Nordiska Brysselbokklubben har drabbats av exodus och nu är det så många bokklubbsbrudar som flyttat till Stockholm att de kunde starta en egen satellitbokklubb. Jag blev medbjuden som vikarierande medlem under mitt Sverigeår. Första boken var I Love Dick av Chris Kraus.
Det är en märklig bok. Filmkonstnären Kraus skriver om sig själv och sin blixtförälskelse i Dick, en menlös kulturnisse av något slag. Kraus börjar stalka Dick och skriver långa märkliga brev till honom. Som extra knorr: hennes man hjälper till och skriver också brev till Dick. Dick svarar kortfattat när han tvingas till det, han är inte road. Boken utger sig för att vara sann och den verklige Dick har identifierats och namnges i eftertexterna. Kommentatorer kallar boken \”feministisk\”.
Jag undrar följande:
1. Är det verkligen sant? Är det en påhittad situation eller har hon verkligen utsatt stackars Dick (och sin man) för den här soppan? Det är plågsam läsning, inte minst för att hon förnedrar sig så totalt i jakten på den här till synes värdelösa karln.
2. Är det i så fall etiskt försvarbart? På flera ställen i texten framkommer det att Dick verkligen verkligen inte vill att hon ska publicera breven och i alla fall inte med hans riktiga namn. Ändå gör hon precis det. Är det rimligt?
3. Är detta verkligen feministiskt? På vilket sätt? Den klarar ju inte ens Bechdeltestet. Kraus är ett hopplöst våp som är besatt av män istället för fokuserad på sin egen karriär. Hon \”lämnar\” sin (också mycket menlösa) man men fortsätter leva på hans pengar och i någon slags relation till honom. Hon låter till och med mannen vädja till Dick å hennes vägnar. Gör det själv, kvinna! När hon till slut har sex med Dick blir det under förödmjukande former. Jag är inte imponerad.
Dessutom är det stundvis lite slirigt och långdraget med sega utläggningar om konst jag inte känner till.
Visst, det är originellt. Men mest mycket utmattande läsning. Och jag misstänker starkt att Kraus och förlaget egentligen bara blev förtjusta i den vågade boktiteln och sedan kladdade in lite vad som helst i förvissningen att titeln skulle sälja sig själv ändå.
Litterärt ofog 