Happy Pride!

Veckans kulturfråga från Enligt O är: Vilket eller vilka kulturella verk om normbrytande karaktärer passar att ta del av under Prideveckan?

Det finns massor med underbara normbrytande karaktärer därute.

Jag tycker att alla borde läsa Golden boy av Abigail Tarttelin eftersom den är fantastisk och spännande, men också för att det är en av få böcker som går på djupet med intersexualitet. Det är inte freakshow, det är ett mycket vanligare tillstånd än vad de flesta känner till. Och det är inte den intersexuelle som borde behöva anpassa sig, det är vi andra! Binär syn på könstillhörighet gör att vi skapar luckor och gap.

Och allting av Zen Cho är fantastiskt underhållande, men särskilt förtjust är jag i långnovellen The order of the pure moon reflected in water. Zen Cho är ständigt överraskande och normbrytande, för att inte säga halsbrytande, men framför allt är hon en underbar och väldigt rolig författare.

En lite mer klassisk svensk berättelse som jag gillar mycket är Vajlett och Rut av Karin Alfredsson. Om Cho och Tarttelin är moderna underverk så är Alfredssons roman en mer jordnära potatis-och-städrockshistoria om två kvinnor som finner varandra långt innan samhället hunnit ikapp. Så fint, så varmt, så rejält.

Fler tips med HBTQ-teman finns här för den som letar. Mycket nöje!

Annons

Att skriva på dialekt

Det går en fin linje där, att kunna skriva på dialekt utan att det blir ett hinder för läsaren. För det mesta tycker jag precis som Enligt O att det är helt onödigt. Jag är fullt kapabel att höra en karaktär tala skånska i mitt huvud även om inte alla diftongerna är explicit utskrivna i dialogen. Att skriva på dialekt kan kännas som stödhjul, det blir lätt klumpigt och övertydligt.

När det är bra gjort ger det lokalfärg, visst. Jag tycker ofta att det funkar bättre i äldre klassiker, av typen Wilhelm Moberg, Elin Wägner. Kanske knepet är att det inte får överanvändas? En roman med mycket dialog orkar inte med tyngden av fonetiskt skrivna dialekter medan en berättelse med mer sparsmakade talstreck kan komma undan med det.

Och det får inte gå till överdrift – mindre knorrar, vissa speciella ord och uttryck räcker långt för att sätta färg på en karaktär. Det gäller att inte låta språknyanserna överskugga själva berättelsen!

Eller så är jag bara avundsjuk som inte har någon egen dialekt utan talar uppsaliensiskt regionalt standardspråk (alltså: rikssvenska)…

När en behöver något lättsmält

Enligt O frågar vad vi läser när vi behöver något enkelt och lättläst.

De författare jag gärna återkommer till när jag har ont om hjärnkapacitet är J.K. Rowlings, Harry Potter-serien samt Agatha Christie.

Jag vet inte vad det är med Christie, hälften av dem är inte ens väldigt bra, men det är så trivsamt med mordgåtor där ingen blir brutalt sexmördad, det inte är några ingående beskrivningar av krossade kranier och tarmar som skvätter och där slutscenen utspelar sig i ett bibliotek över en kopp te, inte i en löjlig biljakt i snöstorm.

Kulturfråga: radardeckarpar

Enligt O frågar efter favoritradarpar i deckargenren och kniper själv den trevliga duon Barbara Havers / Thomas Lynley. Jag har alltid varit mycket svag för Barbara och tycker det generellt har handlat alldeles för mycket om hennes jättetråkiga kollega. Det är ett tag sen jag gav upp Elizabeth Georges böcker nu. Det gick i stå och blev alldeles för mycket massproducerad dokusåpa av det hela, jag tappade allt intresse.

En glasklar storfavorit är förstås duon Ture Sventon / Herr Omar (är Omar hans förnamn eller efternamn?). Även om Ture ibland är väldigt otålig och otrevlig mot stackars Omar. Efter modellen Poirot + Hastings, skulle jag gissa, där Poirot dock ryter lite mindre och skickar taggiga gliringar lite mer.