Rebecca

Daphne du Maurier, alltså! Varför har jag inte läst henne förut? Nu blev det klassikern Rebecca och det var en intressant bekantskap.

En ung, mycket ung flicka blir blixtkär i en äldre man och låter sig giftas bort med honom trots att han visar minst sagt bristande entusiasm. Han är nämligen nybliven änkling och verkar fortfarande alldeles besatt av sin döda hustru, Rebecca. Det blir inte bättre när de kommer hem till hans herrgård Manderley efter smekmånaden och den nya lilla frun (namnlös! intressant nog) utsätts för vardagen, den döda föregångarens ständiga närvaro samt Mrs Danvers…

Det är ju en fantastisk thriller! Jag vill skaka liv i lilla flickhustrun från sida ett, men ännu mer vill jag piska upp den idiotiske mannen som behandlar henne ungefär som ett gulligt litet husdjur. Ett så väldigt tragiskt öde – hon har ingen maktposition, kan inte hävda sig, kan inte konkurrera med den döda Rebecca som var så vuxen, vacker, älskad och självsäker. Och hon är helt utelämnad åt den hånfulla herrgårdspersonalen.

Mrs Danvers, ja. Hon är fantastisk. Den onda hushållerskan som lägger ut den ena djävulska fällan efter den andra. Hon älskade Rebecca och är därför fast besluten att göra livet till ett helvete för nya frun.

Och ÄNTLIGEN begriper jag älsklingsförfattaren Jasper Ffordes serie om Thursday Next lite bättre! Där förekommer ju en hemsk armé av onda Danverskloner. Nu trillade polletten äntligen ner.

Jag gillar boken, även om jag kunde ha tänkt mig ett lite mer skarptandat slut…

Som Madicken på speed

Jag gillade inte Anne på Grönkulla som barn. Det hedrar mitt barndomsjag, tänker jag när jag lyssnar på ljudboksversionen nu i vuxen ålder. Det är ju en alldeles förfärligt fånig bok.

Åh, Marilla! Vilket förtjusande virkmönster, tänk att det finns så alldeles underbara virkmönster.

Marilla och Matthew är ett äldre syskonpar på kanadensisk landsbygd och de beställer ett barnhusbarn som extra arbetskraft (ja – många frågetecken på den saken, ja). Av misstag får de inte en stark pojke att utnyttja på åkrarna utan ett särdeles irriterande och fåfängt flickeflarn med illrött hår. Hon är så enormt entusiastisk över allting, så hon får stanna kvar.

Åh, Marilla! Jag fick matematikläxa! Så härligt att få matematikläxa, det ska bli så förtjusande roligt att göra den genast.

Men hon är inte bara extremt optimistisk (och orealistisk som karaktär), hon är också väldigt otursförföljd, för att inte säga en vandrande katastrof för allt och alla som kommer i hennes väg. Det blir någon slags cross-over mellan Emil i Lönneberga och Unga kvinnor. Moralkakor till höger och hyss till vänster.

Åh Marilla! Jag skulle vilja sitta hela dagen och titta på grusgången, jag tycker det är alldeles förtjusande romantiskt med grått grus.

Jag ser ju att det finns en del humor, att de vuxna driver med Anne och hennes överdramatiska tramsande. Det verkar också vara någon slags debattinlägg om barnuppfostran (för kärlek, mot smisk). Och det finns små politiska gliringar, till exempel om att det borde finnas kvinnliga präster. Men allra, allra mest handlar det om en osnuten flicka besatt av klänningar med puffärmar. Och om det förfärliga i att ha rött hår (!).

Åh, Marilla! Tänk att det är tisdag! Så hedrande att jag som är föräldralös ändå får uppleva en sådan sak som en tisdag.

Anne växer upp och blir en liten smula förståndigare med åren, och allt slutar naturligtvis lyckligt efter diverse våndor. Dygden och kärleken segrar. Halleluja.

Åh Marilla! Tänk att jag har tånaglar, är det inte förtjusande. Jag ska kalla dem Fotfingrarnas Gulnande Snäckskal.

