Från en månsten till en annan

Okej, det är kanske lite skruvat – kopplingen mellan Apollo murders och Wilkie Collins The Moonstone är mycket vag.

Jag läste Collins deckarroman för många, många år sedan och kom knappt ihåg något alls. Det var alltså dags för en omläsning. Wilkie Collins är ju en av mina storfavoriter!

En mycket dyrbar diamant blir stulen. En klyftig detektiv kallas in, men spåret är mycket svårt att följa, särskilt som flera av huvudvittnena beter sig märkligt. Bland de misstänkta finns tre indiska jonglörer, en kammarjungfru med en mörk hemlighet, två unga män som konkurrerar om den rika flickans hand, för att inte tala om den rika flickan själv… Eller är det kanske ändå butlern som är boven?

Detta är en av de tidigaste romanerna i detektivgenren, och den är berättad ur flera olika personers perspektiv, med väldigt olika röster. Den stela och humorbefriade butlern är förstås en härlig karaktär, men den fanatiskt religiösa fastern är nog ännu roligare. Intrigen hoppar hit och dit, från högt till lågt, roligt till allvarligt. Det är typiskt Collinskt och gör boken ganska lättläst.

Inte hans bästa, men lagom underhållande för en 1800-talsroman.

Anna Svärd

Tredje delen av Löwensköldska trilogin (Selma Lagerlöf) är mycket mer spretig.

Fattiga dalkullan Anna Svärd har lurats in i äktenskap med sinnessjuke prästdrummeln Karl-Artur. Häxdottern Thea fortsätter att sabotera för dem, i linje med förbannelsen som fortfarande hänger över Löwensköldarna. Anna utsätts för både det ena och det andra, sätts i fattigtorp istället för den fina prästbostad hon trodde hon blivit lovad och de barn hon tar sig an tas ifrån henne. Eftersom hon är en tuff brud klarar hon sig ändå, framför allt från det att Karl-Artur stuckit ifrån henne för att predika ute på vägarna – hurra! Good riddance.

Berättelsen går åt alla håll. Det handlar lite om Charlotte, lite om Anna och lite om Karl-Artur. Baron Adrian Löwensköld kommer in på ett hörn. Den här delen är helt enkelt inte lika bra och genomtänkt som de första två romanerna i sviten.

Och den där förfärlige Karl-Artur. Varför engagerar sig alla dessa kvinnor i att försöka rädda honom efter allt elände han ställer till med? Typisk manscurling. Väldigt provocerande och frustrerande.

Slutet lämnas öppet, men jag tänker att Anna Svärd till slut kommer att be honom dra åt helvete. Det gör hon alldeles rätt i.

Charlotte Löwensköld

Kära Selma Lagerlöf, hon är en klippa. Charlotte Löwensköld är visserligen en av de mest frustrerande romaner jag läst på länge men jag tror det är med flit och den är en luring.

Vid första ögonkastet verkar det här inte alls vara en bok om Charlotte utan om hennes pojkvän Karl-Arthur – finalist till priset Asshole of the year. En självisk, bortskämd pojkman med hybris och bristande empati. Han beter sig illa mot Charlotte, han beter sig illa mot sin gamla mamma och systrarna ska vi inte ens tala om. Charlotte är på mycket oklara grunder ändå väldigt fäst vid honom. Sedan följer förvecklingar av typen ”du vill ändå bara ha mig för pengarna” och ”det är bättre att jag låter dig tro att jag är en bov så du kan gå och vara lycklig med någon annan” men det slutar mer eller mindre lyckligt med att Charlotte till slut gifter sig med en man hon visserligen inte älskar men som är hederlig, vuxen och snäll.

Från första till sista sidan vill man bara att Karl-Arthur ska få ett trubbigt föremål i skallbasen. Och jag undrar om det inte är precis det som är det egentliga budskapet i den här romanen.

Sagan om den värmländska ringen

Det var länge sedan jag läste något av Selma Lagerlöf, så Löwensköldska ringen var uppiggande! En typisk Lagerlöfsk spökhistoria från det värmländska hjärtelandet.

Gamle general Löwensköld begravs tillsammans med den magnifika signetring han har fått av självaste Kalle Dussin. Men frestelsen blir för stor för en enfaldig man i byn – han stjäl ringen från likets finger rakt ur kistan. Generalens spöke påbörjar en jakt som innebär olyckor och dödsfall i tre generationer innan någon till slut är rådig och dådig nog att finna och återbörda ringen till graven.

Å, tant Selma! Hon skriver så härligt, varför hade jag inte läst den här långt tidigare?

Hemligheten

Wilkie Collins: The dead secret. En ganska bortglöm mysterieklassiker.

