Rötter

Alex Haleys moderna klassiker Roots har jag ju hört talas om – men inte förstått att det är en sann historia byggd på gedigen släktforskning!

Kunta Kinte växer upp i en liten by i Gambia. Han varnas ständigt för slavjägarna som kidnappar människor men en dag är ändå oturen framme. Han överlever den fruktansvärda seglatsen över havet, fastkedjad nere i lastutrymmet med hundratals andra. Väl framme planerar han omedelbart sin flykt från de brutala plantageägarna men blir piskad och lemlästad tills han fogar sig i sitt öde. Hans sista rebellhandling blir istället att berätta sin livshistoria för dottern och få henne att lova att berätta vidare för sina barn och de för sina barn, så att familjens rötter i Gambia aldrig glöms bort.

Det är en storslagen bok! Generation efter generation av slavar hankar sig fram, och dör utslitna. Starka män hyrs ut ”för avel”, kvinnorna våldtas av de vita husbönderna, barn säljs bort från sina mödrar så fort de kan gå och stå. Men de som är smarta eller talangfulla nog kan karva ut lite mer frihet och lite mer rättigheter för sig och sina familjer – om de också har turen att hamna hos rätt vita.

Och kapitlen på slutet som beskriver hur Haley steg för steg gick till väga för att spåra sina släktingar, de är imponerande och gripande.

Nej, slaveriet är inte över ens idag, och traumat sitter fortfarande djupt. Vi behöver fortfarande visa respekt för de historiska sår som bara knappt ärrat över.

Annons

Utbränt spöke

Oscar Wilde! Han är väl ändå en riktig pärla. Jag läste novellen Spöket på Canterville och den är både hjärtskärande, rolig och söt.

En högljudd och bufflig amerikansk familj flyttar in på ett brittiskt adelsgods och tar över slottsspöket. Men de visar ingen respekt och är inte det minsta rädda för spöket, som blir mer och mer desperat i sina försök att göra sitt jobb. Till slut är det jänkarna som trakasserar spöket snarare än tvärtom.

Det stackars spöket, vad han får genomlida! Ingen beundrar längre hans skicklighet och ingen tar hänsyn till hans yrkesstolthet. Hans unika hantverk har blivit obsolet i den moderna tiden med elektriskt ljus och nytt tankesätt. Liksom tunnbindaren, spinnerskan och lykttändaren hör han till en utrotningshotad art.

Wilde är alltid underhållande!

Från en månsten till en annan

Okej, det är kanske lite skruvat – kopplingen mellan Apollo murders och Wilkie Collins The Moonstone är mycket vag.

Jag läste Collins deckarroman för många, många år sedan och kom knappt ihåg något alls. Det var alltså dags för en omläsning. Wilkie Collins är ju en av mina storfavoriter!

En mycket dyrbar diamant blir stulen. En klyftig detektiv kallas in, men spåret är mycket svårt att följa, särskilt som flera av huvudvittnena beter sig märkligt. Bland de misstänkta finns tre indiska jonglörer, en kammarjungfru med en mörk hemlighet, två unga män som konkurrerar om den rika flickans hand, för att inte tala om den rika flickan själv… Eller är det kanske ändå butlern som är boven?

Detta är en av de tidigaste romanerna i detektivgenren, och den är berättad ur flera olika personers perspektiv, med väldigt olika röster. Den stela och humorbefriade butlern är förstås en härlig karaktär, men den fanatiskt religiösa fastern är nog ännu roligare. Intrigen hoppar hit och dit, från högt till lågt, roligt till allvarligt. Det är typiskt Collinskt och gör boken ganska lättläst.

Inte hans bästa, men lagom underhållande för en 1800-talsroman.

Anna Svärd

Tredje delen av Löwensköldska trilogin (Selma Lagerlöf) är mycket mer spretig.

Fattiga dalkullan Anna Svärd har lurats in i äktenskap med sinnessjuke prästdrummeln Karl-Artur. Häxdottern Thea fortsätter att sabotera för dem, i linje med förbannelsen som fortfarande hänger över Löwensköldarna. Anna utsätts för både det ena och det andra, sätts i fattigtorp istället för den fina prästbostad hon trodde hon blivit lovad och de barn hon tar sig an tas ifrån henne. Eftersom hon är en tuff brud klarar hon sig ändå, framför allt från det att Karl-Artur stuckit ifrån henne för att predika ute på vägarna – hurra! Good riddance.

Berättelsen går åt alla håll. Det handlar lite om Charlotte, lite om Anna och lite om Karl-Artur. Baron Adrian Löwensköld kommer in på ett hörn. Den här delen är helt enkelt inte lika bra och genomtänkt som de första två romanerna i sviten.

