Besvikelser i slutet?

Veckans bokbloggsjerka ställer frågan: har du någon gång läst en bok vars slut gjorde dig besviken?

JA!
Massor. Till exempel de här:
Siri Hustvedt, Sommaren utan män. Huvudpersonens man sticker med en yngre kvinna. Feministisk roman om kvinna som reser sig ur en kris följer. Men slutet är ett nederlag för mänskligheten.
Salman Rushdie, Morens sista suck. En i övrigt bra bok men slutet urartar helt och hållet, från att ha varit en burdust humoristisk familjeskröna blir det James-Bond-action på slutet och det passar inte alls in. Varifrån får författare idén att slutet måste vara ett händelsecrescendo med extra allt? Är det en Hollywoodsjuka?
Hari Kunzru, Gods without men. Hela boken var en besvikelse och den enda anledningen att jag läste ut den var att jag ville veta hur författaren skulle rädda det hela på slutet – vilken förklaring läsaren skulle få till den osammanhängande berättelsen. Svar: författaren räddade ingenting. Ett uselt slut på en usel bok och redaktören som lät trycka skiten borde plocka skräp längs vägkanterna i tre månader för att gottgöra sina medmänniskor.
Peter Hoeg, Fröken Smillas känsla för snö. Den i övrigt både stilfulla och spännande deckarthrillern går helt bananas på slutet med rymdstenar, dödliga monstermaskar och jättejätteonda skurkar som hotar att förinta hela världen.
Håkan Nesser, Himmel över London. Vilket är desto jobbigare eftersom jag oftast gillar Nesser! Han skriver ju jättebra, för det mesta. Men Himmel över London är frustrerande knäpp och slutet gör minsann ingen människa glad. Läs Kim Nowak badade aldrig i Genesarets sjö istället, den är oändligt mycket bättre.
Annons

Gods without men

Jag läste Hari Kunzrus Gods without men, en bok som börjar med att en prärievarg kör ut i öknen med en husbil för att koka ihop metaamfetamin. Som stulet direkt från TV-serien Breaking Bad.
Nå, så spännande som Breaking Bad blev det nu inte. Tvärtom. Gods without men är ett alltför långdraget sammelsurium av berättelser om saker som händer kring en märklig klippformation någonstans i Kaliforniens öken. Man hoppar i tid och rum, från cowboy-och-indianer-tiden via sjuttiotalshippies till nutid. Det handlar mycket om UFOn. Mycket flirtande med esoteriskt foliehattande.
Det hade kunnat bli väldigt bra, det finns många glimtar av riktigt gott berättarskap som lyser upp som guldklimpar bland all gråsten. Men faktum kvarstår – det är en hel del gråsten.
Kunzru är ett bra exempel på less is more. Han skulle ha vågat rensa, kapa och renodla de berättelser som är riktigt bra. Fokusera på dem och inte spä ut dem med konstiga mellansnack. Skippa cowboyerna som ändå inte är särskilt trovärdiga och ägna mer tid åt historien om den autistiske pojken som går vilse i öknen. En renare berättelse hade lämnat djupare spår hos läsaren!
Och så är det slutet. Om det inte varit för att jag ville veta om UFO-spåret skulle få en vettig förklaring hade jag lagt ifrån mig boken innan den var slut. Nu gjorde jag inte det, och det var synd. Slutet är nämligen riktigt riktigt uselt. Läsaren lämnas mitt i öknen, ensam och utan svar, utan någon som helst begriplig logik, utan att någon av berättelsens trådar knyts samman. Ett fegt och slarvigt sätt för författaren att komma undan.
Ett och ett halvt poäng av tio möjliga.