Jag hade skickat tillbaka Anne till barnhemmet redan i kapitel 1.

Djävulens cigarrökande kattkompis

Michail Bulgakovs moderna klassiker Mästaren och Margarita var mycket bättre än jag väntade mig. Jag har gått och dragit mig för den lite, den verkade så jobbig.

Men rysk satir är ändå något alldeles särskilt! Jag antar att den här romanen kritiserar en hel del som jag missar för att jag inte vet tillräckligt om sovjetiskt trettiotal. Men jag plockar i alla fall upp en del trådar: korruption, hyckleri och människor som mystiskt ”försvinner” när de gått hemifrån med en polis. Jag misstänker att det finns en religionskritisk vinkel också, men den är så finurlig så jag kan inte lista ut åt vilket håll den är menad att slå – är Bulgakov mot kristendomen eller mot statsateismen? Kanske är det kängor åt bådadera.

Två poeter sitter och samtalar en varm sommarkväll när en främling kommer fram till dem och utmanar dem på filosofisk utläggning. Det visar sig vara Herr Satan själv, han är på besök i Moskva för att ställa till med en midnattsbal. Med sig har han ett par otäcka kumpaner varav en är en jättestor svart katt (katten Behemot är det bästa med hela romanen!). Alla som försöker stoppa eller ifrågasätta deras framfart hamnar snart på sinnessjukhuset. Det finns också två inflätade parallelspår: Jesus-på-korset-historien från Pontius Pilatus synvinkel samt kärleksrelationen mellan den misslyckade författaren Mästaren och hans älskarinna Margarita.

Att skriva politisk satir på trettiotalet var farligt, och det är väl därför Mästaren och Margarita är så absurd, komplicerad och inlindad. Ingen kan påstå att Bulgakov skriver någonting kritiskt rakt på sak. Jag gillar det. Det är knasigt, det är klurigt och det är ganska skojigt, om en gillar vansinnigt skruvade berättelser.

Tisdagstrio: klassiker

Vad kul med en tisdagstrio om klassiker! Jag är alltid redo att slå ett slag för klassikerna. Dels för att de är så intressanta tidsdokument och man kan lära sig så mycket om livet förr, dels för att de här böckerna redan är kvalitetssäkrade – bara det bästa från den tiden överlevde fram till idag.

Med ett undantag: Unga kvinnor av Louisa May Alcott, tvi, tvi, tvi, spotta över axeln. Jag gillar inte bokbål, men den boken får ni gärna använda att stabilisera vingliga soffbord med.

Några av mina största favoriter och bästa tips:

  1. Krig och fred, Lev Tolstoy. Den avskräcker många på grund av tjockleken, men det går utmärkt att bryta ner läsningen och ta en del i taget, om det känns lättare att börja då. Den här boken har allt! Den är ett kostymdrama med romantik, krig, intriger, klassresor, mänskliga misstag – det är som att någon skrivit den perfekta TV-serien, fast i högkvalitativ bokform. Den är faktiskt lättläst, mer såpopera än högtravande litteratur. Ge den en chans.
  2. Emma, Jane Austen. Jag älskar Austen. Så smart, så rolig, så fräck. Så mycket mer än de gulliga kärleksintriger de verkar handla om vid första anblicken. Emma är den roligaste.
  3. Dracula, Bram Stoker. Feministen i mig ryser en smula, men de här gotiska romantiska skräckromanerna är fantastiska. Så pompösa och med extra allt.

Vad snålt med bara en trio, jag skulle gärna tipsa om tjugo klassiker. Jules Verne! Fyodor Dostoyevksi! Thomas Mann! George Sand! Shakespeare! Kafka! Lagerlöf! Dumas! Och Wilkie Collins förstås.

Men det kanske är lika bra att stoppa vid tre, så har vi något att skriva om nästa vecka också.

Wilkie Collins for President

Ju mer jag läser av Wilkie Collins desto mer förtjust blir jag i Wilkie Collins. No name är ytterligare en tiopoängare.

