Elva år i fångenskap

En del saker är så hemska att de inte går att begripa. Som alla dessa historier med sjuka män som i åratal håller kidnappade flickor inlåsta. Jag läste Michelle Knights berättelse om tiden hon och två andra unga kvinnor satt inspärrade hos galningen Ariel Castro, USA. Boken heter Elva år i fångenskap och bara det är ju helt ofattbart. Hur kan någon vara försvunnen i elva år? Hur kan någon komma undan i elva hela år med tre stulna kvinnor fastkedjade i sitt hus?

Särskilt när det framkommer i fallet Knight-DeJesus-Berry att det dels fanns flera domar mot Castro från tidigare grova våldsbrott mot kvinnor (men utan påföljd, trots dom), att det fanns flera orosanmälningar från grannar (som polisen inte ens hade registrerat och rapporterat ordentligt), att det fanns en hyfsat korrekt fantombild och signalement på DeJesus kidnappare men som polisen aldrig valde att gå ut med. Tyvärr med stark klasspolitisk koppling: både flickorna och förövaren kom från kraftig fattigdom och ett mycket utsatt område som inte var polisprioritet.

Mest hjärtknipande av allt: Knights egen familj letade inte ens efter henne, de hade fullt upp med sina egna drogmissbruk och sina interna problem (inklusive en manlig släkting som våldtog barnen om nätterna i deras eget hem, utan att föräldrarna \”märkte\”något). För fattiga och utsatta barn krävs ett starkt samhälle med rejäla offentliga institutioner som kan dra i nödbromsen vid behov. Ett Donald-Trump-samhälle klarar inte av att rädda de här ungdomarna.

Boken då? Tja, den är ungefär som en väntar sig. Hemskt att läsa, ett viktigt vittnesmål men också en viss otrevlig bismak efter läsningen. Är det verkligen som vittnesmål från en överlevare som den här boken har fått sin spridning?

För övrigt anser jag att Horace borde avgå.