Och den där förfärlige Karl-Artur. Varför engagerar sig alla dessa kvinnor i att försöka rädda honom efter allt elände han ställer till med? Typisk manscurling. Väldigt provocerande och frustrerande.

Slutet lämnas öppet, men jag tänker att Anna Svärd till slut kommer att be honom dra åt helvete. Det gör hon alldeles rätt i.

Charlotte Löwensköld

Kära Selma Lagerlöf, hon är en klippa. Charlotte Löwensköld är visserligen en av de mest frustrerande romaner jag läst på länge men jag tror det är med flit och den är en luring.

Vid första ögonkastet verkar det här inte alls vara en bok om Charlotte utan om hennes pojkvän Karl-Arthur – finalist till priset Asshole of the year. En självisk, bortskämd pojkman med hybris och bristande empati. Han beter sig illa mot Charlotte, han beter sig illa mot sin gamla mamma och systrarna ska vi inte ens tala om. Charlotte är på mycket oklara grunder ändå väldigt fäst vid honom. Sedan följer förvecklingar av typen ”du vill ändå bara ha mig för pengarna” och ”det är bättre att jag låter dig tro att jag är en bov så du kan gå och vara lycklig med någon annan” men det slutar mer eller mindre lyckligt med att Charlotte till slut gifter sig med en man hon visserligen inte älskar men som är hederlig, vuxen och snäll.

Från första till sista sidan vill man bara att Karl-Arthur ska få ett trubbigt föremål i skallbasen. Och jag undrar om det inte är precis det som är det egentliga budskapet i den här romanen.

Sagan om den värmländska ringen

Det var länge sedan jag läste något av Selma Lagerlöf, så Löwensköldska ringen var uppiggande! En typisk Lagerlöfsk spökhistoria från det värmländska hjärtelandet.

Gamle general Löwensköld begravs tillsammans med den magnifika signetring han har fått av självaste Kalle Dussin. Men frestelsen blir för stor för en enfaldig man i byn – han stjäl ringen från likets finger rakt ur kistan. Generalens spöke påbörjar en jakt som innebär olyckor och dödsfall i tre generationer innan någon till slut är rådig och dådig nog att finna och återbörda ringen till graven.

Å, tant Selma! Hon skriver så härligt, varför hade jag inte läst den här långt tidigare?

Hemligheten

Wilkie Collins: The dead secret. En ganska bortglöm mysterieklassiker.

Två huvudpersoner: en som försöker ta reda på en mystisk Hemlighet och en som gör allt för att försöka dölja och bevara Hemligheten. Deras vägar korsas förstås allt oftare ju närmare gömstället de kommer. Hemligheten finns i ett brev skrivet av en kvinna på dödsbädden och alla spår leder till ett halvt förfallet hus i Cornwall.

Det är ganska underhållande men inte så spektakulärt och spännande som i en del av Collins andra böcker. Men som vanligt i Collins-romaner: starka kvinnliga huvudkaraktärer och en hel del småvitsiga detaljer. Härliga porträtt av både människor och byggnader.

Rebecca

Daphne du Maurier, alltså! Varför har jag inte läst henne förut? Nu blev det klassikern Rebecca och det var en intressant bekantskap.

En ung, mycket ung flicka blir blixtkär i en äldre man och låter sig giftas bort med honom trots att han visar minst sagt bristande entusiasm. Han är nämligen nybliven änkling och verkar fortfarande alldeles besatt av sin döda hustru, Rebecca. Det blir inte bättre när de kommer hem till hans herrgård Manderley efter smekmånaden och den nya lilla frun (namnlös! intressant nog) utsätts för vardagen, den döda föregångarens ständiga närvaro samt Mrs Danvers…

Det är ju en fantastisk thriller! Jag vill skaka liv i lilla flickhustrun från sida ett, men ännu mer vill jag piska upp den idiotiske mannen som behandlar henne ungefär som ett gulligt litet husdjur. Ett så väldigt tragiskt öde – hon har ingen maktposition, kan inte hävda sig, kan inte konkurrera med den döda Rebecca som var så vuxen, vacker, älskad och självsäker. Och hon är helt utelämnad åt den hånfulla herrgårdspersonalen.

Mrs Danvers, ja. Hon är fantastisk. Den onda hushållerskan som lägger ut den ena djävulska fällan efter den andra. Hon älskade Rebecca och är därför fast besluten att göra livet till ett helvete för nya frun.