Två systrar – en tystlåten och tillbakadragen, en frimodig och lättsinnig – blir blåsta på sitt fadersarv på grund av en stor familjehemlighet i kombination med en krumelur i den brittiska lagstiftningen. Från att ha levt ett gott liv i ekonomisk trygghet står de plötsligt på gatan tomhänta. Ena systern hanterar det genom att skaffa ett jobb. Den andra systern tänker ut en FANTASTISK och storstilad plan för att hämnas på den snåla släktingen som lurat dem. Därefter följer en hjärnornas kamp mellan den hämndlystna systern och släktingens mycket kluriga (och giriga) hushållerska. 
Det är strålande underhållning i klassisk tappning. Jag undrar om Wilkie Collins inte måste ha ansetts ganska vågad för sin tid.
Dessutom: starka kvinnor i alla huvudroller, samhällskritik blandat med slapstick, många intrigtvister och överraskningar, högt och lågt – roligt och sorgligt. Collins romaner har allt.

Klassiska hjältesagorna i Fry-version

Vi har lyssnat klart på Stephen Frys Heroes. Det tog tid eftersom vi bara har lyssnat på den under de långa bilresorna till och från Belgien två gånger per år. Men nu!

Stephen Fry har arbetat om och sorterat de gamla grekiska hjätesagorna (Herkules, Theseus, Jason och Medea, och så vidare) och gjort dem tillgängliga i sin helhet men utan att tappa bort bildningselementet. Det är inget slarv, Fry är klassiskt bildad. Men dessutom lägger han till sin egen speciella och roliga röst och broderar ut berättelserna med fyndig dialog och smarta kommentarer. 

Den här boken vinner mycket på att lyssnas på med Fry som uppläsare! Men jag har faktiskt också köpt en papperskopia för att kunna gå tillbaka och bläddra i berättelserna igen. Så bra är den – snäppet bättre än Mythos om gudasagorna.

Familjen Mauprat – läs George Sand

George Sand, alltså! Eller snarare: Aurore Dupin, som hon ju egentligen hette. Varför har jag inte läst henne förut? Familjen Mauprat är en klarsynt roman, med förvånansvärt moderna karaktärer trots att den skrevs på 1830-talet. Och oväntat rolig/oförutsägbar.

\”Min sidenväst och fickorna på den fick mig att minnas att jag var dömd att aldrig mera ta livet av någon.\”

Inte konstigt att Dupin var en skandalernas kvinna, redan innan det där med att hon ibland gick i byxor.

Romanen handlar om Edmée och Bernard, sjuttonåriga sysslingar och de sista överlevande ur en mycket vanryktad släkt av våldsmän och stråtrövare. De träffar på varandra av en slump i samband med en jaktolycka och Bernard blir omedelbart mycket kär. Men Edmée är inte särskilt imponerad och det blir ingen lätt match för Bernard att vinna hennes hjärta.

Det är en så klockren beskrivning av en självcentrerad, obildad tonårskille utan impulskontroll. Han tror att han kan ta vad han vill ha, han blir sur när han inte får som han vill och han vill absolut inte plugga, men när han väl börjar plugga tror han efter två böcker att han vet allt och vet bäst. Självförtroendet är det minsann inget fel på.

Edmée å andra sidan är något mycket ovanligt för sin tid: hon är en tuff tjej som ställer krav. Inte på det mesiga martyrsättet som till exempel Samuel Richardsons Pamela eller Elin Wägners Åsa-Hanna. Tänk snarare omutliga Jane Eyre. Edmée säger till Bernard: hörru din lufs, jag gillar dig visserligen men om du inte skärper dig tar jag hellre livet av mig – eller dig – än kommer i närheten av dig. Och hon menar det!

Naturligtvis mognar Bernard och kommer till insikt, bland annat genom att han deltar i krigen i Amerika och börjar förstå sig på politiken (ledtråd: Dupin drar åt revolutionärt vänster). Det blir ändå inte ett klassiskt lyckligt slut, vilket jag uppskattar. Istället ett par \”oväntade\” (nåja) vändningar precis på slutet.

Det här är en bra bok och särskilt intressant för sin tid.

