Nordiska bokklubben läste också en bonusbok över jullovet: Michaela von Kügelgens debutroman Vad heter ångest på spanska?
En tjugofemårig nybakad jurist flyr på långresa till Ecuador för att hitta och förverkliga sig själv. Hon är olycklig och förvirrad efter att äntligen ha brutit upp ett dåligt förhållande och efter att ha tackat ja till ett snobbigt jobb hon inte vill ha men som hon sökte för att göra sin pappa nöjd.
Stackars lilla flickeflarn, livet är så jobbigt. Nu är hon i Ecuador med sina två kreditkort, dricker drinkar och flörtar med killar och livet är så jättejättejobbigt. Hon åker omkring lite mer i Ecuador, dricker ännu fler drinkar och flörtar med ännu fler killar. Oj oj vad jobbigt hon har det. Verkligen, hon har så mycket ångest. Hon lär sig surfa. Stackars tjej.*
Jag var inte särskilt imponerad av denna banala chicklitt. Bortskämda småflickor som gnäller över att livet är såå jobbigt – inte en bra romanintrig. Jag tror att Kügelgen (Kugge) råkade skriva fel berättelse: hon borde ha skrivit om den tuffa tiden innan huvudpersonen åker till Ecuador istället för att skriva en dag-för-dag repetitiv reseberättelse. Jag förstår varför det blev så när jag tittar in på författarens blogg – hon är resenörd, och tänker nog att det är själva reseskildringen vi ska bli imponerade och intresserade av. Men det är ju i backstoryn det finns en massa stoff för en intressant berättelse! Att bara läsa om drinkar och fjortisliknande sms-gräl med nya pojkvännerna… mindre fängslande. Inte särskilt fängslande alls, faktiskt.
Men ge inte upp, Kugge! På\’t igen, men jobba mer på djupet och tänk mer roman än resedagbok. Låt resan vara bakgrundskuliss, inte huvudperson.
* Varning. Denna recension kan innehålla spår av ironi och nötter.
Litterärt ofog 