Två huvudpersoner: en som försöker ta reda på en mystisk Hemlighet och en som gör allt för att försöka dölja och bevara Hemligheten. Deras vägar korsas förstås allt oftare ju närmare gömstället de kommer. Hemligheten finns i ett brev skrivet av en kvinna på dödsbädden och alla spår leder till ett halvt förfallet hus i Cornwall.

Det är ganska underhållande men inte så spektakulärt och spännande som i en del av Collins andra böcker. Men som vanligt i Collins-romaner: starka kvinnliga huvudkaraktärer och en hel del småvitsiga detaljer. Härliga porträtt av både människor och byggnader.

Rebecca

Daphne du Maurier, alltså! Varför har jag inte läst henne förut? Nu blev det klassikern Rebecca och det var en intressant bekantskap.

En ung, mycket ung flicka blir blixtkär i en äldre man och låter sig giftas bort med honom trots att han visar minst sagt bristande entusiasm. Han är nämligen nybliven änkling och verkar fortfarande alldeles besatt av sin döda hustru, Rebecca. Det blir inte bättre när de kommer hem till hans herrgård Manderley efter smekmånaden och den nya lilla frun (namnlös! intressant nog) utsätts för vardagen, den döda föregångarens ständiga närvaro samt Mrs Danvers…

Det är ju en fantastisk thriller! Jag vill skaka liv i lilla flickhustrun från sida ett, men ännu mer vill jag piska upp den idiotiske mannen som behandlar henne ungefär som ett gulligt litet husdjur. Ett så väldigt tragiskt öde – hon har ingen maktposition, kan inte hävda sig, kan inte konkurrera med den döda Rebecca som var så vuxen, vacker, älskad och självsäker. Och hon är helt utelämnad åt den hånfulla herrgårdspersonalen.

Mrs Danvers, ja. Hon är fantastisk. Den onda hushållerskan som lägger ut den ena djävulska fällan efter den andra. Hon älskade Rebecca och är därför fast besluten att göra livet till ett helvete för nya frun.

Och ÄNTLIGEN begriper jag älsklingsförfattaren Jasper Ffordes serie om Thursday Next lite bättre! Där förekommer ju en hemsk armé av onda Danverskloner. Nu trillade polletten äntligen ner.

Jag gillar boken, även om jag kunde ha tänkt mig ett lite mer skarptandat slut…

Som Madicken på speed

Jag gillade inte Anne på Grönkulla som barn. Det hedrar mitt barndomsjag, tänker jag när jag lyssnar på ljudboksversionen nu i vuxen ålder. Det är ju en alldeles förfärligt fånig bok.

Åh, Marilla! Vilket förtjusande virkmönster, tänk att det finns så alldeles underbara virkmönster.

Marilla och Matthew är ett äldre syskonpar på kanadensisk landsbygd och de beställer ett barnhusbarn som extra arbetskraft (ja – många frågetecken på den saken, ja). Av misstag får de inte en stark pojke att utnyttja på åkrarna utan ett särdeles irriterande och fåfängt flickeflarn med illrött hår. Hon är så enormt entusiastisk över allting, så hon får stanna kvar.

Åh, Marilla! Jag fick matematikläxa! Så härligt att få matematikläxa, det ska bli så förtjusande roligt att göra den genast.

Men hon är inte bara extremt optimistisk (och orealistisk som karaktär), hon är också väldigt otursförföljd, för att inte säga en vandrande katastrof för allt och alla som kommer i hennes väg. Det blir någon slags cross-over mellan Emil i Lönneberga och Unga kvinnor. Moralkakor till höger och hyss till vänster.

Åh Marilla! Jag skulle vilja sitta hela dagen och titta på grusgången, jag tycker det är alldeles förtjusande romantiskt med grått grus.

Jag ser ju att det finns en del humor, att de vuxna driver med Anne och hennes överdramatiska tramsande. Det verkar också vara någon slags debattinlägg om barnuppfostran (för kärlek, mot smisk). Och det finns små politiska gliringar, till exempel om att det borde finnas kvinnliga präster. Men allra, allra mest handlar det om en osnuten flicka besatt av klänningar med puffärmar. Och om det förfärliga i att ha rött hår (!).

Åh, Marilla! Tänk att det är tisdag! Så hedrande att jag som är föräldralös ändå får uppleva en sådan sak som en tisdag.

Anne växer upp och blir en liten smula förståndigare med åren, och allt slutar naturligtvis lyckligt efter diverse våndor. Dygden och kärleken segrar. Halleluja.

Åh Marilla! Tänk att jag har tånaglar, är det inte förtjusande. Jag ska kalla dem Fotfingrarnas Gulnande Snäckskal.

Jag hade skickat tillbaka Anne till barnhemmet redan i kapitel 1.