Mina drömmars stad

Jag läste om Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad, det var nog mer än tjugo år sedan sist.

Första delen av stadsserien utspelar sig 1860-1880. Henning är 15 år och föräldralös, han har tagit sig hela vägen till Stockholm för att starta ett nytt liv och bli någonting mer än bara en mjölnardräng. Han lyckas hanka sig fram på olika tunga jobb – som tegelbärare, hamnstuvare och sillpackare. Lönen är liten och arbetet tungt, när Henning är 35 är han redan en bruten och gammal man. Men han är ändå ganska nöjd med livet uppe på fattiga Södermalm.

Det handlar inte egentligen om Henning och hans familj, de är bara en intrigmekanism. Egentligen är det Stockholm som är huvudpersonen. Det här är en skildring av hur staden växer fram under industrialiseringen – om fattigdomen, eländet, supandet, sjukdomarna, klasskampen och levnadsvillkoren. Det är fascinerande läsning, även andra gången.

Ps. alla ni som tror på SDs propaganda om att vi skulle ha ett Bullerbysamhälle om vi bara ströp invandringen: gängkriminalitet och våld i förorterna är ett fenomen vi har haft sedan långt innan de senare invandringsvågorna. Fogelströms skildringar är ett bra exempel för den historielöse som är öppen för att ompröva sina fördomar.

Den vitklädda kvinnan, en artonhundratalsthriller

Wilkie Collins är ett av de stora namnen bland de brittiska artonhundratalsförfattarna – eller borde i alla fall vara det. Han är flera strån vassare än Charles Dickens och kan snarare jämföras med lika skickliga och samtida Charlotte Brontë.

The woman in white är en fantastisk berättelse med välutvecklad intrig, en tidig thriller i tät viktoriansk miljö. Teckningsläraren William Hartright får jobb på ett lantligt gods där två unga damer ska lära sig måla akvareller. Han blir kär i den söta (Laura) och imponerad av och god vän med den smarta och tuffa (Marian). Men ack! Laura är förlovad och ska snart gifta sig med en äldre adelsman. Hon gör det inte med glädje utan av plikt, och hon blir inte gladare när en mystisk kvinna i vitt börjar visa sig på kyrkogården och skicka allvarliga varningar. William har träffat kvinnan i vitt förut och tar budskapen på största allvar – vilket snart visar sig klokt.

Det här är också en förvånansvärt feministisk berättelse för sin tid. Visserligen är adelsdamerna så svaga och veka att de inte klarar av stark rörelse eller minsta chock. Blir de blöta av regn måste de ligga till sängs i veckor efteråt. Men temat i boken är kvinnans utsatthet som omyndig (först under sin pappa/förmyndare och sen i äktenskapet) och den rättsosäkerhet kvinnor levde under. Dessutom är Marian en fantastisk hjältinna! Hon drar sig inte för att klättra på tak mitt i natten, utmana livsfarliga italienska spioner eller göra fritagningsförsök från korrupta mentalsjukhus. Liksom Jane Eyre kan hon göra allt detta just eftersom hon inte är vacker. Vackra kvinnor i artonhundratalslitteraturen tycks däremot dömda till att bara vara menlösa och hopplösa madonnor på piedestal.

The woman in white är det bästa jag har läst hittills av Wilkie Collins, men det blir inte den sista.

Elin Wägner om småländska bondmoror

Elin Wägner (fantastiska-fruntimmer-boktolvan) skrev så mycket, mer än jag hade koll på. Bland annat flera romaner om småländsk fattig landsbygd kring sekelskiftet arton-nittonhundra.

Åsa-Hanna handlar om en ung bondflicka som blir sviken av sin barndomskärlek och som istället gifter sig med byns rike handelsman, trots hans rykte som ogudaktig och hustrumördare. Hon tänker sig att hon nog ska kunna ändra honom till det bättre. Klassiskt misstag, allt går åt helvete.

Intressant skildring av logiken och dynamiken i ett litet samhälle. Härligt med den småländska dialekten, om än lite svårbegripligt i början.