giftträdsbibeln\”. Att hon har lagt för mycket krut på att utveckla fyra vitt skilda berättarröster istället för att bara berätta på.
Men det tar sig och efter ett tag stör det mig inte längre att de fyra systrarna som turas om att berätta har så övertydligt olika stil.
Boken handlar om en präst som flyttar hela familjen till Kongo år 1959 för att missionera. Den som kan sin historia förstår att detta innebär att prästfamiljen landar rakt i den krutdurk som var Kongo just innan självständigheten. Och mitt bland effekterna av nästan hundra års grymheter utförda av det belgiska kolonialstyret, med villigt stöd av t.ex. amerikaner, britter och engelsmän.
Men prästen är blind för den lokala kontexten och predikar med brinnande glöd för inte särskilt entusiastiska kongoleser. Vilket å ena sidan är berättelsens utgångspunkt, å andra sidan bara berättas sekundärt, eftersom boken egentligen handlar om prästens fru och döttrar och deras liv som vita kvinnor fångade i ett skruvstäd mellan familjepatriarken och en främmande och svårtolkad omgivning. 
Läs den här boken! För att den berättar så bra om händelserna i Kongo, för att den skildrar intressanta kvinnoöden och för att den är en annorlunda äventyrsberättelse som ändå inte exotiserar allt för mycket.

Sommarsammanfattning

Annikas bokblogg har börjat med fredagsfrågor igen och när det lottas ut såhär vackra bokaskar (kolla in den jättefina asken som låtsas vara en stor bokatlas, den skulle jag väldigt gärna se på mitt soffbord) så kan jag ju inte låta bli att haka på…

Frågan är kort och gott: vad har vi läst för spännande i sommar?

Jo du Annika, det blev en salig blandning…

Sommarens bästa är nog Caitlin Morans Konsten att vara kvinna, följd av Barbara Kingsolvers Giftträdsbibeln. Caitlin Moran var en fin ny bekantskap som satte ord på en hel massa saker som jag brukar gå och tänka på, fast hon gjorde det på ett mycket roligare och grövre sätt än jag någonsin skulle kunnat göra. Moran är min nya husgud.

Sommarens sämsta är antingen Martina Montelius Främlingsleguanen eller Julian Barnes The history of the world in 10 1/2 chapters. Montelius för att det bara var en språknördigt inbäddad egotripp och Barnes för att den var så vansinnigt långtråkig. (Jag är för övrigt lite bekymrad över att jag inte gillade Montelius, jag brukar ju älska absurderier. Men det här var snarare som att läsa vad heter han nu den där brandorangea skåningen på min svarta lista).

Sommarens längsta är Sigrid Undsets härliga medeltidsdrama Kristin Lavransdotter, den var fin och fyllde ut sina tusen sidor på ett alldeles utmärkt sätt. Perfekt sommarläsning med både böldpest och bergatroll.

Sommarens utmaning var att läsa en bok på norska. Det gick alldeles utmärkt! Jag har lärt mig massa nya ord som lugar (hytt) och bedrift (företag). Per Petterson heter författaren och boken Jeg forbanner tidens elv delar jag med mig av som månadens boktips.

Sommarens mest oväntade läsupplevelse är Georges Rodenbach, Bruges-la-morte eftersom jag trodde att det skulle vara en deckare från sjuttiotalet men istället fick en experimentell roman från slutet av artonhundra. Hupp! Recension har jag inte ännu hunnit skriva.

Sommarens roligaste är utan tvekan Timur Vermes, Er ist wieder da (\”Han är tillbaka\”) som är en svindlande politisk satir om Hitler som tidsresenär i nutiden. Det hjälpte kanske att jag läste den tillsammans med en infödd tysk som kunde förklara vissa fina pikar som jag själv hade missat, men jag tror att de flesta kan ha roligt åt den här boken även utan detaljkunskaper om tysk politik och andra världskriget.

Sommarens mest lärorika är den kinesiska biografin Vilda svanar av Jung Chang. En mycket intressant läsupplevelse. Obs! Gräs är borgerligt! Bra att veta så här de sista veckorna innan valet.