Och ÄNTLIGEN begriper jag älsklingsförfattaren Jasper Ffordes serie om Thursday Next lite bättre! Där förekommer ju en hemsk armé av onda Danverskloner. Nu trillade polletten äntligen ner.

Jag gillar boken, även om jag kunde ha tänkt mig ett lite mer skarptandat slut…

Som Madicken på speed

Jag gillade inte Anne på Grönkulla som barn. Det hedrar mitt barndomsjag, tänker jag när jag lyssnar på ljudboksversionen nu i vuxen ålder. Det är ju en alldeles förfärligt fånig bok.

Åh, Marilla! Vilket förtjusande virkmönster, tänk att det finns så alldeles underbara virkmönster.

Marilla och Matthew är ett äldre syskonpar på kanadensisk landsbygd och de beställer ett barnhusbarn som extra arbetskraft (ja – många frågetecken på den saken, ja). Av misstag får de inte en stark pojke att utnyttja på åkrarna utan ett särdeles irriterande och fåfängt flickeflarn med illrött hår. Hon är så enormt entusiastisk över allting, så hon får stanna kvar.

Åh, Marilla! Jag fick matematikläxa! Så härligt att få matematikläxa, det ska bli så förtjusande roligt att göra den genast.

Men hon är inte bara extremt optimistisk (och orealistisk som karaktär), hon är också väldigt otursförföljd, för att inte säga en vandrande katastrof för allt och alla som kommer i hennes väg. Det blir någon slags cross-over mellan Emil i Lönneberga och Unga kvinnor. Moralkakor till höger och hyss till vänster.

Åh Marilla! Jag skulle vilja sitta hela dagen och titta på grusgången, jag tycker det är alldeles förtjusande romantiskt med grått grus.

Jag ser ju att det finns en del humor, att de vuxna driver med Anne och hennes överdramatiska tramsande. Det verkar också vara någon slags debattinlägg om barnuppfostran (för kärlek, mot smisk). Och det finns små politiska gliringar, till exempel om att det borde finnas kvinnliga präster. Men allra, allra mest handlar det om en osnuten flicka besatt av klänningar med puffärmar. Och om det förfärliga i att ha rött hår (!).

Åh, Marilla! Tänk att det är tisdag! Så hedrande att jag som är föräldralös ändå får uppleva en sådan sak som en tisdag.

Anne växer upp och blir en liten smula förståndigare med åren, och allt slutar naturligtvis lyckligt efter diverse våndor. Dygden och kärleken segrar. Halleluja.

Åh Marilla! Tänk att jag har tånaglar, är det inte förtjusande. Jag ska kalla dem Fotfingrarnas Gulnande Snäckskal.

Jag hade skickat tillbaka Anne till barnhemmet redan i kapitel 1.

Djävulens cigarrökande kattkompis

Michail Bulgakovs moderna klassiker Mästaren och Margarita var mycket bättre än jag väntade mig. Jag har gått och dragit mig för den lite, den verkade så jobbig.

Men rysk satir är ändå något alldeles särskilt! Jag antar att den här romanen kritiserar en hel del som jag missar för att jag inte vet tillräckligt om sovjetiskt trettiotal. Men jag plockar i alla fall upp en del trådar: korruption, hyckleri och människor som mystiskt ”försvinner” när de gått hemifrån med en polis. Jag misstänker att det finns en religionskritisk vinkel också, men den är så finurlig så jag kan inte lista ut åt vilket håll den är menad att slå – är Bulgakov mot kristendomen eller mot statsateismen? Kanske är det kängor åt bådadera.

Två poeter sitter och samtalar en varm sommarkväll när en främling kommer fram till dem och utmanar dem på filosofisk utläggning. Det visar sig vara Herr Satan själv, han är på besök i Moskva för att ställa till med en midnattsbal. Med sig har han ett par otäcka kumpaner varav en är en jättestor svart katt (katten Behemot är det bästa med hela romanen!). Alla som försöker stoppa eller ifrågasätta deras framfart hamnar snart på sinnessjukhuset. Det finns också två inflätade parallelspår: Jesus-på-korset-historien från Pontius Pilatus synvinkel samt kärleksrelationen mellan den misslyckade författaren Mästaren och hans älskarinna Margarita.

Att skriva politisk satir på trettiotalet var farligt, och det är väl därför Mästaren och Margarita är så absurd, komplicerad och inlindad. Ingen kan påstå att Bulgakov skriver någonting kritiskt rakt på sak. Jag gillar det. Det är knasigt, det är klurigt och det är ganska skojigt, om en gillar vansinnigt skruvade berättelser.