Jag läste tyska Judith Kuckart, Dass man durch Belgien muss auf dem Weg zum Glück, dels för att en awesome bokklubbist rekommenderade den och dels för att det är en oemotståndlig titel (ungefär: \”att man måste genom Belgien på väg till lyckan\”).
Det är en samling små beskrivningar av människor som på olika vis är sammankopplade. En pianolärare, en tonårspojke, två äldre damer, en bagare, en äldre man som fortfarande mentalt lever i DDR-systemet. Varje berättelse utgår från en av personerna. Det finns ingen övergripande handling, det är inte en händelsedriven utan en karaktärsdriven roman.
Jag gillar händelsedriven läsning, jag uppskattar en bra story som berättas från A till Ö. Det här är mer en novellsamling, fast man måste hålla rätt på de olika personerna som refereras till från tidigare kapitel.
Däremot är det en väldigt bra novellsamling, språkligt sett. Det är udda ordvändningar, väl valda små och oväntade detaljer, levande beskrivningar med vardagsbetraktelser som är precis på pricken. Ett lite blandat omdöme, alltså.
Titeln är för övrigt inte korrekt, det går mycket bra att hitta lycka även utan att passera Belgistan.
Litterärt ofog 