Herman Koch är en sån där författare som verkligen gottar ner sig i människans alla sämsta sidor. Alla hans karaktärer är alltid alldeles förfärliga personer och precis när en tror att det inte kan bli så mycket hemskare så blir det precis det.
Jag läste Geachte Heer M., finns inte översatt till svenska men skulle kanske heta \”Käre herr M\”. Den är 450 sidor lång och jag läste den på nederländska, det är jag mycket nöjd med!
En lärare förälskar sig i en elev och de har en kort romans. När hon gör slut kan han inte släppa taget och han följer efter flickan och hennes nye pojkvän till flickans sommarstuga. Där försvinner läraren mystiskt efter en obehaglig konfrontation. Många år senare skriver en berömd författare sin egen version av händelserna i sommarstugan, helt fiktivt. Romanen blir en stor succé och han blir både rik och berömd. Men han blir också antastad och förföljd av en person som spelade en huvudroll i lärarens försvinnande och som inte är helt nöjd med romanversionen av alltihop.
Det handlar om författarskapet och en författares kreativa frihet. Är det okej att skriva hittepåversioner av verkliga händelser, med de verkliga personernas riktiga namn? Och vad hände egentligen med den där kåte läraren som försvann?
Det är möjligt att jag hade gillat den bättre om det inte hade varit för språkbarriären, men det här kändes ändå som en bok som hade kunnat vara mycket kortare utan att förlora särskilt mycket. Kul romanidé och många oväntade vändningar på slutet, men lite babblig emellanåt.
Litterärt ofog 