Djävulens cigarrökande kattkompis

Michail Bulgakovs moderna klassiker Mästaren och Margarita var mycket bättre än jag väntade mig. Jag har gått och dragit mig för den lite, den verkade så jobbig.

Men rysk satir är ändå något alldeles särskilt! Jag antar att den här romanen kritiserar en hel del som jag missar för att jag inte vet tillräckligt om sovjetiskt trettiotal. Men jag plockar i alla fall upp en del trådar: korruption, hyckleri och människor som mystiskt ”försvinner” när de gått hemifrån med en polis. Jag misstänker att det finns en religionskritisk vinkel också, men den är så finurlig så jag kan inte lista ut åt vilket håll den är menad att slå – är Bulgakov mot kristendomen eller mot statsateismen? Kanske är det kängor åt bådadera.

Två poeter sitter och samtalar en varm sommarkväll när en främling kommer fram till dem och utmanar dem på filosofisk utläggning. Det visar sig vara Herr Satan själv, han är på besök i Moskva för att ställa till med en midnattsbal. Med sig har han ett par otäcka kumpaner varav en är en jättestor svart katt (katten Behemot är det bästa med hela romanen!). Alla som försöker stoppa eller ifrågasätta deras framfart hamnar snart på sinnessjukhuset. Det finns också två inflätade parallelspår: Jesus-på-korset-historien från Pontius Pilatus synvinkel samt kärleksrelationen mellan den misslyckade författaren Mästaren och hans älskarinna Margarita.

Att skriva politisk satir på trettiotalet var farligt, och det är väl därför Mästaren och Margarita är så absurd, komplicerad och inlindad. Ingen kan påstå att Bulgakov skriver någonting kritiskt rakt på sak. Jag gillar det. Det är knasigt, det är klurigt och det är ganska skojigt, om en gillar vansinnigt skruvade berättelser.

Tisdagstrio: klassiker

Vad kul med en tisdagstrio om klassiker! Jag är alltid redo att slå ett slag för klassikerna. Dels för att de är så intressanta tidsdokument och man kan lära sig så mycket om livet förr, dels för att de här böckerna redan är kvalitetssäkrade – bara det bästa från den tiden överlevde fram till idag.

Med ett undantag: Unga kvinnor av Louisa May Alcott, tvi, tvi, tvi, spotta över axeln. Jag gillar inte bokbål, men den boken får ni gärna använda att stabilisera vingliga soffbord med.

Några av mina största favoriter och bästa tips:

  1. Krig och fred, Lev Tolstoy. Den avskräcker många på grund av tjockleken, men det går utmärkt att bryta ner läsningen och ta en del i taget, om det känns lättare att börja då. Den här boken har allt! Den är ett kostymdrama med romantik, krig, intriger, klassresor, mänskliga misstag – det är som att någon skrivit den perfekta TV-serien, fast i högkvalitativ bokform. Den är faktiskt lättläst, mer såpopera än högtravande litteratur. Ge den en chans.
  2. Emma, Jane Austen. Jag älskar Austen. Så smart, så rolig, så fräck. Så mycket mer än de gulliga kärleksintriger de verkar handla om vid första anblicken. Emma är den roligaste.
  3. Dracula, Bram Stoker. Feministen i mig ryser en smula, men de här gotiska romantiska skräckromanerna är fantastiska. Så pompösa och med extra allt.

Vad snålt med bara en trio, jag skulle gärna tipsa om tjugo klassiker. Jules Verne! Fyodor Dostoyevksi! Thomas Mann! George Sand! Shakespeare! Kafka! Lagerlöf! Dumas! Och Wilkie Collins förstås.

Men det kanske är lika bra att stoppa vid tre, så har vi något att skriva om nästa vecka också.

Wilkie Collins for President

Ju mer jag läser av Wilkie Collins desto mer förtjust blir jag i Wilkie Collins. No name är ytterligare en tiopoängare.

Två systrar – en tystlåten och tillbakadragen, en frimodig och lättsinnig – blir blåsta på sitt fadersarv på grund av en stor familjehemlighet i kombination med en krumelur i den brittiska lagstiftningen. Från att ha levt ett gott liv i ekonomisk trygghet står de plötsligt på gatan tomhänta. Ena systern hanterar det genom att skaffa ett jobb. Den andra systern tänker ut en FANTASTISK och storstilad plan för att hämnas på den snåla släktingen som lurat dem. Därefter följer en hjärnornas kamp mellan den hämndlystna systern och släktingens mycket kluriga (och giriga) hushållerska. 
Det är strålande underhållning i klassisk tappning. Jag undrar om Wilkie Collins inte måste ha ansetts ganska vågad för sin tid.
Dessutom: starka kvinnor i alla huvudroller, samhällskritik blandat med slapstick, många intrigtvister och överraskningar, högt och lågt – roligt och sorgligt. Collins romaner har allt.